Tills bara för ettåetthalvt då jag köpte en ny Tele levde jag i villfarelsen om en spikrak hals och många av gitarrerna jag har ser fortfarande ut så[:I]
Men när jag gör en setup idag så blir det en liten båge på halsen. Det var först när jag läste setupinstruktionen på gitarren som jag började undersöka den gamla "sanningen" om en rak hals.

I övrigt så ger den här tråden både skön läsning och en viss ångest.
Jag är något för ung för almarna men växte upp med kärnkraftsdemonstrationer och miljömedvetenhet. Vänstersympatierna ligger nedärvda, även om miljömedvetenheten ligger steget över. Jag vet att dessa inte behöver vara på kollisionskurs men de har ändå en prioriteringsordning.
Jag växte upp och fick mein medvetenhet under punkepoken, född -63, men min "musikutbildning" fick jag en hel del med mig från min 12 år äldre farbror som hade hela sena 60-talsvågen och hela engelska/amerikanska rockvägen att dela med sig av. Beatles, The Who, Stones, Deep Purple, Zeppelin, Peter Green, Zappa mfl blev mina husgudar samtidigt som en hel del av punken och proggen naturligtvis tog stor del av mitt liv i besittning.
På något sätt känns det som jag fastnade där genom hela 80-talet. Den 80-talsmusik jag lyssnade på var mer efterdyningarna av 70-talet i form av Stevie Ray, Dire Straits, Travelling Wilburys, Neil Young, Costello m fl. Jag kunde aldrig förlika mej med 80-tals pudelhårdrocken och absolut inte med synt och fick min första musikaliska "nytändning" först med Union Carbide, Lädernunnan, och Pixies. Då kändes det som det började hända nåt igen. Jag vet att jag generaliserar, för visst fanns det mycket bra musik under 80-talet och jag byggde upp de största delarna av min skivsamling då, men ändå så är känslan att det var sena 80-talet/ början av 90-talet som det hände nåt nytt efter punken. 90-talet kom med bättre hårdare rock än tidigare, Stoner och Grunge och plötsligt fanns det lika mycket nytt och intressant som när jag började lyssna på musik.
Nu blev det här en rejäl utvikning från ämnet och det är svårt att komma tillbaks från nånting som så poänglöst som utvikningen ovan.
Vad jag skulle tillbaks till är väl det att idealen som man hade sitter ju egentligen kvar, det är bara att de döljs under de extra kilona och bekvämligheten som klistrat sej fast. Småsnobbigheten som ligger i att köpa sej ett lite dyrare vin, god mat och lite finare prylar istället för att vara sin politiska övertygelse trogen och skänka pengarna till bättre behövande och visa riktig solidaritet.
Det är detta som ger lätt ångest när man läser och inser hur många som är i ungefär samma sits, och vart tog idealismen vägen[?]
Åndå så har jag fortfarande inte gett upp att köpa kläder på myrorna eller andra liknande stället och när mina kollegor kommer i sina dyra kostymer så kommer jag med min köpt för en hundring och garanterat inte tillverkad av en barnarbetare i Bangladesh.[;)]

Jag har dessutom näranog fastnat i 70-talet så det gäller gitarrer. Jag har ju idag råd att köpa utan att sälja och skaffar alla de gitarrer jag ville ha då.[^] Min samling består då alltså till huvudsak av elgitarrer från senare delen av 70-talet och äldre, förutom mina "Fender"-gitarrer eftersom jag fortfarande inte kan anse att det Fender gjorde på 70-talet var speciellt bra.

Vad gäller nedslipade band... Jag har haft några Hagtröm och andra med nedslipade band men bara trott att det varit p g a bandslitage, men nu förstår jag bättre.[:)]

Emnitec: Näsåker låter trevligt![:)] Jag har sagt länge att jag måste dit.

Jag brukar för egen del åka på detta varje år.
http://www.graset.se/UM%202007/Utmarksmusiken%202007.html
Det är numera en av de sista flowerpower-fästena jag vet. En skön frizon även om den bara kan uopplevas en natt per år.

Dax för "farfar" att komma in kanske (finns dock tydligen några som är ännu äldre här) Född -52 och betagen av 60-tals hysterin skulle man starta ett pop band... vi hade en trummis med en virvel och en cymbal, en sologitarrist med en Hofnerplanka och en kompgitarrist med en vanlig gitarr som vi stoppade en bandspelarmick i... allt kördes tillsammans med sången från en telefunken bandspelarmick fast tejpad på ett kamerastativ ut i tre pralellkopplade jättestora gamla rör radiapparater. Eftersom vi inte hade någon basist så fick jag som var yngst spela det för att få vara med i bandet. En Hofner bas planka och en Hagström 210 införskaffades och därmed blev man bäst utrustad i bandet... glömmer aldrig första natten när jag fått min 210:... den stod bredvis sängen och var påslagen så jag kunde titta på den magiska gröna lampan enda tills jag somnade... det var tider det...

Den sista dåren är inte född än

Då kan jag nästan lova att jag kommer förbi.
Bor i Sollefteå, närmaste stad till Näsåker.

Är själv uppvuxen med Nationalteatern och Pughs Bolla Och Rulla skiva. Men mycket av proggvågen var oftast inte tillräckligt mycket rock´n roll för min smak. Jag var inte så gammal och sket fullständigt i vad de sjöng om. Den första riktiga rockkonsert jag var på förresten var Nationalteaterns Rockorkester 1980 på Hullsta Gård.

Urkult är en mycket trevlig festival, och jag är allt annat än "hippie", men soft och öppen stämning tror jag de flesta gillar...
Urkult är bra även när musiken inte är så lyckad!
Gjorde själv en fantastisk spelning där 06.

pEr

Första bandet -65, förstärkare Hagström 310, gitarr Hagström III (min andra, den första var en ljusblå galon-kent). Storyn f:ö är ungefär densamma som tidigare inlägg, d.v.s vis 60-talet mods till flower-power och sen proggen. Familj och barn uppehåll i 15-20 år och nu ett gubband som spelar blues/rock.



http://www.norran.se/sektion_c.php?id=88698&avdelning_1=123&avdelning_2=194#

Hehe, kul gammal tråd som jag kommer ihåg faktiskt.

Ja vad har hänt. Är själva en 80 talist på gitarrfronten. Då skulle det ju vara balla och moderna gitarrer.

Squier JV stratorna var mycket underskattade, många fina gamligar blev förstörda av diverse "moderniseringar".
Klassiker som 335 var inte värt nått. Jag blev erbjuden en 60-tals 335 för ca 3500:- samma pengar som man fick en ny standard Roadstar eller 1000 spänn dyrare än vad en sån där japansk Squier kostade.

By the way köpte min vita Pearl trumset med en massa Paiste 2002 cymbaler/hihats (de var jääklit bra plåtar) för fyttiga 5500:- de flesta gitarrister som jag spelade med då hade nån typ av Ibanez gura

När det gäller gitarrer så slog det mig just att på 70-80-talet inte ansågs häftigt att ha en relic gura. Man ville ha Mint Condition på alla gitarrer. Tyvärr var det många 50-60-talsguror som blev omlackade under den epoken - ofta med sprayburk! [:(]

<font color="green"><font size="1">If you can bend it you can mend it, if you can't mend it don't bend it - just make shure it's a Fender, Bender!</font id="green">
<font color="blue">fenderbender (snabel) live se</font id="size1"></font id="blue">

Ja du, och här sitter jag och tycker att det är helt otroligt att folk betalar extra för rostiga, fuktskadade, smuttsiga gamla skrothögar. [xx(][;)]

Jag själv är nog 80-talsgitarrist, fast jag är född 89!
Jag tycker att en gitarr ska se ny och fin ut, även om den är 50 år gammal!
Små dings mm. får kan man stå ut med, om det går att dölja dem med lite såndär fräck tusch!
Självklart är det superstrator och les pauler man älskar också. [:p]


<hr noshade size="1">
<u>http://www.myspace.com/lastshoutofficial</u>

Som exil-skåning så dyker jag upp och och spelar sydstas-progg. [:D])

E -65a å har allt med mig bitar av det här.
När jag väl kom till Sverige vart det som att politiskt gå in i en vägg,men kommer ihåg hur jag förvånades över hur fredligt allt gick till.
Men,urtvättade amerikanska militär rockar å palestina schalar vart då inte jag iaf,även om nationalteatern milt sagt blev lite husgudar.
Klart det skulle bildas band...[:D],å spelades gjordes det.Hellre än bra iaf.
Namnet-"Hässleholm rivaler"-säger väl allt...
(Lasse,Per,Johan..om ni läser detta tror jag ni garvar gott just nu)

Slutet 70/början 80 å modifieringar ja.
ALLA skulle ha beiga superdistortions i yxorna å ALLA skulle lira genom en Fender bassman top ner i en lika Fender 2 alt 4*12.
Dist...boxar vart ingen nödvändighet,utan man kräma på tills man blev döv å fick tinnitus bara.[:p]

Proggen överlevde faktiskt ganska länge,å ersattes pinsamt nog av pudelfrissor å neon.

Appropå Japs.
TROR det var prick 1980..å jag hade lite kontakt med en musikaffär i mölndal som hetter Harris musik.
Han talade så fruktansvärt varmt för sin nya Aria PE gitarrer.
De såg ju "nästan" ut som lespauler,men hade ju finesser!!
(splitbara mickar osv)
Köpte ngr stycken,men efter att ha fått ut dem i omlopp så vart inte det som vi tog fasta på att det var bra gitarrer...utan de avpolleterades då de var "japanska".
Naturligtvis hade även de Superdistortions orginal.(Varför bryta en trend liksom)
Mao såldes de,å efter det vart det minsann inget annat än "riktiga" Fender Stratocasters som gällde under en stund.(Vilket vi kan säga kanske inte riiiiiiiiiiiktigt e detsamma idag)
Jobbade om somrarna lite inne på butiken Gitarren här i Gbg(vart det inte Ulf han hette som drev det vid tiden),å häpnade över hur anrika Fender kunde lansera skitkopiorna som Squire.
JV strattor var ju japanska för böveln!
Sån skit...näää...

Men,som sagts,det vart nog enklare.
Världen var blå alt röd.
Palestina frågan var hela den fria världens sak.
Vi vart å såg "tung" rock i form av Anne-Lie Ryde´ på "lobo" i folkets hus på järntorget å tyckte det var grejen hela dan(damen hade verkligen rockröst som coverartist)

Men det där med billigt rödvin var nog aldrig min grej,varken förr eller senare.[;)]
Eller....ja...tonåring å full på Kiir vart väl aktuellt det med vid tillfälle.
Alla andra gjorde ju samma sak.[:D]