Köpte en cool gura på Ebay. Gitarren ifråga var en Fernandes FV-80K Shin SH V från tidigt 90-tal. Lockades till köpet pga av att gitarren var byggt av RIKTIGT bra träbitar: En TJOCK lönn topp -över RIKTIG mahogany (varianten som man får betala AS för idag). Lönn hals -med RIKTIG rosewood bräda. (Återigen: en variant som man får betala AS för idag.)

https://www.ebay.com/itm/115030918808

Som bilderna visar; är detta en V-gura med humbucker i stall + singlecoil i hals groparna. Ett Fernandes Floyd (som faktiskt är riktigt bra efter genomsyn + set up). Just denna gitarr är nog grund designen till Wolf Hoffmans extremt dyra Framus WH-1 Artist Pro series Flying V signatur gitarr med lönn kropp. De aktiva orginal pick upperna på gitarren sög givetvis (sus-gröt). Något jag förstås räknade med att de skulle göra -precis som kontakten mellan halsen och kroppen.

Nu så här halv vägs i processen att få denna gamling -att prestera som jag vill: Har den redan överträffat mina önskemål. Och det enda som jag gjort är att optimera halsfickan -och bytt elen och mickarna på den. Min ursprungliga tanke var att byta till ett EDGE stall (som jag har liggandes) på guran; men frågan är om detta behövs överhuvudtaget i nuläget.
Har även varit lite nyfiken på denna typ av mod framöver på gitarren -för att få tillgång till en gitarr för lite Uli Jon Roth Sky Guitar -sound/vibb:
https://www.youtube.com/watch?v=JAxCpn4aSRo
https://www.youtube.com/watch?v=KR9TUCBB5eg

Det egentligen inte alls konstigt -att äldre instrument byggda av bättre trä (back-in-thö-day) -oftast låter bättre. Dock att idag gå dräggla efter mainstream märkesprylarna från denna tid; är ju en chansning; samt ett snabbt väldigt effektivt sätt att bli fattig ganska fort. Att istället kika på lika gamla prylar från de alternativa tillverkarna från samma tidsperiod (som även de hade tillgång till bra trä under samma tider); är faktiskt ganska smart. För processen är ju den samma som det är för de nya mellanpris prylarna. Typ: Stall + mick byte får man räkna med. Skillnaden med äldre grejer är ju att man får trämässigt typ samma (om inte bättre) kvalla i trä -som nya prylar 20 - 40 tusen kronors klassen ger idag.

Idag blir det att pina ur min nya V-planka ordentligt; främst för att verifiera att stallet verkligen håller måttet.

-Sorry att jag inte kan lägga ut bilder....


/ V Jonken

Jag har säkert missat mycket under min tid med gitarr i handen, men i alla fall min erfarenhet säger att med sådan massiv dos av distortion med ett varv i en pitch transposer som gitarristerna i klippen kör med så har typen av trä, antal årsringar, tjocklek etc minimal, om ingen betydelse för det slutgiltiga gitarrljudet.

Min erfarenhet; är faktiskt att det är precis tvärt om. Typ: Ju mer man pitchar + adderar på: Ju mer spelar vikten av en så tight, ren, o grumlig akustisk ursprungssignatur i grundsoundet in -i sammanhanget. I exemplen jag länkade; är inte soundet det absolut bästa när det gäller detta. Gitarren jag köpte; hade precis denna typ av 'susigare' grundsound: Innan jag optimerade kontakten mellan halsen och kroppen. Resultatet av denna 'modifikation' ändrade instrumentets akustiska signatur något enormt! Soundet är numera ENORMT tight och dynamiskt -samtidigt som det är både varmt -kombinerat med 'fett'. Poängen som jag vill betona här blir ungefär så här: Jag optimerar kontaktytorna alla instrument jag använder; såväl nya som äldre. Skillnaden blir stor på samtliga. Men samma skillnad blir alltid störst på äldre torkade instrument -eller instrument byggda av mer bättre/exklusivare trä.

Av samma orsaker ogillar jag personligen klangsignaturen/soundet ur alla mjukare träslag. Detta för att oavsett optimering går det inte att trolla fram tillräcklig bredd i dynamik i grundklangen i instrumentet. Men detta sagt har jag absolut inget emot varma och feta klangsignaturer. Tvärtom: Jag älskar även dessa. Men mina öron tål inte grumlighet i grundklangen -i någon form. I äldre, naturligt torkad, 'in-vibbrerad' trä; kan man erhålla en betydligt varmare och naturligare klang signatur -utan att grumlighet och susande blir kvar i helhets ekvationen. När detta sker; är/blir det möjligt -att låta naturligt tightare (även med värme) över mer processade ljudbilder. Dessa mer komplexa ljudbilder låter och beteér sig mer naturligt -utan att dessa behöver petas i/städas i lika stor utsträckning. Kort: Det låter bättre oavsett vad man väljer att plugga in i -för att instrumentets grund klang signatur är bättre. Och detta spelar en ännu större roll; om man exempelvis använder sig av tjockare strängar. Strängar som ger ökat peak/anslags register -samt betydligt mer bas register i soundet. Här är det ännu viktigare med en optimalare akustisk grundtighthet i instrumentet.

I en tid -där vi i allt större grad väljer att forma våra sound digitalt (istället för klassiskt analogt); ställer också högre krav på den faktiska klangbilden som kommer ur våra instrument. Förutom vår förmåga och skicklighet i att använda, bemästra våra stränginstrument; är grund klangen som kommer ur våra instrument den näst viktigaste faktorn. Det är denna naturlighet i klangbilden -som ger oss grundpaletten till akustisk dynamik. Kort: Hur bra vi än är på att spela; låter det vi spelar ALLTID bättre när vi spelar på ett verktyg som klingar optimalare. Detta oavsett musik -stil, genre och sound.

De flesta har alltid trott; att om man köper Ex den bästa kroppen och den bästa halsen i super-duper-träslag; och skruvar ihop dessa: Får man automatiskt ut soundet. Så är det inte -och så har det aldrig varit. Fixar inte att sätta ihop dessa bitar på ett optimalt sätt: Får man inte på långa vägar ut det dessa bitar är byggda för att erbjuda. Vilket många betalat dyra, dyra pengar genom åren -för att erfara. Hur vi upplever dessa saker är baserat på personliga erfarenheter. Vissa har mer erfarenhet än andra > och ställer/har helt andra kravbilder i sina öron. Men någonstans finns också en sanning -som är svår att argumentera emot; när man väl har upplevt den personligen. Det bästa man lirat på är bara det bästa framtill den dagen man lirar på något som är bättre. Detta är bara en naturlig del av 'the full circle' -tills man testat, testat, testat -och till slut hittat 'hem'. En 'full circle' i pryl väg tar många, många år och speltimmar att nå upp till. Typ: Att vara en en 30 bastig strängbändare; och tro sig verkligen ha hittat 'citronträdet' i pryl väg; är typ lika unikt som att köpa rätt trisslott. Många som påstår detta hela tiden; men det säger ju sig självt: -Att det KAN vara lite väääääl optimistiskt. Men samtidigt: -Congrats till alla de som själva lyckas sälja detta till sig själva. Lite kontrast: Jag är 52 år gammal; och har verkligen hållit på med instrument sedan tonåren; och jag upptäcker fortfarande nya grejer hela tiden. Man blir aldrig fullärd; och det är betydligt gynnsammare att ha större öron trots att man tror sig veta allt.

-Nä; nu är jag sen till repet. (Som Eilert pilram sa: -Lääääts rokk....)


/ Jonken

Cool! Är den med sustainer?

Vet inte om jag heller tror på det där med värdet av "rätt" trä i en elgitarr, men jag kommer ändå alltid att välja klassiska specs (mahogony i Gibson-style, ask/al i Fender-style). Det känns bättre på något vis, och för dem roligare att spela på!

Nope. Ingen sustainer. Standard H/S.


/ Jonken

Grattis till gitarren!
Fernandes var riktigt bra när det begav sig.
Jag har en FRE-100/AGP-100, mahognykropp, rejäl lönntop och lönnhals med ebonybräda.
En SOLID, nästintill självspelande gura....

Nice!
De äldre Fernandes gurorna är riktigt jäkla bra. Har själv även en gammal JS-100 (Rhoads) -som också är kanon.


/ Jonken

Ja Fernandes var riktigt fina gitarrer. Tänker i och för sig mest på deras Fender kopior. Ägde en Revival, en kopia på 62-63 typ strata i Olympic white. En bandkollega hade en äkta Fender från den tiden, jag menar den exakta förlagan till min gitarr och vi kom båda fram till att dom var helt jämbördiga i fråga om spelbarhet och känsla. Dock så var det nog lite mer "Fender sprill" i hans Fenders mickar.
Men som vanligt fick jag en släng av skrumphjärna och sålde gitarren.

Fernandes var bra, och deras gibsonkopior Burny var också riktigt bra. Tydligen, eftersom Robert Fripp spelade på deras Les Pauler i många år - med sustainer och Floyd. Har själv en dubbelhalsad Burny SG från tidigt 90-tal. 12-halsen funkar lika bra som den tolvsträngade Gibson es335 jag hade under 70-talet. Egentligen bättre, eftersom Gibson i mitten av 60-talet gjorde så tunna halsar, och på en 12a blev det svårt att få till rena ackord. Burnys VH-1 humbuckers var från början med alnico magneter, men man gjorde dom lite hetare med keramiska magneter senare. De keramiska satt i min gitarr och lät ok, men jag bytte till Gibson Burstbucker Pro med alnico 5 magneter, och fick lite renare ljud för 12an.

Yepp.

Har en gammal, modifierad Burny RLC-105S LP (med sustainer och Floyd) -som är en av mina main squeeze plankor. Ett GRYMT och mångsidigt instrument -som drar jämnt med mina orginal Gibba customs. Det finns egentligen bara två 'fabriks fel' i dessa instrument:

- Stallmicken
- Någon smartskalle i designteamet; som tyckte att 250Kohm potar -istället för 500Kohm -potar var en bra idé i elen.

Byter man dessa saker; får man ett stabilt instrument som kickar ordentligt med bakdel. (Viktigt bara att tänka på att magneten i stallmicken måste vara flippad som på DiMarzio mickarna -för att de skall funka ihop med sustainern. (På SD eller Gibba mickar -är det bara putta ut magneten och flippa/vända den.)

- På min har jag bytt till kromad hardware; som en liten salut/tribute till Robert Fripp och John Sykes.


/ Jonken

Snygg gura. En fråga, på din länk 899 USD, blir det tull och moms på beloppet?

Tack.
Det stämmer. Det är tull & moms på skiten. Det är faktiskt gitarren jag köpte. Jag slängde in ett skambud på 500 dollar; och säljaren accepterade budet. Frakten var dyr på 160 dollar; men samtidigt il-snabb från Japan till Sverige.
Behövde hastigt och plötsligt en bra gura -att montera aktiva EMG-mickar i; och denna passade in perfekt i ekonomi och kravbild. Har bara bytt ut elen -och slängt in en EMG 81 + EMG SA i den. Nu funkar och låter den riktigt, riktigt nice!


/ Jonken

Nu är det officiellt: Orginal Fernandes stallet funkade kanon i början; men har nu gett upp. Detta trots om svarvning av stallstolparna (avputs från repor/skåror). Den ville inte riktigt hänga med ända in i kaklet -när jag började pina det lite mer ordentligt. Har nu bytt in ett Orginal EDGE-stall i gitarren. Gitarren fick i samband med detta även en klangmässig uppgradering. Det blev ännu mer tighthet i soundet. (Detta beror nog till stor del av att EDGE är byggt av bättre metall -och har ett riktigt stallblock i stål.) Var dock hur nöjd som helst soundmässigt -med orginal stallet; men nu 'de-e-som-de-e': Nu funkar guran igen -när man går loss på den lite hårdare.

Behöll dock orginal lås nöten uppe vid huvet. Detta eftersom det inte finns några kvalla låsnötter med 16-tums radie + bredd på 41,3 mm på marknaden. En orginal EDGE-nöt (som har den rätta radien: 16,9 tum) -är för bred för halsen i fråga.


/ Jonken