Supa-Snips, en hushållssax med en helt egen historia
Vid frukostbordet skulle en av mina söner klippa upp ett paket med havregryn. Som den noggranna person han är tog han fram en sax. Vi har ett antal saxar i vårt kök och just denna som han tog fram hade jag inte sett på länge men oj vilka minnen den väckte. Jag började berätta för barnen…
1987 var året då jag och en kamrat skulle åka till Los Angeles. Jag har ingen koll på hur processen är idag men där och då ansökte vi om visum genom att skicka visumhandlingar och pass till den amerikanska ambassaden i Stockholm. Passet kom tillbaka, visum-stämplat, återigen snurrade tankarna på stundande tripp till Kalifornien. Glad i hågen ringde jag kamraten (vi kan kalla honom Palle) som nedstämd och mycket besviken meddelade att han hade fått avslag på sin ansökan. WTF?
I besvikelsen över att den amerikanska administrationen hade satt käppar i hjulet för vår Kalifornientripp sökte vi hitta orsaken till avslaget. Förvisso var (och är) Palle en partyglad positiv gosse, aldrig inblandad i bråk, men en sak hade hänt. Så här många år senare är det inte helt enkelt att exakt säga när någon händelse ägde rum men det bör ha varit sommaren 1986. Undertecknad jobbade på sjukhus, den här helgen var inget undantag, så grabbarna fick klara sig utan min medverkan. Nåväl, Palle hade en drygt 6 meter stor motorbåt, i den mönstrade kapten Palle ett gäng partyglada gossar som sjövägen skulle angöra Borgholm/Öland.
Strax söder om Borgholm började motorn hosta och hacka. Soppan är på väg att ta slut… ingen reservdunk. Ingen fara, tänker kapten Palle, där är ju en brygga, vi försöker ta oss dit. Båten med besättning närmar sig bryggan när en kostymklädd man kommer springandes ut på bryggan (kan ha varit två, det är länge sedan Palle berättade detta). Båten var nu så pass nära bryggan att följande hörbara, ska vi säga, konversation utspelade sig.
- Hallå, vi har fått slut på bensinen.
- Stick härifrån, här får ni för helvete inte vara.
- Men vi vill ju bara ha lite bensin.
- För helvete stick härifrån…
Så här pass i konversationen har poletten fallit ner hos Palle. Helsike, det är ju Solliden. Kapten Palle lyckas få igång motorn, vänder sig och ropar sardoniskt in mot bryggan vad som egentligen är avsett för "besättningens" öron.
- Vi mördar kungen en annan gång… (ok, inte det mest intelligenta yttrandet från en i andra avseende mycket skärpt grabb).
Strax innan Borgholms hamninlopp tar bensinångorna slut. I samma stund hörs helikoptern i luften, en båt kommer ut och bogserar in sällskapet. På kajen befinner sig välkomstkommittén i form av såväl uniformerad polis som SÄPO. Den därpå följande timmen ägnas åt att förhöra samt läxa upp kapten Palle och hans tidigare så glada partygäng att så här får man inte göra Nåväl, det var tidigt på kvällen så grabbarna tog säkerligen igen förlorad partytid.
Det blev ingen efterräkning men något visum till USA fick inte Palle.
Här kunde berättelsen vara slut men icke. Då jag och Palle, två sorglösa själar, hade tjurat färdigt över den omintetgjorda Los Angelestrippen bestämde vi oss för att sticka iväg till London. Ja, detta fick bli vår plan b.
Vi fixade ett boende på ökända Lords Hotel, ett rum högst upp under takåsen som vi delade med en fransman (minns ej vad han hette men när än han var i rummet sov han) och en engelsman (en utåtriktad kille vid namn Michael). Veckorna gick, fester avlöste varandra. Vi knöt kontakter med människor från olika delar av världen, Nya Zeeland, Australien, Finland, Frankrike, Irland, Tyskland m.m. och många svenskar. Jag höll kontakt med några men brevskrivandet avtog med tiden. Håll i tanken att detta var innan Internet bredde ut sig, lite enklare att upprätthålla kontakt över avstånd med dagens teknologi.
Efter några veckor frågade Michel om han kunde få låna mina Ray-Ban Wayfarer, det fick han. Det var det sista vi såg av Michael och solglasögonen. Nästa dag märkte vi att någon hade letat igenom vårt rum, kollat igenom våra väskor, men ingenting saknades. Personalen i receptionen berättade att polisen varit där och letat igenom Michaels grejer och stället där han bodde. Själv satt han nu i förvar hos lagens väktare. Tydligen hade Michael en fäbless för saker som låg utanför hans ekonomiska möjlighet att införskaffa, kort och gott så hade Michael ägnat sig åt att råna juvelerarbutiker runtom i London.
Krävdes ingen Einstein för att räkna ut att mina Wayfarer var long lost... men Michaels grejer var fortfarande kvar på rummet, vem vet när dessa skulle hämtas upp eller kastas. Jag tänkte han har mina glajor så… jag kollade igenom hans grejer, där fanns inte mycket. Jag "övertog" en hushållssax och, vill jag minnas, ett skärp. Detta var inte ett jämt "byte" men det var vad som stod till buds.
Saxen fungerar fint, utan kapten Palles irrfärd (som en modern Odysseus) hade sommaren 1987 sett helt annorlunda ut. Helt säkert hade havregrynspaketet klippts med en helt annan sax.
PS. Bäst att inflika att det blev en del besök på Denmark Street den sommaren utifall att en topic ska ha musikaliskt alibi. DS.
Här är den