Det här är jävligt jobbigt av folk att läsa. Likväl: min fru Malin har tagit livet av sig 22/5 2023 efter tvåoch enhalv månad ångest och depression. Nu sist orsakad av flerartad mobbing från sin arbetsplats. Vill bara ni ska veta. Jag är själv sjukskriven nu, och har sagt upp mig från samma ställe.

All sympati till dig.

All tacksamhet till de som kan förstå saknaden. Men det är som att du blir av med 70% av din tidigare förmåga.
Fan helt hemskt.

Det här har verkligen öppnat en helt dold sida av mig, nå't jag inte trodde fanns i mig.
Den verkligen drabbande sorgen; det som ofta beskrivs i romaner och liknande.
Den finns. Man fattar inte förrän man upplever den.
Går inte att beskriva; ens värsta fiende, ja du kan fan få ha den.

Samtidigt är det som att jag nu förstår vilken skillnad det kan göra att någon säger "Oj, jag beklagar sorgen".
Det bekräftar (viktigt) och lyfter en lite grand från den ström av 90% sorg som man har.

Att jag skriver det här är ju också ett sätt att bearbeta sorgen.

Säkert fler på Bojen som upplevt typ samma sak, bara inte sagt det.

Beklagar verkligen. Att vara människa kan stundtals vara ett överjävligt helvete.

Ja, du beskriver det bra där. Tack för att du hörde av dig!

Hittar inte riktigt orden, men sköt om dig.

Nej, det är så det är. Som science-fiction faktiskt; ena dagen fungerar man nästan som vanligt, nästa dag så stannar allt upp; nämen var är Malin?

Jag har förstått att jag kommer att bryta ihop lite då och då nu, men det har blivit bättre, jag har nån sorts riktning nu i alla fall.

Jag känner inte dig Axewall men jag beklagar sorgen. Min bästa vän valde att gå samma väg till mötes för några år sen. Nu är det två olika relationer men det jag vill säga är att jag förstår att du har en stor sorg just nu. Det tog ungefär ett år för mig innan jag började må bättre och självklart tänker jag fortfarande på min vän men det är inte lika ledsamt när jag gör det. Det finns ljus i slutet av tunneln, man mår skit innan man ser det och det är okej att göra det. Hoppas att du har nära och kära att vara med vid tider som dessa.

Tack berra. Det var först när jag hade kontakt med läkare för att få nåt att kunna sova på som jag fick det sagt till mig: jag kommer att se till att du får det här i minst ett år framöver. När han hörde att det var suicid (självmord) så blev han väldigt seriös och hörde sig för om psykolog-hjälpoch så. Jag kommer definitivt att kunna ta hjälp om det behövs; det är ibland som att vara i en science-fiction världs just nu. När jag kom hem och såg avskedsbrevet på köksbordet så delade sig världen i flera delar som jag nu vill ska på något sätt gå parallellt kontrollerat och sen smälta ihop. Det kommer ta flera år, just nu så inser jag inte det.

Kan inte ens föreställa mig hur jobbig din situation är. Har erfarenhet av suicidförsök, men inte fullbordande, så det är inte lika oerhört och slutgiltigt omstörtande. Låter bra att du är beredd att ta psykologisk hjälp när du behöver det. Isolering är nog det absolut sämsta i fall som detta. Professionell hjälp är ibland mycket bättre än när välmenande utomstående börjar prata om sina egna erfarenheter.

Ta hand om dig så gott som det går!

/Johan

Beklagar sorgen, Ta hand om dig.

Mobbing i alla åldrar och former är vidrigt.

Fyfan va jobbigt. Obeskrivligt. Jag beklagar verkligen.

Frid!

Tack för er medkänsla, Ljudbojarvänner! Det hjälper till att lyfta en ett snäpp.

Men fy fan vad hemskt!
Jag beklagar verkligen sorgen med.
Har själv varit med om två otippade dödsfall sista åren.
Farsa som helt otippat fick hjärtinfarkt på jobbet och en kompis
som tog sitt liv.
Det jag kommit fram till som nog är en klyscha är att det bästa man
kan göra är nog att sörja och gråta så mycket man kan istället för att försöka fly
från skiten genom att stänga av känslorna som annars är en lättare genväg.
när jag testade att stänga av och bara köra på visade det sig fysiskt istället.
Blev plötsligt yr så jag höll på att ramla ibland och mådde fortfarande allmänt piss.

Har du nära vänner som du kan träffa ibland? Det är sunt.
Det är lätt att gräva ner sig helt och tappa perspektivet om man är ensam med sin sorg.
Förbaskat starkt att du skrev här!
Du kommer ta dig igenom den här skiten även fast det antagligen känns becksvart just
nu.
Mobbing är så otroligt sorgligt. Människan är ibland en sådan skitnödig art som
beter sig helt efterblivet bara för att hitta sin plats/rang i en grupp.

Ta hand om dig!
Jag hejar på dig!

Ja tokfan, det är så slutgiltigt och kullkastar det mesta som var det vanliga livet.
Den största "räddningen" har varit Malins syskon och åldriga föräldrar; vi har tillbringat mycket tid tillsammans, pratat, brutit ihop och stöttat varandra.
Även mina närmaste grannar har varit väldigt stöttande.

Tack för att du hejar på mig!

Det låter bra mitt i all skit.
Bra att ha några nära som vet vad du går igenom som du kan ventilera med.
Låter kanske dumt, men kom ihåg att käka med. Man skiter ju i det mesta när man är helt paj så mat
brukar ju inte vara prio 1 men är viktigt.
ICAs färdiga thai matlådor är en bra räddning.
Ta hand om dig!

Läser din tråd Axevall och berörs djupt. Om du blir erbjuden psykologhjälp - ta det! Fick själv hjälp för några år sedan där psykologen hjälpte mig på vägen.

Var snäll mot dig själv och ta hand om dig!

Låter närmast ofattbart hemskt.
Allt gott till dig som kan hjälpa i din svåra situation.

Axewall:

Jag lider med Dig och känner tomheten och saknaden.

Precis som du har jag drabbats av fruns bortgång. Min fru dog i cancer så vi fick i alla fall en "bromssträcka" att
tala om det hemska.

Detta hände för 2 år sedan, det är fortfarande tungt ibland men jag har börjat ge mig ut på "stan" igen, att
besöka musikställen där det spelas blues hjälper faktiskt, inte bara för stunden utan ett tag efter.

peter h

Har inte sett någon aktivitet från dig på ett slag. Hoppas att du klarar av att anpassa dig till vardagen igen. Önskar bara fortsatt dig och de dina någon ro mitt alltihop. Livet blir absurt med jämna mellanrum och det gäller att försöka anpassa sig efter det.

Mycket omtankar/ Johan

Försöker hålla det kort. Det har varit ett helvete, är fortfarande. Era meddelanden har under den här tiden hjälpt mig att vara kvar här, gett mig uppmuntran att inte ge upp. För ni ska veta att jag varit mycket nära att lägga av. Vad som hjälpt mig mest är att sitta i trädgården, höra humlor, fåglar och se nån harpalt gå förbi. Livet fortsätter.

Försöker hålla det kort. Det har varit ett helvete, är fortfarande. Era meddelanden har under den här tiden hjälpt mig att vara kvar här, gett mig uppmuntran att inte ge upp. För ni ska veta att jag varit mycket nära att lägga av. Vad som hjälpt mig mest är att sitta i trädgården, höra humlor, fåglar och se nån harpalt gå förbi. Livet fortsätter.

Tack Bojare!

I dag är det bluesjam på fartyget marieholm i göteborg med start kl 16. Gångavstånd från stationen alldeles förbi operan.

Kom dit och dela en öl med mig!

Kom tillbaka från bluesjam. En alldeles fantastisk återgivning av "red house" ( jimi hendrix) avslutade mitt besök.

Blues blandar sig med min melakoli och för ett ögonblick förstärker sorgen, men efter ett tag blir den gemensamma effekten att
känslorna riktas åt andras elände, och samtidigt förminskar mitt elände. Jag säger inte att det blir bättre men det blir mer uthärdligt.
Jag tror att man måste släppa fram känslorna ett ögonblick för att på något sätt finna kraft att fortsätta.

Skriver detta i ett moln av rökig whisky, något min fru lärde mig att uppskatta. Jag tar en till för henne ! Skål !

Fan va tungt. Jag hoppas verkligen att du finner ork att bära bördan tills den blir lättare, fyller livet med sådant som gör att bördan kanske minskar och om bördan blir tyngre söker hjälp. En dag i taget.

Tycker det du skriver här är väldigt, väldigt oroväckande. Har du någon kontakt inom vården kontinuerligt så du både får samtalsstöd och eventuell medicinering? Har du ett kontaktnät med medmänniskor som känner till din situation som du kan prata med?