Sjukt fin. Var jättesugen på en japansk Tele RI med Bigsby ett tag, på något obegripligt sätt lyckades jag bli av med GASen.

/z

Personligen har jag aldrig förstått en Tele med ett Bigsby svaj. För mig symboliserar en Tele den ultimata, slitstarka arbetshästen; som alltid är 'där' -när man plockar upp den. Ett Bigsby (tycker jag) tar bort för mycket av stabiliteten som definierar just en Tele. För en optimal funktion -skulle Bigsby svajet behöva vara placerad betydligt längre bak på kroppen. Detta är ju inte möjligt på en Tele -pga av den begränsade ytan på kroppen som finns att tillgå. Soundmässigt robbar man även guran på det klassiskt tighta och aggressiva anslagstonen som symboliserar en Tele. Man ersätter istället denna med ett mer mjukare och 'poppig' anslagston. Vill man ha Bigsby typ av sound i en Fender; är ju en Jazzmaster eller en Jaguar ett mycket bättre val? Vill man ha absolut Bigsby svajet; fungerar ju detta också avsevärt mycket bättre på denna typ av kroppsform -som ger de rätta förutsättningarna för det. För att få en Tele med Bigsby svaj att fungera något så när bra både i ton samt funktion kräver en hel del alternativa Tech åtgärder. Jag kan inte hjälpa det; men: När jag ser en snygg Tele med ett Bigsby; tänker jag automatiskt alltid "synd" -på en så fin gitarr.


/ Jonken

Klart under 2 kg säger jag, om du vill ha ett attraktivt lättsålt bygge. Rätt eller fel, men tunga Fender är inte
populära nuförtiden. (Då har jag inga aspekter på ton, utan det är vikten i sig.)

Håller med dig där,tycker iof att ett bigsby alltid är estetiskt snyggt,men det förtar stabiliteten på en Tele,och som du skrev det är ju den ultimata arbetshästen som klarar nästan vad som helst och med ett bigsby på blir den per automatik känsligare...

//Robban

Jag förstår att du gillar fjäder lätta gitarrer. Men det du säger stämmer inte. Den överlägset populäraste och mest efter traktade Tele kroppen både i utseende och ton; ÄR en den klassiska, gula Butter Telen. Så här har det alltid varit. En lättare, mjukare Telekropp ger inte samma klipp och stuns i soundet. En alkropp (som är lättare) är inte heller lika attraktiv -som en ask kropp när det gäller Tele.
Till och med att betala extra för en fjäderlätt swamp ask kropp har också minskat kopiöst; sedan många till verkare började erbjuda optionen; 'roasting'.


/ Jonken

Jag tycker också om Bigsby. Har detta på flera gitarrer. Dock inte på en Tele eller en 335:a. Tycker samtidigt att en Gretsch utan Bigsby svajet -känns konstigt. Det här känns också ganska "weird": En av de mest perfekta, solida gitarrkroppar -att montera ett Bigsby på; är typ en Explorer eller en Firebird.


/ Jonken

Jonken vad diggar du Flying V med B7

Jag tycker det ser coolt ut -precis som på en Tele; men köper inte riktigt det -eftersom problemen är ju exakt de samma i funktion. Efter årtionden med meckande av ostabila Bigsby gitarrer; vet jag att hemligheten till en bra Bigsby gura handlar mycket om vilken typ av strängvinkel man har över stallklackarna. Gärna ett kvalla stall med rullsadlar; typ Schaller STM mfl. Nollband i rostfritt + string guide ala Brian may -är också en kanon helper om man vill utnyttja Bigsby svajet till den grad som man betalat för det.


/ Jonken

Fjäderlätt vet jag inte, med en kropp som väger 2 kg hamnar väl hela ekipaget på typ 3,6 kg. Det är medium i min värld. Mycket mer än så vill inte jag att den ska väga,
gärna lite under.

Många är ju nere på 3,2-3,4 kg och under det.

Men jag kanske är viktfixerad .

Roasting av kroppar gör man väl delvis för att få ner just vikten, även om det inte är enda orsaken.

(Med risk för att mina uppskattningar är lite fel. )

När det gäller vikten på en Tele håller jag med Jonken, lätt är inte alltid bäst.
Jag har haft ett antal Tele´s av "vintage" modell, en med en superlätt swampash kropp gjord av en Amerikansk gitarrbyggare, tror hela gitarren vägde 2,5 kilo.
En CS 63´med alkropp som låg strax under 3 kilo.
Har nu en American Vintage 52´från den serien som kom -2012 ? , den gitarren är det absolut bästa jag någonsin provat när det kommer till Telecaster´s.
Den har en ton och ett sjung som är helt makalöst, halsen grov men med en härligt behaglig profil, kroppen lackad med tunn cellulosa som har "korrekt" Butter med sunburst spray,d.v.s den har mer pigment längsmed kanterna.
Detta är i mitt tycke det bästa Fender har levererat i Televäg på mycket länge, tyvärr la dom ner modellen runt -17 tror jag.
Nu till det poängen: den är inte särskilt lätt, runt 3,5 kilo

Nä, men den kroppen väger inga 2,8 kg heller, snarare under 2 kg.

Medium skulle jag klassa den som, kanske något under t.o.m. Men det är ju subjektivt.

Tänkte mera jämförelsen mellan de jag haft, skiljer ett kilo mot den lätta swampash Telen.
De båda andra nämnda var på inget sätt dåliga, tvärtom kanongitarrer båda två men denna har "det"

Du har helt rätt, det är knasigt,en "skvader". Långtifrån god funktion. De värsta förlusterna tycker jag är enkelhet och attack. Jag kan ändå inte låta bli att gilla dom.

/z

Rolig, störig lösning! Men ett Les Trem II hade varit enklare, reversibelt och förmodligen bättre.

/z

Lonnie Macks V var ju jäkligt brutal


//Robban

När man ska sälja en gitarr får man alltid frågan; -Vad väger den? Så en lättare gitarr är klart mer lättsåld. Tycker själv om Tele eller Strata på runt 3.5 kg, max 3.7 och under 3 låter det tunt och saknar kärna. Mina iaktagelser och preferenser dock. Har en Strata på 4.1 kg och den får väldigt lite speltid.

Men det fanns väl inte 1958?

Ja den är för skön!!!

Rullsadlar köper jag , men strängvinkeln kan väl aldrig vara ett problem med Bigsby?
Nu blir jag ju sugen på att bygga en sån här svart, sliten ......

Undrar bara om det där vinkeljärnet går att köpa, eller blir det lokala Mc-klubben som får tillverka ett

Obekvämt att köra ”das Schenker” stile på ett dylikt V..

Nej. Nu är jag uppdaterad om Lonnie Mack. Hade inte en aning.

/z

Strängvinkeln kan lätt bli ett problem. Nu vet jag inte exakt vilken typ av strängar som sitter spända på det röda V:et; men tittar man på stall sadlarnas intoneringspunkter: Är dessa lokaliserade långt bak. Detta skvallrar lite om tjockare strängar. Trots att sadeln för låga E-strängen är skruvad i princip längst bak; tar (-eller iaf nästan) -strängen i kanten av stallet. Låt oss opponera att man skulle byta rill ett 009-042 sträng set i gitarren. Då ger en korrekt intonering sadelpositioner betydligt längre fram. Här är det i princip garanti att strängarna skulle ta i stallet. Hade Bigsby svajet suttit fast längre bak på kroppen; hade strängen haft mindre vinkel över stallet. Då hade strängarna klarat sig utan att "ta i" -hela vägen till stall sadlarna oavsett intoneringspunkt på stallet. Det är detta som jag menade med strängvinkel.

Låter som ett coolt projekt -med ett Bigsby V. Ännu coolare om vinkel järnet kunde konstrueras att hålla ett Bigsby B5 stall -utan strängtryck > till ett Schaller STM roller stall. Lite mer som på Gretsch. Då blir nog funktionen i svajet en betydligt trevligare upplevelse. För optimal funktion: Spänn fast rullarna från rullsadeln Ex i en Dremel -och svarva optimala strängskåror för strängarna du skall använda i gitarren. -Då jävlar blir det riktigt rasselfritt och riktigt nice!


/ Jonken

Ja den har haft ett intressant liv hans gitarr, han köpte den ny 1958 17 år gammal.
Lonnie var professionell gitarrist redan från 14 års ålder.
Andra gitarristen köpte en Explorer också.

Lonnie ville dock ha ett svaj eller 'whammy bar' som han kallade det och man fick ta vad som fanns till hands.
Som jag kommer ihåg det så kom de flesta eftermarknadsprylar i mitten slutet av 70-talet innan dessa fanns inte mycket
att välja på om man tex ville byta mickar, det var tex därför man lindade hetare...

På 60-talet på turne köpte dom lila sprayfärg på en bensinmack och lackade om gitarrerna, sen gick den i tusen delar på scen.
Reparerades och strippades helt på lack igen.

på 80-talet gick halsen av igen på turne, tror det var i samband med lastning på ett flyg.
Lonnie skickade gitarren till Gibson som pga hur sliten den var lackade den i en mörk Cherry.

Olyckan ledde till att Lonnie bad Gibson tillverka en ny likadan gitarr han kunde ha på turne istället
Detta ledde till den reissue man senare gjorde på 90-talet, den var dock i Mahogny, inte Korina som orginalet..

Lonnie dog 2016 efter 50 års turnerande, alltid men sin Flying V.

Tack, spännande!
/z

Tack alla som bidragit med info. Blev ingen med binding, gick en annan väg

Blev det en Flying V?

Nä inte direkt