I jultider måste man ju unna sig något extra, tycker jag.
Men det är en karamell jag sugit länge på, där en konservativ gubbe suttit på axeln och sagt "nej, en gitarr skall ha sex strängar, sluta tramsa dig". Men hela tiden har en pigg och vaken ung man på andra axeln sagt "sluta vara gubbtönt, anamma utveckling och vara öppen för att lära dig nytt".
Nu fick den unge mannen slutligen vinna och permanent skjuta ner gubben
Det som fick mig att ta beslutet är gitarren längst ner, den fick mig att inse hur förbannat kul det är att börja om från början, vara vilsen och tvingas lära sig något nytt.
Så inspirerad av denna nya anda skaffade jag en 8a och en 9a, två bestar som skall tyglas.
Det är helt underbart att känna sig som en nybörjare igen, träffa fel sträng, tycka på fel sträng, behöva tänka för att fatta vart man är osv. Helt fantastiskt kul och inspirerande!
Jag har en Meshuggah 8a sen tidigare, men den köptes med som en titta på/inspireras av grej (och för att supporta en vän). Dessa är däremot tänkt att användas, förhoppningsvis så att någon av dem kan bli ett av mina huvudinstrument.
Värsting 9:an har inte kommit ut en, så det fick bli den billiga.
8:an är en Tosin Abasi signatur, en gitarrist jag verkligen inte gillar, men gitarren är bra (och den är inte svart).
En greppbräda som en normalstor landningsbana, spela med tummen över halsen är bara att totalglömma.
Inspiratören till det hela, Ibanez RGKP6.
Verkligen en makalös ocean av inspiration.
Vad tror ni? Är man på rätt spår?
/Magnus
