Idag släpper Jeff Beck ny platta och på ett gitarrforum måste detta uppmärksammas. Jag tycker det låter grymt bra men inte så annorlunda som det brukar. Vad tycker ni?

Har bara hört en låt men vill verkligen höra resten.
Men var fan köper man skivor nu för tiden?

Brukar alltid vara en fest med nytt Jeff, några extremt bra grejer och några man kunde varit utan (så är ju alla hans skivor).

/Magnus

Ja det var ju en nackdel med de gamla CD/LP formatet, ibland fick man betala för 10 låtar varav kanske en eller två var bra.
Resten utfyllnad.

Ja, så är det ju väldigt ofta (fast kanske inte så illa att det är 1-2 bra bara).
Men jag tycker inte att det är någon direkt nackdel, toppar och dalar gör topparna ännu högre.
Plus det att helheten av ett album ofta ger något det också, trots dalar.

Anledningen att jag skrev det om Beck är att han är extremt så, extremt uppe och extremt nere.
Jag vet ingen annan som har så ojämna album.

/Magnus

Tror det är hans temperament, Magnus. Jag har läst en väldigt bra biografi om Jeff, kommer i skrivande stund inte ihåg namnet eller författaren, men jag tycker jag förstår lite mer varför Jeff är Jeff liksom. Det finns en korrelation (oj så fint ord!) mellan hans vara och hur hans musik/album ter sig tror jag.

Tycker, när jag nu tänker på det, att Jeff och Ritchie har en del gemensamt, dels i det ofta oförutsägbara spelet som ofta då utmynnar i "geniala" grejor, men som ibland mynnar ut i "vadå".

Har lyssnat igenom c:a halva albumet nu, överraskar mig! Mkt bättre och tuffare än det senaste, modernt men med en rå edge.
Och sångerskan är bra. Gillar.

Ok.
Klippte gräset hos svärmor i Borlänge med nya skivan i lurarna.

Första intrycket är:
Jämnare Beck-skiva än vanligt. Känns nästan som ett band.
Inte bara transportsträckor till Jeff's solo.

Sångerskan:
Rosie Bones blev en favorit hos pappa.
Påminner om en annan favorit från 90-talet, Christina Amphlett. RIP.
https://www.youtube.com/watch?v=wv-34w8kGPM

Bra skiva, helt enkelt.

Ja Jeff Beck föredrar ju att ha "pinnen hård"!

Helt klart är att Christina Amphlett representerade intelligent pop musik, och att det viktigaste är att man har något att förmedla med sin musik.
Att hon kanske inte var den vassaste sångerskan på jorden ersatte hon med stor charm och scennärvaro!

Den är bra, men jag får inte wow-känslan som jag fick med förra skivan.
Favoriten hittills är "Oil", charmig låt.
Edit: skivan har växt med fler lyssningar, som jag misstänkte den skulle göra.
Att JB är 72 år och fortfarande inte gubbat till sig är ju lite coolt också Ännu en gång har han bland de tuffaste, och vackraste, gitarrljuden.