Är inte så "smiley" idag, då jag i närkamp med en bastant kålrot högg av fingerblomman på vänsterhandens ringfinger igår. Riktigt blodigt, men förvånansvärt smärtfritt. "Substansförlust" konstaterade läkaren på akuten. Så nu sitter jag med ett rejält förband och kan inte spela gitarr på ett tag. Hoppas bara att det läker på ett sätt som inte påverkar mina möjligheter att spela gitarr långsiktigt.

Huj, känner med dig unge herrn.

Skada fingrar är aldrig, aldrig kul.
Man borde egentligen vägra allt där man eventuellt kan göra sig illa.

/Magnus

Ouch! hoppas allt går bra när det läkt!

aj aj!!!! hoppas på snabb bättring!!!

Huj!

Men det är ju jävligt tufft att köra med plast/läderöverdrag på fingrarna, så ett litet grattis kanske också? (Bara skojar såklart!


God bättring!

Varje gitarrists mardröm

kommer nog att ta tid men kroppen har en
fantastisk förmåga att kompensera för skador
Jag tror du kommer spela fint igen....

Tack för medkänsla och uppmuntran.



Fast att inte göra något alls är nog farligt det också.

Krya på fingret!

Som en extra välkommen julklapp, börjar jag kunna använda det skadade fingret till gitarrspel igen, efter drygt åtta veckor. Ärrvävnaden bildar liksom en öm kudde på fingertoppen, så det tar emot, och bends får de andra fingrarna sköta, men det är på rätt väg.

Julklapp!

Go for it! Kul o höra! And there was much rejoice!

Gott så.!

"Krossade" lillfingret på vänster hand i tonåren. Innan olyckan hade jag inte koll på tekniken att hålla ned strängen med lillfingret och bända med ringfingret så jag var brutalt stark i lillfingret fram tills dess (körde dessutom på .010-or). Efter olyckan tog jag genvägen med att ta hjälp av övriga fingrar vid lillfingerbends (och .009-or), så jag har aldrig kunnat bygga upp den styrkan igen.

Känner igen det där med ärrvävnad. Jag satte, vid ett annat tillfälle, en kniv rakt ned i långfingertoppen (5 stygn). Trots att det hände för 30 år sedan känner jag ibland ett elakt kliande i ärrvävnaden, särskilt efter mycket speltid. Något man får lära sig leva med.

Jag blev däremot lite bättre på slidespel efter knivolyckan, Tony Iommy byggde ju hela sin teknik på att kompensera för de problem han fick efter sin olycka o s v så det kan ju faktiskt leda till något bra i slutändan. Mitt enda försiktiga råd är att tänka på att lägga upp ett genomtänkt träningsschema, lagom hårt, som gör att du behåller tekniker som du är nöjd med, och gör dig av med vissa ovanor, om det nu är möjligt.

Sedan flera år har vi faktiskt förebyggt för liknande incidenter i vårt kök. Detta faktiskt med väldigt stor framgång. Vi har avsiktligt valt att inte ha framme de riktigt super-vassaste knivarna i köket. Detta funkar klockrent till 99% av skärandet i köket. De få gångerna när vi känner att vi är tvungna att plocka fram de super-vassaste knivarna; höjer detta alltid lite varningsflagg hos oss -och man blir automatiskt lite extra försiktig.

Kort: Sedan vi införde detta i vårt kök för ca 10 år sedan; har procenten på hur många gånger vi skär oss på ett år varken gått upp -eller minskat. Däremot är olyckorna numera ALLTID lindriga grejer -jämfört med tidigare. (Orsak: En släkting som också körde en rejäl Iommi.) För det absolut sämsta man kan tänka är: -Nä föffan; det där händer bara klåparna: dvs inte oss...

- A sharper mind beats sharper steel; everytime...


/ Jonken