Om nån lagt upp en Youtube-video där de spelar på en Les Paul, då är det introt till en viss Guns N Roses-låt som spelas.
Tar nån upp en akustisk gitarr på festen så hör man alltid "spela House of the Rising Sun".
Minns en bussresa där jag tagit med min akustiska. Jag plinkade, och spelade allt möjligt. Tror ingen fattade nåt. Sen körde jag riffet till Enter Sandman. "Ööh, du kan ju spela" sa en kille då.
Är det inte roligare att höra nåt som man inte hört 2 miljoner gånger tidigare? Ett nytt riff kanske, som spelas för första gången, som sker just där, och då? Nåt originellt för fan

Människor är rädda för förändring och nya saker.

Fast det brukar inte vara speciellt kul att lyssna på nån som spelar för att försöka imponera. Är man inte gitarrist så vill man ju höra en låt med ett budskap, en historia eller liknande, inte lite löst plinkande...

Jag har ett exempel på nån sorts motsatsen. En gång på jobbet på en lunchrast satt jag och bara noodlade på en akustisk gitarr. En kollega som satt vid andra ändan av soffan frågade plötsligt vad det var jag spelade och jag svarade att jag inte spelade någon speciell låt utan bara spelade lite hur som helst. Då gav han mig en väldigt fin komplimang utan att veta om det: "wow, när man kan spela sådär bra och det är improviserat då är man verkligen duktig".

Nu vet jag inte hur högt upp i "näringskedjan" som musiker du befinner dig, men jag kan nog tycka att du istället borde glädja dig över att någon, överhuvudtaget ber dig spela något, om än "House of the Rising Sun"!
Eller gläds åt att någon visar dig uppskattning trotts att det bara är riffet till "Enter sandman" !

Bra poäng!
Har själv i min ungdom haft svårt för att ta beröm. Numera när jag är äldre och troligen visare så tänker jag just så, att när det någon som faktiskt bemödar sig att komma fram och utrycka något positivt som dom upplevt, så brukar jag vänligt titta dom i ögonen och säga: Tack...

Som svar på trådstarten: Det handlar inte om att dom inte imponeras av det du spelar när det inte är nåt dom känner igen. Min uppfattning är att väldigt många inte kan ta in ny musik förrän dom har marinerats av den dygnet runt i några månader. Det är samma sak om man har folk hemma och har musik på, eller om det ska dansas på en fest. Folk går inte igång om dom inte känner igen musiken. Kanske för att dom egentligen inte triggar på ”om den är bra” utan bara på igenkänningsfaktorn. Därför funkar det bara med de mest kända artisterna eller coverband i stan där jag bor.

Det är i linje med mina erfarenheter också. De flesta som inte spelar/sjunger själva är först och främst intresserade av att höra musik de känner igen. Kvaliteten på själva framförandet är oftast helt irrelevant så länge de känner igen låten, särskilt efter ett visst alkoholintag.

"kan du spela nåt med Creedence då rå"

Som musiker är det farligt eller dumdristigt att underskatta "igenkänningsfaktorn".

Folk gillar dessutom överlag och intuitivt/instinktivt när något svänger.

Folk (även jag själv) gillar sådant man förstår och som skapar mening eller meningsfullhet.

Men temat i tråden är "impade" så jag skjuter nog lite utanför.

Folk har lite olika intressen och förväntningar vilket gör att tröskeln för vad som imponerar ser lite olika ut. Själv är jag så imponerad av Tommy Emmanuel att jag inte ens tänker försöka härma honom. Det får bli i nästa liv i så fall och då börja spela med kärlek till musiken redan i 4-årsåldern e.d.

Japp, så är det https://www.youtube.com/watch?v=qo-LujpTGto

Det kan nog vara lite smärtsamt för oss som har musik som sitt kanske största intresse, passion, eller kanske till och med som yrke att inse att dom allra flesta människor inte bryr sig speciellt mycket om musik.
Dom flesta är totalt likgiltiga om artisten på scenen har skrivit låten själv, ackompanjerat av gitarrspel som kräver den yttersta kompetensen i finger-akrobatik!
Men dom skiner upp om dom hör låtarna som spelades på diskot när dom var tonåring eller låtarna som spelades på after beachen
på Mallis 87! För då har musiken fått en koppling till deras eget liv!

Jag är för kass för att kunna spela nåt som skulle imponera, iallafall om man pratar tekniskt lir.
Min stil är mer melodiös, sparsmakad, coola riff, det svänger, rätt ton vid rätt tillfälle. Man kan tycka att folk borde uppskatta sånt.
Men det är nog så att de flesta inte vet vad de tycker, förrän de hört det några gånger, och känner igen det.
Får väl erkänna att jag är lite så själv...

Ja vad förväntade du dig? Minst 90% av icke-muscicerande fattar inte ett skit av musik. De lyssnar bara på sången.

Ska man spela för de som lyssnar eller ska man ska man spela för en själv det är ju frågan om man vill att fler än en ska orka lyssna.

Man är lyckligt lottad som musiker om man spelar på sätt som råkar sammanfalla med att både andra och en själv genuint gillar det. De finns många som lyckas med det men än fler som misslyckas kanske.

De flesta "vanliga människor" kan inte avgöra hur bra du spelar om de inte känner igen det som spelas, för att de inte vet hur det "ska" låta.
Spelar du något de känner igen och vet ungefär hur det ska låta kan de avgöra att du spelar "rätt" och därmed "bra".

Tror inte det har något med det att göra faktiskt.

Icke musiker har sina referenser från musik som de har hört som de tycker är bra.

Musiker blir imponerade av andra musiker som är kreativa och nyskapande.

Fast i stor grad så stämmer det du säger. Fast tror mer på att icke musiker lättare blir imponerade när de har en referens, något som de hört tidigare.

Om man vill få igång random folk ger man dem en platta öl och spelar Ebba Grön-låtar.

Men musik utövas väl inte för att få beröm av random folk? Jag vägrar spela "festgitarr" eller"Spela nåt!".

Samma här, men det kan anses som att man är lite stöddig eller fin i kanten om man inte vill bjussa på lite covers runt brasan
när det kommer fram en jesusknäppare med 5 strängar och pilbåge till hals.

Jag vägrar också "festgitarr" och slår helt bakut på "Ööh, spela nåt...!". After skispelningar är ett för länge sedan avslutat kapitel.
Men, om jag själv är på humör och jag har en bra acke till hands kan jag köra lite låtar som jag själv gillar. Då blir det aldrig gamla sommarplågor eller jättehitar. Snarare bra klassiker ur rockarkeologin som folk glömt bort att de gillat. Sånt är kul och ofta uppskattat.

En gång lyckades jag häva ett uppkommande slagsmål mellan några Stockholmare och Göteborgare som tittade snett på varandra genom att spela ett par Taubelåtar. De skrålade med och blev dryckesbröder resten av den festen.

Det är inte konstigare än att titta på sig själv, som ändå är musiker och musikintresserad på en långt högre nivå än svenne banan (icke musiker).
Skall man hänga med lite polare och ha lite musik i bakgrunden, eller festa, eller höja stämningen, eller dammsuga, så inte blir det något helt nytt ingen hört tidigare.

Jag erkänner rakt av, jag lyssnar inte bara på skivor en gång.

/Magnus

Så du förvägrade alltså festdeltagarna att bevittna ett gott slagsmål mellan urgamla blodsfiender, genom att spela glättigt dravel skrivet av en alkad gammal horbock? Nej, det var småsint av mig.

Men apropå ts, så var det väldigt länge sedan jag slutade spela för att "impa" på folk. Jag spelar för att beröra människor, få dem att känna något. Jag bryr mig inte om ifall någon säger "wow", utan jag hoppas att de ska komma fram och säga tack.
Med det sagt så är det mer regel än undantag att folk som verkligen inte har koll på musik blir rätt impade när jag plinkar på mina jazzlåtar. En gång var det en förvirrad tjackis som berömde med "fan mannen, låter ju precis som på skiva!". Är du säker på att problemet är att andra inte fattar musik? Det är inte bara du som inte är tillräckligt bra på att lira för att göra det intressant?

Tycker överlag inte om att lyssna på andra som spelar instrument på fester.
Om nu nån gör det så hoppas jag verkligen att det är så dåligt så att folk inte börjar sjunga med

Vi kom fram till i någon annan tråd att det är både bäst och säkrast (ur Corona aspekt) att endast spela för sig själv.
Ingen publik, inga inställda gig och inga 'oförstående svennar' och icke-musiker som ska lägga sig i låtval mm.

Lägga ut på Youtube kan vara ok, men lås 'slasken' i så fall.

Välkommen i klubben!

För övrigt så kan jag inte minnas senast någon bad mig (eller någon annan i sällskapet) att spela. Denna trötta klyschan har sedan länge bytts ut mot att den som drar upp en gitarr på fest, är rätt så störig och töntig. "The guitar guy" är ett känt begrepp vid det här laget.

Kan också vara en generationsfråga, men för oss under 40 så är i alla fall konceptet att utstå tjat om att spela på fest, väldigt främmande.