Nej det är högtalaren som ger tonen och inte gitarren.

Jag betalade lite mer än 999dollar
Men jag gillar de absolut, men om det är bättre eller sämre låter jag vara osagt, men de är lätt 100ggr coolare än mina andra mickar.

Kanske slarvigt uttryckt..
Innan man hade autostopp på lindningsmaskinerna så blev en del mickar lindade med fler varv än normalt vilket gav
högre motstånd = 'hetare' och dessa var eftertraktade av gitarrister redan i början av 70-talet.

Likaså var ju 'double creme' väldigt ovanliga. Min tanke är att Dimarzio försökte återskapa en mick med dessa egenskaper
lånade från en vintage PAF, alltså hög signal och det utseendet och utan kåpor.

Säger inte att du har fel, men wikipedia (tvivelaktig källa, jag vet) påstår nåt annat:

"The design was given the part code P-490[5] and in June 1955, Lover and Gibson filed a joint patent.[1] The original design called explicitly for Alnico 5 magnets, but early examples can be Alnico 2, Alnico 3, or Alnico 5.[6]"

https://en.wikipedia.org/wiki/PAF_(pickup)

Myterna lever vidare...

Den här sidan tycker jag känns trovärdig när det kommer till info om PAF och Pat# mickar: http://www.guitarhq.com/paf.html

Måste höra om dina erfarenheter av DiMarzio Super Distortion. Jag lät nyligen en gitarrbyggare bygga en gitarr åt mig (en replika på min Malmberg från '78) och ville då ha en DiMarzio Dual Sound i stallet, dvs en Super Distortion med möjlighet att switcha serie/parallell. Jag älskar hur micken låter när man har volymen på fullt, men när man rullar tillbaka volymratten så blir det lite som att lägga en filt över ljudet. Det blir lite woofigt och förlorar attacken. Är detta ett vanligt fenomen med dessa DiMarzio-mickar?

Många gillar inte Gibsons egna mickar och köper andra märken. Jag antar att många legendariska skivor spelades in där de hade Gibsons original PAF-mickar. Men som jag förstått det så lät inte alla PAF likadant. Och det blir nog inte samma sak med nytillverkat. Lite som att nitro de använder på gitarrer nu är annorlunda mot det de använde på 50-talet.

https://reverb.com/fr/news/the-burst-fo ... tyle-sound

So, what does the PAF sound like? Before getting too deep into that, it’s worth noting the inconsistencies within pickup manufacturing at the time. These pickups were wound on machines by human operators with no automatic stop feature, so there was a larger margin for error than there is today. As such, many vintage PAF pickups don’t sound the same—there are similarities for sure, but to ignore their differences is unwise.

Lustigt att Seymour Duncan också fick receptet från Seth Lover, men det är Alnico 2 i Seth Lover-mickarna. Trevor Wilkinson fick receptet direkt från Seth Lover, men där är det Alnico 5.

The Seth Lover vintage output humbucker pickups are carefully hand built in Santa Barbara to Seth Lover’s original exacting specs. Our butyrate bobbin molds are created by the same factory that built the original P.A.F. mold for Gibson.
We wind every Seth Lover humbucker on Seymour’s original Leesona winding machine from the early Gibson factory in Kalamazoo, MI., for that unmistakable vintage tone and feel.

Och dom här nytillverkade Gibson PAF har Alnico 4.

Kolla om du har 50s wiring på pottarna eller inte.
50´s wiring gör väl att man behåller lite av sprillet.

PAF kom redan 1957 och man använde både Alnico 2, 3 och 4.
Gibsons nya mickar ska vara '59' och då är nog Alnico 4 mer troligt.

Ja, det är en djungel. Seymour Duncans 59 har Alnico 5

Wikipedia: The original design called explicitly for Alnico 5 magnets, but early examples can be Alnico 2, Alnico 3, or Alnico 5.

Har för mig att jag hört/läst/sett att ett av kännetecknen på en äkta vintage PAF skulle vara en säregen lukt, som mest påminner om kräk... Nåt med materialet som avger gaser ,möjligen plasten i bobbinerna?

Nån fler som hört talas om detta?

Japp, "butyrate plastic" i t ex PAF bobbins/spolar....
Fast gamla mickar luktar inter speciellt mycket tycker jag

Här får du lite mer läsning Bummer:
There are some basic facts that should be known about these first-generation humbucking pickups. First PAF pickups came about in 1956 on Gibson console steel guitar models (8 string models), and about February 1957 on many Gibson spanish 6 string guitar models. The PAF lasted to about 1962 to 1965. Nickel plated part models transitioned away from PAF pickups first around 1962, since these guitars were sold in greater numbers. Gold plated part guitars can often be found with PAFs (or one PAF and one Patent# pickup) as late as 1965. PAF guitar 6 string pickups of course have two internal coil bobbins under a 1.5" x 2.75" metal cover with one bobbin having a row of six adjustable slot-head poles, and the other bobbin being non-adjustable.

PAF History.
I guess we should start with a little history of the Gibson PAF pickup. By the mid-1950s, Gibson wanted to counter the latest electric guitars introduced by Fender. Leo Fender had built a company that was a sizable competitor in the solid-body guitar market place. Gibson believed they could beat Fender with their high quality Les Paul, and by developing a low-noise pickup.

The problem with Gibson's P-90 and Fender's single-coil pickups was inherent in their designs, allowing 60-cycle hum (noise) to interfer with the sound. Seth Lover was the Gibson engineer assigned to solve the problem. Seth connected two single coil pickups in series (opposed to parallel) and connected the coils out-of-phase electrically and magnetically. Thus the signal noise of each separate coil canceled out the noise of the other coil. That is how the pickup came to be known as a "humbucking" or "humbucker"



The 1956 first generation Gibson humbucking pickups is not the six-string PAF we would recognize today. Being an eight-string model, with individual magnetized poles, not a bar magnet running the length underneath. The bobbins look similar to the 6 string PAF bobbin, but obviously for eight strings instead of six. The base plate was totally different, as was the cover. Production 6 string guitars got PAFs in February 1957. Nothing existed before this in 6 string format.

Seth/Gibson filed their patent for the pickup design on June 22, 1955. Gibson added the new pickups to console steel guitars in 1956, and in February 1957 on electric solid-body and arch-top guitars including the Les Paul Model. The ES-175 was the first model to get PAF six string pickups. Pre-decal PAFs (unlabeled) existed from February 1957 to mid/late 1957. During late 1957, a small black decal with gold lettering was added to the underside of the pickup that read, "PATENT APPLIED FOR" (hence the PAF abbreviation). At some point the UltraTone lapsteel got a PAF too, but this was more likely in 1958.

Seth Lover received his pickup patent #2,896,491 on July 28, 1959. By mid to late 1962, Gibson changed the pickup decal to read, "PATENT NO 2,737,842". Interestingly the patent number listed on the decal was not for Seth's pickup design but was for Les Paul's trapeze tailpiece! Perhaps this was a research roadblock for the competition, or maybe just a mistake?

PAF Magnets.
From 1956 until 1961 Gibson used different Alnico magnets in their PAF pickups. Alnico magnets (alloys ALuminum, NIckel, and CObalt) come in a different grades based on their magnetic strength. Gibson generally used the same magnets (size/grade) which was available for their P-90 pickups. But Gibson randomly used Alnico 2,3,4,5 grade magnets in PAFs until 1961 (remember the higher the magnet's number, the higher the magnetic strength). This can often account for how two PAF pickups can sound quite different. In July 1961 Gibson began consistently using a smaller (shorter) Alnico 5 magnet (smaller as in the flat top side of the magnets were smaller length-wise). Since inconsistency was king at Gibson during this time, Alnico 2 short magnets are sometimes seen too. By 1965 though Alnico 5 was the standard for all Gibson humbuckers.

The original "long" 6 string guitar PAF magnet (July 1961) length was 2.5" long, which was decreased to around 2.25" in July 1961. But the "short magnet" PAF can be seen as early as 1959 and is still original. Gold plated guitars (ES-345, LP Custom, etc) seem to use the short magnet PAFs before nickel plated guitars (like the ES-335, LP Standard, etc). Just from a consistency point of view, July 1961 is the date considered by most as when short magnets were the norm for PAFs. Generally speaking decreasing the length decreases the power of the pickups, but this was somewhat counteracted by the Alnico 5's added strength. When new, the shorter A5 magnet is more powerful than the longer A2 magnet. So do short magnet PAFs sound worst than 1957-1960 long magnet PAFs? NO. In fact, they may sound better in many cases. But there are lots of things that effect sound, with the magnet only being one piece of the equation.

Dimensions of PAF 6 string magnets follow (measured using a micrometer, and obviously this will vary a bit from magnet to magnet): 2.509" long ("long magnet" version), .506" wide, .131" thick. The "short magnet" PAF length was the a bit different: 2.371" long, .491" wide, and .121" thick.

Another interesting point are the magnets in 1950s P-90 pickups (remember P-90 pickups are single coil predecessors to PAFs). There are *two* magnets in the P90 pickups, and yes they are identical to the 1950s PAF magnets (rough sand casted). Because of this, there has been a fair bit of "magnet hijackings" where players take p90 pickup magnets and put them into newer pickups, hoping to get that original PAF sound.

Pickup Wire and Winding Methods.
The pickup were wound with #42 plain enamel wire. On original PAFs the bobbin wire appears purple, versus later PAF and patent# pickups that appear reddish. Gibson eventually switched to polyurethane coated wire around 1966. But plain enamel wire continued into 1965 with dual black leads. Around 1966 the change in wire also changed the wire leads to black and white (though in 1967 there were some humbucking pickups wound again with plain enamel wire, but white/black leads.)

When wire coatings changed, the sound of the pickup does change, contributing to the PAF following. The amount of wire (and coating) wound on each bobbin determines the pickup's resistance. When the bobbins are wound with more than a nominal amount of wire (either on purpose or by accident), they are more powerful with fatter midrange but less treble. Due to the human factor and the wide tolerance of the manually-run pickup winding machines used by Gibson from 1956-1961, PAF pickups usually measure between 7.5 and 9.0 thousand ohms (K ohms). By 1962 (the end of the PAF era), Gibson was making pickups very consistently with 8.5k ohms of wire (give or take .25k ohms). First generation PAFs (1957/1958) tend to come in at about 7.5k to 8k, where by 1959 PAFs tend to be a bit "hotter" with more wire.

The separate bobbins of a PAF can measure very differently due to Gibson's manufacturing techniques. For example one bobbin could measure 3.5k, and the other 4.5k ohms (for a total of 8k ohms). This mis-matched ohms is actually a good thing, as certain frequencies will stand out if both bobbins have different resistance. This contributes to why two PAF pickups can sound quite different. The coil winder was a Leesona 102, and did have auto stop counters to keep pickups windings consistent. But these winders ran using a fiber gear and were prone breakage. The work around to fixing the counters is to time the winding process. That is one reason for the randomness of PAF pickup resistance.

Patent number humbuckers with “PAF specs” (plain enamel wire and double black leads) existed from late 1962 through mid 1965 (patent number pickups with plain enamel wire and white and black leads started in the second half of 1967.)

Around 1965 to 1968 (exact date unknown), Gibson changed from a manually-run pickup winding system to a fully automated system. Because of this their humbucking pickups all became a consistent 7.5k ohms from 1965 and later. The manual-run system had a machine operator that decided when a pickup bobbin reach about 5000 turns of wire. So there was plenty of room for under and over-winding. When the fully automated system came into place, the pickups were very consistent in their windings (and hence total ohms).

Gibson Models which Used PAF Pickups.
The 1957 to 1962 Les Paul Standard model is probably the most famous of the models to have PAFs pickups, though other models had them too. Like the ES-175, ES-295, Byrdland, ES-350, ES-5 switchmaster, L-5CE, the Super 400 and the ES-335/ES-345/ES-355 (when introduced in 1958/1959).

Jazz Guitar PAF Versions.
The hollowbody jazz guitars often used a slightly different PAF in the neck position which had different (narrower) string spacing, where the bridge position jazz PAF was identical to the neck & bridge PAF in say a Les Paul Standard. The models that used this narrow spacing neck PAF was the Byrdland, ES-350T, L-5CE, S-400CE and some Barney Kessel models. The distance on a narrow PAF from center to center of the two "E" adjustable poles is 1 13/16", compared to 1 15/16" on the "normal" spaced PAF pickup. Also since most of these models had gold plated parts, the narrow spaced PAFs would be gold plated (except on some Barney Kessels). If the pickup cover is removed from a narrow spaced PAF pickup, the "normal" pole position tooling marks can be seen on the narrow spaced PAF pickup.

PAF Guts (Covers, Decals, Bobbins, Tooling Marks, etc).
First and foremost, never ever remove the cover from an original PAF pickup, unless you have a darn good reason. There is just no need for this, and it really makes the pickup "unoriginal" if you remove the metal cover. If you are dying to see the color of the pickup bobbins, just remove one of the underside bottom mounting screws and look in the hole, instead of removing the pickup cover.

Early P.A.F. pickups as used on the 1956 console steel guitars and 1957 Les Paul Standard had brushed stainless steel pickup covers (brushed to make them look nickel plated). This quickly changed to brass covers with a nickel plating. If the cover was gold, the brass was first nickel plated and then gold plated. Early PAFs also have four brass bobbin attachment screws, instead of steel screws. Also the early PAFs with stainless covers often did *not* have a PAF decal on the bottom (so some 1957 Gibson guitars will have unlabeled PAF pickups with brushed stainless covers).

Jag uppskattar den själv, men vissa "fakta" har blivit lite utmanade på MyLesPaulforum. Om jag minns rätt var det "Rewind pickups" som kommenterade, men jag kan ha fel....

Vissa skulle säga att det låter kräk när Kirk spelar på Peter Greens (och Gary Moores) gamla LP

Jo, nog känns det ibland att ens öron skulle kräkas om dom kunde, när Kirk kliver på wha-wha'n

Ska kolla det.

Som jag nu fick en compressor-pedal till mitt pedalbord, var jag tvungen att kolla hur det lät med mina olika gitarrer. De har en del olika pickuper förstås, Gibsons Burstbuckers, 57 clsssics, olika Dimarzios, Wolfetones, High Order, Seymour Duncan och på topp 2 original PAF från 1961. Jaha, inte helt oväntat låter alla pickuper mycket bra. Men trots mitt kritiska sinnelag måste det sägas att det är något särskilt med PAF-pickuperna. Det är speciellt neck-pickupen som har en kort magnet - förmodligen en alnico V - som ger ett mjukt behagligt dist som gör att man har svårt att sluta spela. Bridge-pickupen har en lång magnet, förmodligen en alnico II, men känns lite vass då bridge-pickupen på tidiga Les Paul SGs sattes väldigt nära stallet.

Jag tror många är överens om att det är något särskilt med PAF-pickuper (även de som talar om "bra" respektive "dåliga" PAF:ar). Priserna gör dem dock oåtkomliga för många. Blir lite nyfiken på vilka mickar du tycker kommer på "2:a plats" i din samling...

Hm… få se nu. De Wolfetone Marshallheads som sitter i min Yamaha sa2200 låter mycket bra, lite klarare och renare ton än vintage-PAFarna, och det passar i den gitarren. Gibsons Burstbucker Pros också bra, men har bara neck-versionen, också en klarare ton. I en halvakustisk Howard Roberts Fusion låter det woody, som det brukar heta, men finns ändå diskant på topp. En Burny SG har sen fått High Order alnico 2-pickuper som jag köpte av trälhavet här på Bojen, och de låter också överraskande bra. Neck-pickupen har en ton som kan beskrivas som ”throaty”, eller tyken skulle man kanske kunna säga på göteborgska.

För det första... Det finns 'faktafel' i alla böcker och publicerat material (då det finns fakta)
Andra... Det finns ofta inga fakta om dessa prylar som skapades för c:a 70 år sen, bara antaganden, minnen och teorier.
Tredje.... Även om en sak är korrekt beskrivet (för 99% av fallen) så finns alltid ett 1% undantag som folk gärna drar fram

Man får ofta lägga ihop olika källor, info mm för att se nån typ av helhet.

Sen, Clay som skapade dessa infosidor har hållt på med detta jättelänge och har väldigt hög 'credability' på LPF (det ursprungliga LP forumet).
MLPF som avhopparna skapade har jag inte pallat med att hänga på nån längre stund.

Jag hade dessa förr i mina gitarrer, men kan inte komma ihåg hur de betedde sig, jag brukar dessutom sällan röra volym eller tonkontrollerna så fel person att fråga

Det finns ett par enkla mods för behålla diskant när man drar ner volymen. Har haft ett av dessa för många år sen, men kommer inte ihåg vilket det var;
https://www.seymourduncan.com/blog/late ... ed-to-know

En sak som kan göra att man uppfattar ljudet som mindre diskantrikt trots treble bleed-kondingar och annat kan vara att när man har dist så kommer distorsionen att minska pga minskad insignal i stärkaren, vilket ger mindre mängd övertoner från distorsionen.

Ju mer dist, ju mer diskantrika övertoner som kommer från förstärkaren, inte från gitarren. Ingen rocket science, men ifall man inte har tänkt på det så.

Om man testar med rent ljud kan man bestämma ifall problemet ligger i gitarren eller på annat håll i ljudkedjan.

DiMarzios Super Distortion och Super Distortion Dual Sound har en luddig diskantfattig topp. Diskantfattiga pickups låter ofrånkomligen ännu luddigare när man sänker volymen på gitarren, såvida inte man har en treble bleed krets eller 50’s wiring.

Kompisen fräste plats för ett par SDDS i sin Goldtop ’68 c:a 1977 och blev sååå nöjd med ljudet.
Jag gillade aldrig den där luddigheten och satte därför istället deras svarta Super II i min blonda Yamaha 335-kopia året efter. De lät tyvärr gräsligt de också, men snarast för hårt och för vasst.

Jag gillar Custombuckersarna som sitter i min 335:a (alnico 2 resp. 3). De har en öppen och ovaxad karaktär med klar tydlig topp, påhejad av 550 kOhmspottar.

De bästa humbuckers jag provat är ThroBaks SLE-101, har dem i min R7 och R9.
R9:an är mycket lätt och dess trä ger en mörk karaktär rik på låg midrange.
Gitarren var svår att få bra ljud i, provade Burstbuckers, Burstbucker Pro, Wizz, OX4 och Skatterbranes men den lät antingen för mörk eller för onyanserat aggressiv: bäst lät Skatterbranesen.
ThroBaksen är perfekta för denna gitarr, ljud & ton är perfekt balanserade med klar tydlig topp, gitarren fick nytt liv. Så det går visst det att fixa bra ljud i en LP med mörk tone. Har även vänt magneten i halsmicken för Peter Green klonket och det blev lysande.

Prova gärna DiMarzios Super Distortion parallellkopplad (i medfas) och se vad du tycker om det. Med spolar i serie får pickupen deras sammanlagda induktans medans totala induktansen med dem kopplade parallellt halveras. Man får därför en dramatisk flytt av resonanspeaken i pickupen och den blir väldigt mycket ljusare i klangen.

Man tappar lite signal och fläsk också förstås men det är väl nästan bara av godo med en sån överdrivet het pickup.

Hade en sån i slutet av 70.talet men har inte längtat efter någon revisit sedan dess Gillade dock alltid dess "parallellmode".