Jag har sedan tidig ungdom varit fullständigt tagen av Peter Green, hans extremt njutbara ton. Då talar jag enbart om tiden med Mayall och Fleetwood Mac.
Då undrar man ju hur han fick till det, Gibson LP är väl det man vet. Och då med mickarna kopplade ur fas. Men väldigt mycket av det han gjorde är inte ur fas, dvs enbart stall eller halsmick.
Jag kan skriva under på att han rent speltekniskt inte är i kaliber med t ex Jeff Beck, men samtidigt är det ju så satans bra.
Sitter allt i fingrarna?
Är det hans fenomenala sånginsatser som”lyfter” gitarrspelet?
Jag tror att utrustningen har liten betydelse, men vad är det då som än idag gör att nackhåren reser sig?

Jag läste nånstans där han sa att det inte var nåt magiskt alls med hans Les Paul, den funkade knappt
Så det sitter nog mycket i fingrarna.
Steve Lukather sa att han spelat på Jeff Beck's strator och genom EVH's stärkare, det låter ändå som honom.
Det är väl Kirk Hammett som äger den nu. Misstänker att det låter mer som Kirk, än Peter Green

Har för mig att det var Gary Moore som sa det angående LPn. Sjukt tjock hals också. Vi vill gärna tänka på den gitarren som magisk, men det var den tydligen inte. Att Gary dessutom verkade föredra andra LPs när han lämnade hårdrocken (och ett antal gitarrer) bakom sig talar nog för detta.

.

Green använde också väldigt mycket reverb, får nog räknas som en viktig ingrediens i hans sound.

Jag är även besatt av Peter Green.

Saken är den att Peter Green hade en notförståelse som dom flesta inte har.


Hans Les Paul har ett unikt sound och nu pratar jag inte om ur fas grejen.
Men lurifaxen kunde spela på vad som helst.


Och för dom som är ordentligt besatt så har jag flera böcker skrivna om mannen...

https://www.youtube.com/watch?v=q7Yw1SZTtAs


Detta var en av låtarna som skulle komma på den kommande skivan som aldrig kom.
Man kan nästan pussla ihop den om man vet vad man pratar om .
Precis som Canned Heats 1974 skiva som aldrig kom.

Det kanske var så att Peter Green hade lite högre musikaliska mål än att bara visa upp skicklighet i gitarrspel.
Sen att hans gitarrspel utgick från ett bra låtmaterial, välskrivet med fokuset på sången och att hans gitarrspel var så kopplat till sången tror jag mycket bidrar till det man upplever som Peter Green soundet.

Precis, låten är viktigast. Inte hur snabbt man kan runka av gitarren.
Samma med The Edge. Men han ses av många som kass, för han spelar inte bluessolon (finns ju 2 miljoner andra som spelar bluessolon, dom kan man lyssna på), och är omusikalisk.
Jag tycker att han färgar U2's låtar på ett fantastiskt vis.

Men du kan well för fan inte jämföra The Edge med Peter Green....

Jisses vilket felsteg...

Ingen kan beskylla Peter Greenbaum för att runka av gitarren... Djeesus...

Usch....

Det som jag uppskattar mest i Peter Greens spel är hans förmåga att låta tonerna ta plats och att han vågade lämna väldigt mycket luft i spel. Hans uttryck var ofta väldigt mjukt och behagligt.
Då han dessutom hade samma uttryck när han sjöng så känns hans uttryck som en helhet och det blir väldigt tydligt vad han vill förmedla. Så - ja - jag tror absolut att hans sång lyfter gitarrspelet.

För mig så funkar Billy Gibbons lite på samma sätt - helhetsuttryck i gitarrspel och sång.

Strålande låt!

Tack! Mindes orden ur fel killes mun med andra ord. Hittar inte intervjun med Gary som jag tänker på. Har för mig att han kommenterade halsen (vilket PG också gjorde). Tror faktiskt hela hemsidan jag tänker på är borta. Synd, det var en asiatisk sida där det fanns en hel del coola bilder som jag inte har sett någon annanstans.

Det blev ju helt SKRUVAT FEL när Gary sålde Greenie,
den hamnade i en Handlares händer och åkte runt som en vandringspokal på olika mässor.

GM blev lurad och det visar hur mycket intresse och pengar det fanns i denna 'ikoniska gitarr'
De flesta erfarna Burstsamlare var eniga om att den inte var något speciellt bra ex jämfört med andra 58/59:or.

PG är såklart en av de största i min bok.

Jag tror det är hundratals små detaljer, som i slutändan gör att det låter som det låter.
Det är nog meningslöst att försöka reda ut och sätta ord på alla dessa ingredienser.
Man får nog ta in det via örat och känslan och göra det bästa man kan av det.

Här är en till att förundras över.
Luktar både PG och Freddie King, på samma gång.
https://www.youtube.com/watch?v=_4mMYqr__K0

Jag tycker det som sticker ut mest är hur han flyttar sig från moll till dur utan att man riktigt märker att det hänt. Det kommer liksom på så helt rätt ställen och med perfekt övergång. Jag kan såklart planka det någorlunda med lite övning men inte göra det spontant.

Jag tycker det magiska sitter i hans "touch" och tajming. Det låter aldrig stressat, utan han hade (ja, alltså på 60- talet och tidigt 70-tal) ett sånt naturligt flyt i sin tajming, och verkade veta precis vilka toner som passade in var.. Mycket melodisk. Och hans eleganta touch gjorde att det aldrig lät surt om tonerna. Jag själv och många andra gitarrister har ju en förmåga att "vilja för mycket".. Man tar i och det låter stressat i tajmingen, och pitchen i bends och även vilande toner kan bli sur och jäklig. Peter Green lät bara så naturligt musikalisk i sitt sätt att spela.

Roligt att flera gillar det Peter Green gjorde.

När det gäller Greens LP säger han i en intervju ungefär som så att halsen var FET, han dissar den inte.
Skulle han inte gillat den skulle den inte varit hans No.1 tills den såldes eller i princip nästan "gavs" bort.

När det gäller Greens spelskicklighet är vanligt folk hänvisade till att göra sina bedömningar utifrån de skivor som gavs ut.
De som är nördar och lyckats samla på sig de 40-50 livinspelningar som existerar har av förklarliga skäl en lite annan referensram.

Jag kan se tre tydliga perioder under hans mest aktiva år. Den första perioden är purist blues, den andra blues, rock och pop (t ex Albatross, Man of the World) och den tredje som (från våren -70) som var tyngre och jammigare (t ex 25 min långa Rattlesnake shake, 12 min Black Magic Woman eller Green Manalishi med 10 min bassolo). Tyvärr är de flesta inspelningar från mars -70 och framåt kassa rent ljudmässig och därför jobbiga att lyssna på... Jag säger tyvärr eftersom han vid den tiden visade att han teknik-/shreddmässigt kunde åka i cirklar runt de allra flesta samtida gitarrister. Man förstår varför Gary Moore var en hangaround... Själv gillar jag mest när Green sjunger, spelar glest, sparsamt och känslosamt med sitt sköna vibrato.

Jag hade en plan att lägga upp lite solon och annat på Sound Cloud för de som är intresserade, men det projektet står stilla eftersom jag inte fattar hela copyright grejen.
Alltså, är det t ex ok att lägga upp gitarrsolot på en låt, eller en del av solot, utan copyright infringement...? Tänker på "Fair Use" möjligheten...

Tror han inspirerades mycket av B B King i det avseendet, lite av Kings signum.
Och som GreatShakes är inne på, sjukt bra timing...

Fantastisk gitarrist. Lyssnar fortfarande ibland på "Then Play On". Mycket klokt har sagts här. Varje ton är viktig för PG och får utrymme. Fina bends och vibrato som inte missbrukas. Det med övergångar som albert nämnde är intressant. Jämför med exempelvis Darell Braun, han med gitarr-vloggen. Sympatisk och duktig, men i hans gitarrspel märks staplingen av olika figurer. Ofta t. o. m. med en liten tankepaus mellan sekvenserna. Inget ovanligt, men det där finns inte hos Peter Green. Ett oöverträffat gitarrspel när det gäller att uttrycka känslor direkt i fingrarna till gitarren.

/z

Jag är en av dom som du hintade till, dvs har aldrig hört Peter Green göra något tekniskt eller "shredigt". Inte ens jämfört med hans samtida gitarrister, har bara hört honom köra "less is more", så att säga. Kan du länka till något där han bränner loss? Hade varit kul att höra! Powerblues är ballt.

Jag vet inte riktig vad som finns på nätet/youtube men kolla t ex efter konserten i Wien 1970-03-25 (97 min).

Det handlar om en kort passage precis efter låt nr.12 "Coming Your Way".
Green får ett ryck och börjar spela låten Apache (Shadows), bandet hakar på, men efter en stund ballar det ur (kanske pga att dom andra inte kan låten).
Sen blir det kort "inbrott i musikaffär" varefter Green drar en snabb räka som inte är att leka med....

Jag gillar verkligen den konserten, men ljudkvalitén är tyvärr inte den bästa = funkar bäst för de redan frälsta...

Sen, Danny Kirwan jämförs ibland med Green på ett negativt sätt, att han inte är lika bra, osv.
Faktum är att Danny senvåren -70 ibland kommer loss på sätt som få känner till.
Oftast är Green mixad högst, eller har högst volym på scen, så man får verkligen lyssna noga.

Tusen tack! Ska leta

+1

Sen, jag håller med om att han hade ett eget sound men jag tror att en annan sak också spelar in lite .
Den som spelat live på ställen som Draken i Gbg, med fullt påställ på en Dual Showman med 2x15 cab, förstår kanske var jag vill komma.
Det blir helt enkelt ett speciellt sound när bra band spelar live på gammaldags vis i fullsatta konsertlokaler som rymmer typ 700-1500...

Han var också en inte oäven munspelare, komponerat en massa kanonlåtar, t ex Black Magic woman och Albatross (stoooora hits).
Hans första soloplatta, The end of the game, ges ut igen nu, remastrad och med extra spår. Jag köpte den när den kom från början och har alltid gillat jammen på den, många blev nog besvikna på att han inte spelade blues. Den plattan håller än och även om den, sägs det, spelades in när han var som värst drabbad av LSD-psykosen.

Jag har lyssnat en del på The End of the Game på sista tiden och gillar den faktiskt. Förr pallade jag helt enkelt inte höra den...

Green var f.ö. också en grymt bra kompgitarrist som ofta fyllde på med lite udda grejor.
Lyssna t ex på hans spel bakom Dannys "Talk With You", det är bara så enkelt och finurligt.

Hemligheten är hålfotsinläggen. Tänk på det. Med rätt hålfotsinlägg lirar ni lika bra.

Hjälper inte, jag har testat...

Även solot på "All over again" i Stockholm 1 april 1970 ger en bra idé om Greens fingerfärdighet.

Finns på Youtube, men är väldigt brusig och kassettbandspelaren går alldeles för långsamt
Solot börjar nånstans 3 min in i låten: https://www.youtube.com/watch?v=S93qdjFwwTA

Hela Stockholmskonserten finns med hyfsat bra ljudkvalitet (eller fanns åtminstone tidigare) på Dimeadozen.
Gillar man Fleetwood Mac och Peter Green är den konserten en riktig skatt...
Set list:

01. Introduction
02. Underway
03. Rolling Man
04. World in harmony
05. Only You
06. Madison Blues
07. My Baby’s Gone
08. Instrumental (jam när Mick Fleetwood fixar en trasig trumma)
09. All Over Again
10. The Green Manalishi
11. Coming Your Way
12. Loving Kind
13. Stranger Blues
14. Tiger
15. Albatross
16. Rattlesnake Shake
17. Twist and Shout