Ja din inställning är ju allmänt känd redan.

Jo som tidigare meddelats i denna och hundra andra trådar så vill kunderna inte ha en klump bak på sin 59 reissue, man vill ha den klassiska konstruktionen
som var på 50-talet. Med ditt resonemang så är ju alla prylar som inte går att slänga i golvet undermåliga? Eller resonerar du så att en gitarr ska tåla detta utan att gå sönder? Ja så är det många som tänker, kanske även jag. Men den officiella förklaringen senast som gavs från Gibson bara för ett par år sen löd ungefär så här:
" Om du använder och förvarar gitarren som det anges i bruksanvisningen så är det inget problem" därav mitt inlägg.

Gitarren i sig 'förbättras' inte men en klump bakpå halsen annat är om du misshandlar den, och jag personligen vill inte ha en klack på min 59 reissue heller.

Ska du slänga runt med gitarren så skaffa en gitarr som tål det , svårare är det inte.

Grejen är väl som alla redan vet att huvudet tar i om man lägger en Gibson på rygg, med strängarnas dragkraft så blir det ju väldigt sårbart när en dylik gitarr faller i golvet baklänges. Kan man inte leva med det så väljer man en gitarr med annan konstruktion.. Ja så tänker i vart fall jag.

Och därför tillverkar jag alla mina halsar med konstruktion som ger raka träfibrer längst med huvudet. Det går dessutom åt mindre trä med den konstruktionen, och i takt med att bra trä blir mer svår-hittat/dyrare så är det en välkommen bonus.

På Gibsons mahogny halsar ser det oftast (på båda mina, en 65a och en 11a, samt alla jag kan påminna mig provat och ägt) ut som att det sågats i princip 90 grader mot fibrernas längdriktning just där huvudet vinklar av, varför gör Gibson så?
Just där borde ju fibrerna vara riktade i halsens längsriktning för bästa vridstyrka, finns det någon vettig förklaring?
Kanske en omöjlig fråga att svara på men den har jag ställt mig varje gång jag läser om ytterligare en knäckt Gibson hals.

Svårt att svara på som sagt, men det Gibson gör är ju att använda en klart "over size" planka och såga ut den:

Fibrerna går helt i riktning med halsens riktning, men när man vinklar ned huvudet blir det ju väldigt korta fibrer just där. Det är därför en sådan gitarr inte tå så värst mycket våld mot huvudet.
Jag bygger som nedan, eftersom fogen då dessutom får extra support från greppbrädan. Mycket stark och stabilt och framför allt så tål denna att tappas i backen.

Kallas även "Spanish Luthiers Joint"

Om halsen vore utsågad som i det nedersta exemplet ovan så skulle den ju motstå ett fall eller slag mycket bättre än den ovanstående, och dessutom skulle det spara timmer som du säger.
Men oftast (jag tror inte jag sett en Gibson med grain i halsens längdriktning) ser det ut som i den översta, lite svårt att förstå varför faktiskt.

Ja, ditt sätt (eller det spanska kanske man ska säga då) blir ju så mycket starkare, men traditionalisterna skulle nog slå bakut direkt om Gibson gjorde nåt så hädiskt

Jag kan förstå att traditionalisterna vill ha det som det såg ut på 50 talet, absolut. Däremot har jag svårt att se att en Volute som gör att konstruktionen förstärks skulle vara så fruktansvärt att behöva stå ut med? Vad det gäller Gibson så tycker jag nog att det är värre att behöva stå ut med Robotstämmare å annat krafs.

Grymt snygg lagning.



Om instrumentet är en replika på ett original så är jag övertygad om att kunderna vill ha just en replika utan att saker och ting är moddade till det bättre. Bör nog gälla Fender-gitarrer med i allra högsta grad. Att sälja ens försöka att sälja Stratta -62 replika med trussrodjustering på huvudet borde vara döfött.

Däremot borde ju Gibson göra något åt konstruktionen på de gitarrer som ändå inte är replikor. Mycket hellre det än robotstämmare.

Verkligen snyggt jobb. Extra imponerande med finishen. (Jag vet hur svårt det är.)

Får du verkligen in ordentligt med epoxy i sprickan? Jag har alltid använt Titebond till denna typ av skador, till och med lite utspätt med vatten ibland. (Naturligtvis nyfikenhet, inte kritik på något sätt.)

/Uffe

Mycket snyggt jobb! Grymt! Har själv en del LP´s, och har slagit av huvuden förut, så detta är ju bra info att ha

Jag tycker dom absolut borde använda den metoden på alla modeller utom 'Reissues'. VARFÖR man inte gör det måste ju vara pga ett beslut man tagit, och
där åsikten svängt lite med åren. På 50-60-70 talet erkände man detta som ett problem och åtgärdade det stegvis på flera sätt. 80-90-00 tal gick man tillbaka till
ursprunglig design med motivering att man 'vet att det är ett problem' men kunderna vill ha det så. Numer, senast för nått år sen så är det 'inte ett problem' längre

Där tycker jag Gibson gör bort sig lite grann, för de riktar ju sig mot musiker, även turnerande såna, och där kan man ju tycka att en starkare konstruktion är motiverad.

Nu var ju denna tråd dock om en 57 Reissue, och visar ju att om olyckan är framme så går det att laga.

Tackar! Jo, färgen blev riktigt bra, det kan faktiskt vara så att den ser en grad bättre ut på bilderna än vad den är i verkligheten, men det blev på det hela taget riktigt bra. Svårt med de där färgerna spm är bara nästan träfärgade. En härligt Cherry Red är lite enklare att komma undan med IMO...

Det är just det där "pumpandet" som ser till att fördela limmet bra. Alltså jag matar på så långt jag kommer med den lilla till-täljda pinnen med skadan så "uppfläkt" som jag vågar, sedan trycker jag ihop sprickan, öppnar upp och smetar in mer, trycker ihop och upprepar ett par gånger (låter väldigt vetenskapligt det där...). När jag tittar in i sprickan efter en sån operation så tycker jag mig kunna se att jag får in lim hela vägen. Men jag förstår frågan eftersom epoxin är tjockare och mer trögflytande.

Det finns ju en metod som skulle kunna få traditionalisterna att samsas med rationalisterna lite tror jag (utom vad gäller 100% reissues). Om man limmar ett faner med raka fibrer på baksidan av huvudet, liknande fiberplatan på framsidan så tror jag att väldigt många avslagna huvuden skulle kunna undvikas. Utseende på verkas en del, men i stort sett minimalt. Bara en tanke...

Intressant tråd! Nu vet man ju var man ska vända sig om olyckan skulle vara framme!

Skulle snararare vilja vända på resonemanget!

-Det är därför man inte köper en Gibson,
utan en Ibanez med grafitförstärkt titan-nacke!

Hjälper det om jag råkar tappa gitarren i vedklyven?

Jo, klingan lär inte klara titan så det blir nog till att reparera vedklyven istället

Men det är ju grafit innan den når titanet! Dålig konstruktion.

Tror på den klack (volute) som Gibson hade på 70-talet som tillför massa just på rätt ställe, alternativt att man limmar hela huvudet
som du visat på 'spanskt vis' vore att föredra rent estetiskt i så fall.

Det vore ju en 'feature' i så fall istället för robottuners, men gör man det så erkänner man ju en brist och det brukar dom inte vilja.
och eftersom detta aldrig blir garantireparationer av kostar det dom inget (annat än indirekt i så fall om kunder väljer bort märket)

När tex lacken krackar och trillar av är dom ju snabba med att fixa till det genom att blanda i plastisk mjukgörare i smeten, för där riskerar
det att komma tillbaka som garantifel.

Jag gör ett försök då....

För det första är det inte Gibson som sågar till ämnena till hals och kroppar, de levereras färdiga som stora plank.
Sågningen sker heller inte på ett sågverk i USA utan i det ursprungsland träet härstammar från.

Detta beroende på det internationella regelverk som styr import/export av exotiska träslag (Cites).
Man får bara importera 'lokalt bearbetat' trä enkelt uttryckt.

Gibson köper sen träet från en träleverantör /grossist i vissa dimensioner i plankform

Gitarrtillverking i det stora hela torde vara en liten del av den import av mahogny som sker varje år till USA, och dessutom med kroppar i ett stycke till LP (2 tum tjocka) och en hals med 14 graders vinkel , innebär att det är rätt udda dimensioner man efterfrågar.

Jag är därför inte helt säker på att Gibson själva kan påverka längriktning på fibrerna eller vilken sågmetod som använts, det kanske inte ens ingår i den klassificering av virket som görs , där är jag osäker. Man kan ju se även på inhemska träslag som lönntopparna redan på 50-talet att man ibland använt 'Rift sawn' , ibland 'Quarter sawn' och jag TROR det kan också bero på att man inte specificerat eller kunnat styra detta

Det kan också vara så att det är mer kostsamt att speca upp dessa saker och man avstått pga det. Dom borde absolut vara medvetna om
det efter alla dessa år.

Se det som en gissning i alla fall.

Det låter som en möjlig förklaring, men nog borde man kunnat göra något åt detta i så fall, man har ju haft ganska gott om tid på sig.
Och i så fall borde det ju gälla konkurenter som kör med Mahognyhalsar också, men är förskonade från brott, t.ex PRS, Hamer etc, det måste vara nåt mer som spökar.
Jag vet inte vilken hals/skall-övergångs vinkel konkurenterna använder, kanske vinkeln tillsammans med det nämnda ställer till det?

Det som ställer till det är vinkeln i kombination med att man routat ur för att kunna justera Truss rod i samma ställe.

Om man haft muttern till TR i andra änden skulle det blivit mycket bättre, men då skulle man fått demontera halspickupen för
att justera den, och på en Junior skulle det inte gått alls.

Det är träslaget , vinkeln, huvudets form och routingen i kombination som ger problemet.

Självklart skulle man kunnat löst detta på ett antal olika sätt , tex genom en 3-delad lönnhals sågad på rätt sätt
(känns det igen?)

Det bottnar i slutändan på att man som sagt numer inte ser det som ett problem att lägga tid och pengar på då kunden får skylla sig själv
om han dänger den i golvet med huvudet före, sen kan man tycka vad man vill om det.

[quote="Mike Leaf"] Självklart skulle man kunnat löst detta på ett antal olika sätt , tex genom en 3-delad lönnhals sågad på rätt sätt
(känns det igen?)
[quote]

Du syftar på mina Ibanezer va?
Jo, känner bara till ett fall där en Ibanez Artist hals har brutits från Ibanezcollectors, men man får ju en helt annan (inte alls oäven) känsla/svar från trät när man använder den lösningen, så jag är helt med på att tonmässigt blir för stor skillnad om man är ute efter Gibson wibe.
Men jag hävdar fortfarande att om man lät såga Mahognyn så att fibrerna löpte längs med halsen istället för tvärs så skulle det bli så möe bättre, och det kommer jag hävda in absurdum som du kanske förstått Fast då kanske gibson wiben också skulle gå förlorad

Nä tänkte på Gibson Les Pauls från 75-82 , hade ju lönnhals i 3 delar.

Antalet halsbrott man ser i rena nummer på Gibson jämfört med andra märken med liknande konstruktion, som PRS skall nog ses relativt och sättas lite i relation till antalet gitarrer producerade. Även hur mycket de används och hur de används.

Så är det ju naturligtvis, det finns ingen statistik på detta som jag känner till, så det går inte att sätta det i relation till andra märken på det viset.
Men nu har jag varit i den här soppan med gitarrspelande, samlande, köpande och säljande (mindre säljaktivitet dock ), letande i 35 år, så jag har fått ett visst perspektiv på den här frågan, av antalet säljannonser med bruten/sprucken Gitarrhals, och sedan lagad, som jag stött på så står Gibson för i alla fall 90 procent av fallen.
Av de jag stött på fysiskt, spelat på, kollat in i affärer etc, så är det oerhört sällan (ingen jag kan komma på på rak arm faktiskt ) jag stött på något annat än Gibson halsar som varit avslagna, spruckna etc och sedan lagade.
Utifrån det resonerar jag, finns inget annat sätt för mig i alla fall.
Det finns nog en (affektions) värde fråga här också, slår man av en Gibson skalle/hals så reparerar man den, punkt, slår man av en LP kopie skalle t.ex, så är det nog ofta man bara slänger resterna av den gitarren.

Bidrar säkert att man ser lagade Gibson för att de är värda att laga. Sedan kan konstruktionen säkert diskuteras. Men den gör sitt jobb under någorlunda normala omständigheter. Å andra sidan ser man sällan eller aldrig en Gibson med vriden hals, skorrande dragstång, puckel på 14:e eller lyft på 16-22:e band, dragstång som bara går runt. Något många andra märken visar upp betydligt oftare. Även på relativt dyra gitarrer.

Konstruktionen gör sitt jobb kanonbra så länge den inte går sönder, det är därför det retar mig så, jag har en enkel es120t från 65 i lysande skick, den är helt enkelt underbar att spela på, men jag har slutat ta ut den ur huset pga noja för att halsen ska gå av
Min polare lånar den ibland när vi spelar in, traumatiskt
Och jag vet, den är inte värd nån förmögenhet, men den är som en god vän, man riskerar inte hälsan på en sån
Nån svindyr Gibson tänker jag inte skaffa mig (inbillar jag mig) av samma orsak.