Ja, det där har jag svårt att förstå. Det konstiga är att det alltid är åt samma håll så att säga. Är det att de som inte hör skillnad blir störda av att de inte hör skillnad?

Själv är jag ganska petig med tonen, och det kommer i mina öron väldigt mycket från träet i gitarren.
Och nu kommer något som är lite trådkapning, men också kan ses som en vinkling av frågeställningen. För ett antal år sedan köpte jag en räsergitarr, en Ibanez Rg 505. Himla trevlig gitarr på alla sätt, utom ett ganska plonkigt ljud, som jag tror delvis kommer från basswoodkroppen. Min tanke med köpet var att jag ville ha en sådan för att komplettera de gitarr och ljudtyper jag redan hade.

Jag har dock inte särskilt mycket dist, vilket egentligen den gitarrtypen "ska" ha.

Den plonkliga tonen störde mig så pass mycket att jag började fundera på att byta kroppen till en i valnöt, mitt favoritträ. Gjorde en tråd här på forumet m.m. Sedan kom jag att tänka på att om jag bytte kropp och gjorde diverse annat så skulle gitarren till slut kanske börja närma sig ljudet i min favoritgitarr.
Om man drar den tanken vidare, hur ofta är det som man ett ljudideal och försöker få alla sina instrument/förstärkare att låta likadant?

Om man t.ex hittar en favoritmick och sedan sätter den i alla sina gitarrer så tenderar det kanske att bli lite tråkigt?

Vad som slår mig ofta när jag lyssnar/ser på gitarrister som jag gillar är att de ofta har det ljudet de trivs bäst med vare sig de lirar på typ Les Paul eller Strata.
En av dessa är Laurie Wisefield (Home, Wishbone Ash, Tina Turner); marginell skillnad när han byter gitarr. Han tar nog det han bäst trivs med för tillfället.

Från Lund? Mitt efternamn