James Blood Ulmer
Sonny Sharrock
Stian Westerhus

Henry Kaiser?

Min all time-favo är Hans Reichel. Byggde sina egna git..uhm..instrument, och lät som absolut ingen annan:
http://www.youtube.com/watch?v=-Un74sHr ... 647472E4C4


Edit: nu såg jag att Goran redan nämnt Reichel. Nåja, han förtjänar att nämnas flera gånger i en tråd om udda gitarrister.

Wow, svajjigt.
Den tack vi för!

/Magnus

kolla in the Iceburn collective.

Ibland undrar jag lite, är jazzgitarrister galna? När man hör vissa solon... Köpte några Scofield-skivor. Lyssnade på Grace Under Pressure. De två första låtarna var helt utflippade. Speciellt titellåten. Tredje låten lugnade ner sig lite, och sen kom Scenes from a marriage, som började lugnt och skönt. Sen var det dags igen. Längre fram i låten började han spela distat och det var mer intressant.
Jag förstår att de uttrycker sig i musiken, men vad är det de uttrycker? Galenskap?

Inte galenskap utan kreativitet. Det stavas konst. De är kreativa och försöker hitta lösningar som skulle kunna vara inovativa och intressanta. Ingen mening att spela sånt som spelats en miljon gånger förut. Typ licks. Vissa jazzgitarrister är förstås mer kreativa än andra. Scofield tycker jag tillhör de kreativas skara.

Jag gillar Scofield, för han har egen stil och eget sound. Men jag har känt samma med andra jazzgitarrister också, Andy Summers t ex. Ibland undrar jag om de bara spelar lite planlöst, kanske är lata, när solona känns helt utflippade. Bara massa toner som inte betyder nåt, och så kallar man det för konst och att vara kreativ.

Skulle det hypotetiskt kunna vara så att det betyder något för någon annan än just dig?

Det är kanske inte är så många jazzgitarrister på Bojen, som dessutom är villiga att försvara sitt sätt att spela och improvisera. Men jag kan göra ett litet inlägg, även om det nog kommer att uppfattas som lite pretto.
Att improvisera är inte alltid förutsägbart. Det är inte som att spela efter noter, eller en inrepeterad låt. Har man hållit på länge lyckas man ofta få till det, men även en professionell jazzmusiker kan förstås missa ibland. Tanken är förstås inte att bara imponera med sin teknik, även om en sådan faktor finns med eftersom en kräsen publik ofta kräver det. Solot ska ändå uttrycka något, men just vad… är svårare att beskriva med ord. Och så ska det vara; konsten börjar där orden tar slut, brukar det sägas ibland. För mig säger modernistisk ”svår” jazzmusik ofta något om människors liv i storstädernas virrvarr. Tänker då t ex på Miles Davis, Pharoah Sanders och John Coltrane. Andra kanske inte hör det på samma sätt. Ibland har improvisationerna dock ett mer personligt uttryck, och jag kan ge ett exempel från en egen inspelning för några år sen.
Det var när min mor bara hade några veckor kvar att leva, och vi spelade in i en studio några hundra meter från hennes lägenhet. Av någon anledning ville hon inte tala med mig den sista tiden, och jag tyckte nog att det var orättvist, eftersom jag alltid gjort mitt bästa för att leva upp till hennes allt högre krav. Min improvisation börjar ganska lugnt och harmoniskt, men snart höjs ribban, det blir hårdare och mer disharmoniskt, och till slut ursinnigt, innan det lägger sig till ro, som för att säga att det är så här livet är, du blir tvungen att acceptera det. Lite självutlämnande, men så kan det vara ibland i litteratur, konst och musik.

Phoksundo kallade vi resultatet. Jag spelade på min gamla Les Paul SG;
https://m.soundcloud.com/guitcussion/ph ... blue-congo

Förmodligen. Jag kan några jazzackord, och spela planlöst är jag bra på. Inte alltid tonerna betyder nåt för mig, men de kanske gör det för nån annan.

Julian Lage är inte nämnd en enda gång i tråden så därför skriver jag det.
Han kanske inte betraktas som udda nog vad vet jag.

Sköna Bitches Brew- eller Mahavishnu-vibbar där! Eller osköna kanske jag ska säga, eftersom det frustrerade och sorgsna lyser igenom. Extra cred till basisten som håller ihop det hela.

Tack för det. Men det är alltså den eminente Gunnar Backman som spelar ”bas” på en bandlös gitarr genom en digital pedal.

I want to learn all the chords
Solo till everyone in the room
Is bored

The Presidents of the United States of America - jazz guy

De tydligt originella jazzgitarrister jag gillar mest har redan nämnts här.
De här 4 är väl enligt min åsikt på geninivå:

Kurt Rosenwinkel
Lenny Breau
John McLaughlin
Joe Diorio

Allan Holdsworth var djupt originell och sanslöst skicklig, men betraktas väl snarare som som en fusiongitarrist än en jazzgitarrist.