Recension: Fulltone Octafuzz
För ett tag sen fick jag nån slags fnurra och blev sugen på en oktavfuzz; en egendomlig effekt som nästan ingen använder. Vilket jag nu när jag äger en, inte kan begripa. Det är nämligen en hysteriskt användbar, konstig och härlig effekt!
Ganska snart fick jag tag på en för en rimlig summa och kopplade in den, och sen dess har ingenting längre varit sig likt.
Det här med fuzz brukar dela in gitarrister i två läger. De som hatar den och de som älskar den. Jag tror att den förstnämnda gruppen ofta inte har provat en fuzz under rätt förutsättningar. Rätt förutsättningar är i min mening en förstärkare som spricker upp ganska ordentligt men som inte distar hårt, eller en pedal bakefter som gör ungefär samma sak. Ren fuzz i en ren förstärkare låter mestadels helt vidrigt eftersom det blir nära nog fyrkantsvåg, med påföljande transienter vars frekvenser skär i öronen nåt fruktansvärt. Fuzzen i sig (om vi snackar traditionella sådana) är också rätt så linjära vilket vid klippning gör att de låter "urholkade".
Men med en mjuk dist bakom blir det något helt annat. Det gäller även oktavfuzz.
Nå! Har man väl förstått hur en klassisk fuzz funkar och hur man ska få den att låta bra (till exempel genom att rulla av en skvätt på gitarrens volym), så kommer en oktavfuzz att kännas bekant. Det gjorde den också för mig, men den gav mig också massor av annat som jag omedvetet saknat.
Octafuzzen kan gå från helt ren till ljud som för tankarna till jordens undergång, och allt däremellan. Men den låter aldrig nånsin snäll. Den fräser, spottar, kvillrar, brötar och har sig, om man vill. Och med ovan nämnda mjuka dist efter, så skär ljudet genom ALLT vid melodispel. Man har den trevliga grundtonen från en bra kiselbaserad fuzz, plus övertoner som liksom lagts dit i efterhand, men som låter precis lika trasigt och härligt organiska.
Mitt absoluta favoritljud har blivit Octafuzzen lågt ställd med boost (gain) på ca klockan 10:30, in i en TS med dito gain klockan 9. Detta sen i vad fan som helst till förstärkare, men helst en som spricker upp lite lätt. Gitarrens volym rullar jag av till ungefär 8-9 av 10.
Det som då ljuder ur högtalaren är en synnerligen kärnfull, genomträngande ton som liksom leker lite av sig självt. Ackord kan gröta men fungerar och kan stundom bli helt magiskt feta. Man får liksom försöka lära sig hur många strängar åt gången som funkar. Även anslaget påverkar ljudet enormt mycket.
För melodispel funkar det som bäst. Det låter så magiskt att jag ofta sitter uppe i flera timmar på kvällskvisten och inte kan slita mig! Gitarren blir som ett annat instrument, trots att det låter gitarr.
Octafuzzen har också ett normalt läge, utan oktav. Detta låter som en mycket bra kiselfuzz baserat på de gamla klassikerna. Man får alltså två effekter i en, och nu när jag vet hur den låter så skulle jag gladeligen betala nypriset på ca två lax. De många youtube-tester som ligger uppe, gör samma eländiga fel som vanligt. Man spelar fuzz rakt in i ren förstärkare och det låter mestadels förskräckligt, vilket kan vara en av många anledningar till att såna här doningar inte är populärare.
------
Är du fuzzkonnässör som gillar lite aviga ljud som gör som de själva vill? Då kan jag nästan lova att du kommer älska den här pedalen. Den ormar sig, kräks, vrålar och sjunger, men inte helt oförutsägbart. Anslaget och övriga inställningar påverkar enormt och ger därför också enorma möjligheter.
Jag ger den utan tvekan 5 av 5 i betyg. Detta är den roligaste, bästa och mest inspirerande pedal jag nånsin ägt!