Hela bandet är superbra, men Rory och basisten Gerry McAvoy briljerar.
Lyssna på Rory's ljud, kolla hur han har mickswitchen, hur han så dynamiskt hanterar volym- och tonkontrollen. Betänk att han spelar genom en enkel stärkare som t.ex. Vox AC30 eller Fender.
Hur han så musikaliskt utnyttjar feedback. Allt detta gjorde att jag länge efter denna konsert satt med slapp haka och försökte härma vad han gjorde. Kom aldrig fram dock, för det dök upp låtar med bl.a. Frank Zappa och Frank Marino som distraherade. Men Jag kommer ofta tebaks till Rory.
http://youtu.be/nKsf_4vqp0k?t=24m

/Mats

Jag är mycket kluven till R-G. Å ena sidan: Maken till flyhänt gitarrist som spelar med hjärtat och verkligen spelar "live", till och för publiken, inte trötta halvdana reproduktioner av sista plattan, solon som är improviserade på riktigt!
Å andra sidan: Tröttande att höra det där stressade, boostade Strata-soundet låt efter låt. Låtarna i sig blir tröttande då upplägget med vers med skrapig fyllesång, följt av eviga gitarrsolon, mer fyllesång följt av oändligt solo och sen får någon annan i bandet sola några minuter också, för demokratins skull!
Kul detalj: Basisten Gerry McAvoys inspirerande scen-inlevelse! Detta var långt innan Rock ikonerna kröp fram ur garderoberna!

Håller med Folke Pudas. Rory var min store guru under 70-talet, delvis för att ingen annan jag kände lyssnade på honom. Älskade Taste-plattorna till döds, hade själv sliten strata & AC30, såg honom 1976 & -78 och det var verkligen bra.

Nu i backspegeln känns hans rytande sångstil bara tröttsam och spelstilen innehåller alltför mycket ryggmärgsriffande solon för min smak.

Men han har lärt mig mycket med sina plattor, både om sound och gitarrspel.

Gerry McAvoy träffade jag för 3-4 år sedan när vi delade en kväll med Nine Below Zero och de spelade på vår backline. Det var för mig ett "stort moment" och han visade sig vara en normal & trevlig prick.

Samtidigt tycker jag flera av hans plattor innehåller trevliga låtar som inte bara är rytande sång och fläskiga gitarrsolon utan är mer finstämt med lite jazziga influenser. Med taste spelade han ju även Saxofon solo. Sen kör han ju en del akustiskt med så visst finns där dynamik.
Brian May tog inspiration av Gallagher som använde en AC30 med treble booster med taste. Sedermera ingick även Bassman och Concert tweedstärkare med en Hawk eq booster. Även Marshall användes men tror det var mest som komplement live på 80-talet.
Sen körde han Fenders Rock n roll strängar som inte säljs längre. De var 10-38 pure nickel.

När Rorys AC30 auktionerades ut satt det Fane Crecendo högtalare i och det har även dykt upp bilder på en annan AC30 som verkar tillhört Rory 1971 modifierad för El83 rör. Skall testa denna modifikation i min 18 wattare så småningom.

Mot slutet spelade han även på Ampeg VT-22 och lite effektpedaler för lite mer subtila klanger, som Chorus, phaser och någon typ av auto-wha. Han var nog själv lite trött på sitt gamla sound, och letade efter något nytt att gå vidare med.

Tack för inläggen, nu fick jag ju lite utbildning

/Mats

Det här klippet gillar jag, resonator och munspel, inte hans egen låt men han får till en fin atmosfär.
https://www.youtube.com/watch?v=JDWsrld6rMY

Tycker överlag det ligger ett visst svårmod över Rorys musik. Hittade en artikel här som ger viss klarhet. Visste inte att han var så introvert privat och egensinnig. http://shadowplays.com/blog/?p=708

Edged in blue har verkligen ett vacker intro.
https://www.youtube.com/watch?v=QB1ThBulIxg

Vilket sammanträffande, jag fick en sjysst julklapp av min irlandsboende svägerska, 2 CD:s med RG och en tab-bok som jag var tvungen att lära mig något ur. Lyssnade sporadiskt på RG när det begav sig, men plattorna har snurrat i bilen sedan jul.

Plattorna är bra, dock är det som live jag gillar honom bäst (gillar nästan alltid live bättre än studioalbum öht).
Men hans Top Priority är schysst studio-ös!

/Mats