Ni i Norrbotten får väl skaffa AC som vi övriga
har 17 grader nu i mitt hemkontor/studio

Sånt har man ju redan. Dock tyvärr inte i gitarrverkstan -eller i replokalen.

Ser snygg ut ...vart gick strängen av?...drog lindningen ihop sig?

Höga E strängen svek vid klacken -på stallet. Kanske pga lite överambitiöst up pitch svajande av vederbörande i stridens HETTA...

-Nå väl: Returmatch med Coyote SG:n planerad till helgen -med medmusiker på min ära.

Vill börja med att be om ursäkt för att detta inlägg har dröjt. (Har varit för fullt upp -för att ha tid att skriva längre Bojen -inlägg.) Nu dock; med hjälp av lite välförtjänt fritid + några muggar starkvara -är slut på ursäkterna.

Som alla Ni; som följt med här: Gjorde jag ett tappert försök att utvärdera SG:n tidigare. Detta sluta dock i moll. I söndags var det dags igen. Landade själv i repan ungefär en timme före överenskommen tid; vilket gav mig tid att leka lite gitarrist för mig själv en stund -innan de andra dök upp. Gitarren kändes konstigt nog en aning slöare nu -än vad jag mindes från tidigare test. Så det var bara att plugga ur; och kolla igenom SG:n lite grundligare. Det visade sig att då gitarren fortfarande är så färsk/nybyggd; hade träet och lacken komprimerat på den. Ett 'easy fix'; där man endast behöver dra åt; -monteringsskruvar för: -Stall, -stämskruvar, -översadel. Detta gjorde SG:n pigg, rapp och responsiv som en lärka igen!

Sound:
Den starka akustiska klangen i gitarren skiner vackert igenom gitarrens high output -mick (SD SH-6). Har skruvat ner höjden på micken ett flertal gånger -för att erhålla mer luft och naturlighet i soundet. Micken behöver inte 'lägga matta' -då AK-klangen i instrumentet redan gör detta. När man rullar ner volymen; städas ljudet vackert och naturligt. Detta utan treble bleed på volym poten. Har förresten bytt ut volym poten också. De förra mätte över 530Kohm; vilket innebar lite för mycket diskant i mitt tycke. Nu sitter det istället en pot på +485Kohm; som fungerar bättre tillsammans med den diskant rikare HB-micken i gitarren. Älskar distortion mickar -som inte 'hoggar'/tar över/pushar onödigt mycket i soundet. Hellre att de beter sig lite mer ols school PAF. Egentligen är detta en ekvation som sällan går ihop när vi pratar high put mickar. För att lyckas här KRÄVER en volymmässigt stark Ak-klang; stark nog att micken skall kunna justeras lägre -utan att den blir torr/lam. Detta sitter klockrent på detta instrument. Inga tendenser till döda noter över hela brädan. Det sjunger ut och skriker till när man vill. Basregistret i mickens EQ-kurva stannar precis där jag vill att den skall göra vid palm muting liret. Dvs: 'Hoggar' inte över på bassistens område, utan istället jobbar tillsammans med basen. Mitten EQ:n och diskanten är ren Randy Rhoades. Just det där lite puttade mellanregistret som en klassiskt levande Marshall häck älskar att jobba med. Sondet är; -direkt, -anslags responsivt; utan att skjuta över någonstans. Diskant registret i en Duncan Distortion -mick påminner faktiskt karaktärs mässigt väldigt mycket om en klassisk singlecoil mick. Jag älskar detta! Det skriker verkligen till när vill det. Strängseparationen och dynamiken är givetvis den stora behållningen här. Vispa på akustiskt över samtliga 6-strängar är inga problem. Alla strängar hörs separat -men blandas även vackert ihop tillsammans -till ackord. (Men detta har till stor del att göra med Folkesson -topparna jag använder här.)

Användningsområde:
Skulle jag ha haft en tonkontroll på detta instrument; skulle jag tveklöst säga: Allt. Istället säger jag så här: Allt utom jazz. Typ; från 50's Rocka Billy och allt efter det. Och här vill jag verkligen betona just genren 50's Rocka Billy. Detta gör gitarren riktigt, riktigt bra. Bara att välja sin sweet spot på volym kontrollen och 'gå crazy' med en spräckt Fender stärk. Samma gäller Bluesen och den klassiska rocken. Alla musik genren efter dessa är det bara att vrida upp volymkontrollen. Då hänger det mer på vilken typ av överstyrning man föredrar på sin förstärkare. Oavsett mängden gain man man rattar in -förmedlar detta instrument ut detta på ett naturligt sätt.

Ergonomi:
Gitarren hänger som den skall över kaggen. Känslan i balansen är nästan som en kopia av att spela på SG med Bigsby. Meao: -No neck dive. Hals tjockleken känns som en Gibba '59 -med skillnaden att den har samma tjocklek hela vägen -istället för att bli lite fetare längre ner. Stränghöjden är låg och 009-042 strängarna har god spänst -trots att gitarren är stämd en halva ner (Eb). Strängarnas individuella banor längs hela gitarren känns annorlunda -mot vad man är van med. Detta har att göra med den lite annorlunda set uppen jag medvetet valt på gitarren. Översadeln (Floyd R3) ger en lite bredare sträng spacing vid nöten. Detta samtidigt som sträng bredden på stallet är justerat smalt -för att passa den standard spacesade stall micken (49 mm). I kontrast mot en standard Gibson SG som ger ca 52 mm stallspacing. Detta innebär två saker: Mer spelyta (bandbredd) att leka över + kräver lite omformning av muskelminne för plektrum handen. Specielt för alternate picking köret. Gitarren känns väl ihop satt och stabil. Halsen ger inga tendenser att vilja svaja röra sig när man spelar. Halsdraget ger inte up bow -problematiken vid tapp av strängdraget. Även den mindre halstilt -vinkeln (jämför mot Gibson) känns naturlig och behaglig på instrumentet. Och är man ej van med Kahler stall; kan palmmutingen kännas lite konstig -när detta skall göras över rullar -istället för stallklackar.

Spelkänsla:
Gitarren kräver definitivt lite mer uppvaktning -innan den går med på att ta av sig klänningen. Alla de förväntade funktionerna finns definitivt där. Man känner direkt att det är topp kvalla. Dock måste man spela in sig på gitarren. Jag är van att kunna plocka upp det mesta med strängar på. Men den här är definitivt lite extra udda/annorlunda; som man behöver lite längre inspelningsperiod på. Dock när man väl är 'där' -kommer den stora belöningen som ett brev på posten. Den smalare strängspacingen vid stallet innebär att man inte behöver flytta plektrumet lika lång mellan strängarna. Detta i sin tur gör att saker och ting har konstig en tendens att funka lite effektivare. Extra plus även till den extra spelytan på banden till bandkanterna. Mycket trevligare finger vibrato möjligheter -som man vanligtvis inte vågar; för risken att E-strängarna glider av bandkanterna. Detta är helt klart ett hack upp i blues liret på tunna E -och tunga metalliret på låga E-strängen. 'Evertune -effekten' på det flytande Kahlerstallet är riktigt trevligt. När man attakerar strängarna hårdare -kompencerar Kahler stallet en aning för detta; vilket medför att tonerna bli mindre 'sharp-sura'. Faktiskt underhållande att lämna på stämapparaten, och följa detta fantastiska mirakel live. Dock personligen tror jag att de som spelar på betydligt fetare strängar än mig får ut mer 'Evertune effekt' ur ett Kahler stall. (Och energiskt slap bass spel -utan att hela tiden vara sharp på noterna; borde ju vara kungligt värre.) Kahler svajet då? -Svajkänslan, utväxlingen påminner lite om att dumpa en mjukt, modern 2 punkts strata svaj i botten. Med 2 skillnader: Med ett Kahler hänger strängarna -samt att man är stämd efter att man släpper spaken. Ett Kahler erbjuder en betydligt större kontroll över att faktiskt hitta noter oktaver upp eller ner. Kombinerad flersträngssvajning intonerar inte ur på samma sätt -jämfört mot de klassiska stallen med vickfunktion. Trick lir som flutter grejer och gnäggande hästar = Inga problem: Bara gå hur bananaz man vill. Och finstämmarna på Kahler ett kahler stall har enormt mycket större utväxling -än finstämmarna på ett vickstall.


Summy-summy:
Är skit nöjd med gitarren. Är skitglad att jag byggde den. Den känns väldigt unik. Få fabriksbyggda instrument erbjuder just dessa kombinationer i en elgitarr. Tycker gitarren har en perfekt blandning av tre saker: -Traditionellt, -Hot Rod och -Custom specs. Den är precis så där lagom 'stygg' -samt att den funkar och levererar precis som den ser ut. En nyfiken head-turner även för de mer insatta i musik branschen. Och mig veterligen finns det bara en: Och det är den här Coyote SG:n. Och: ja: den här kommer att få fett med speltid framöver!


Tack till alla som tagit sig tid att följa detta projekt hela vägen i mål.

Tänkte att det skulle kunna vara givande -att köra en följduppdatering på gitarren och Kahler tremolo i denna tråd. Nu när jag har en del speltimmar på gitarren. Speltid även i 'skarpt läge' så att säga. Coyote SG:n låter och fungerar väldigt bra. Men alla superlativen om den här gitarren är nog redan undan flöjtade. Istället tänkte jag ta på mig neggo-kepsen; och försöka belysa saker jag stört mig på -på gitarren. Och här väljer jag att lägga kritiker-ribban VÄLDIGT HÖGT.

På själva instrumentet finns det bara en sak jag kan klaga på: Min fula axelbandsknopp. Utöver det här; kan jag inte komma på någonting jag skulle vilja ändra -eller ha annorlunda på gitarren. Tyckte i början; att jag kanske skulle velat ha volymkontrollen närmare stallmicken. Men detta är som borttvättat nu. Volymkontrollen sitter på EXAKT rätt ställe på gitarren.

Däremot på Kahler stallets funktion finns det saker att klaga på. Och med tanke vad ett Kahler stall kostar att inhandla; anser jag att det även bör bedömas därefter. Strängarnas ball ends har en tendens att skifta position i klykorna -på stallet. Detta om man verkligen maxar ut all pitch (maximal dive) ur strängarna. Om strängar skiftar position; innebär detta ett stämnings problem på studs. Det här händer inte varje gång man gör detta; men bara att det kan hända på ett låsbart stall: Är ju irriterande. Personligen har detta medfört; att jag endast tappat ur all pitch ur gitarren i slutet -på trum-rullen i låtar. Detta för att man har möjlighet att stämma direkt efter -ifall 'olyckan' skulle vara framme. All övrig svajning är dock en riktigt uppskattad upplevelse; både för den som lirar -och de som lyssnar. (Den positiva Kahler feedbacken har faktiskt varit riktigt trevlig.)

Kahler tremolot på Coyoten är gammalt -från mitten av 80-talet. Specs från denna tid var bla V-klykor i rullarna. (Moderna Kahlers har U-klykor.) Detta innebär att strängarnas kontakt yta mot rullarna -är ju under all kritik. Den oroliga klangen på instrumentet medför att man tvingas jaga nålen på stämapparaten till månen och tillbaka. Inte bra. Hatar detta fenomén ända in märgen! Dessa tendenser existerar inte på något av mina övriga instrument. Detta skit är dock helt åtgärdat nu på gitarren. (slipat om/anpassat strängspåren i rullarna för aktuell strängtjocklek jag använder på gitarren.) Denna åtgärd medförde ännu mer botten och styrka i gitarrens akustiska klang bild -som medförde att jag var tvungen att sänka micken från strängarna ännu mer.

Rullarna på Kahler nöts ju. Kahler 2300 stallet på denna gitarr på är ju ca 40 år gammalt. När rullar nöts börjar dessa att få ett större glapp mot sadel väggarna på sin axel. Ett större glapp kan medföra en surrande effekt -vid hårdare stränganslag. Detta Kahler har ej ännu dessa tendenser; men testade en annan äldre Kahler gura; som surrade riktigt REJÄLT! Ett nytt, fräscht sadel set från Kahler USA kostar typ 1500 spänn. Detta utöver frakt, tull moms och tariffer? Eventuella merkostnader för alla som funderar på att köpa ett begagnat Kahler tremolo.

Ungefär så då. Man skulle kunna säga: -It's fucking great and it sucks! Blir ju inte mer Rock'n Roll än så.

Ursäkta tråd-kladdet; men detta är för häftigt -för att låta bli: https://www.youtube.com/watch?v=WDf7A1SiaIA