Strängar. What's Your own pleasure -and why?

I en sån här diskussion finns det BARA personliga preferenser. Därför skulle det vara intressant att höra Bojarnas egna ord i detalj; vad som gör strängen de lirar på till de bästa trådarna i hela världen. Har man testat andra strängar typer -eller tillverkare som gjort jobbet näääääästan lika bra...? Om: Ja; vad saknade de strängarna -som gjorde att de inte räckte till?

- Känsla
- Material
- Ton
- Tjocklek
- Stabilitet
- Pris
- Trygghet
- Enkelhet
- Nostalgi faktor
- Allergi

...Är bara några exempel på vad som får oss att välja vilka stränga vi köper -samt föredrar. Många kanske inte känner igen sig -på vissa av punkterna. Andra kanske gör det; men kanske skäms lite för att erkänna det. -Eller så är det inte så alls. -Whatever. Rulla ända samtliga punkter på Er egna tunga; och använd dessa för att i ord och meningar förklara varför just det som Ni kör på "is thö shit"! Länka GÄRNA klipp. Toner säger ju mer än tusen ord.

Tänkte kicka igång diskussionen med följande YT-klipp: https://www.youtube.com/watch?v=wGXj_NQONYM

- Rip 'em!


/ Jonken

Man har använt D'Addario EXL 10-46 sedan urminnes tider.
Man har testat 9-46 och spelat av solosträngen omedelbums.
Man har testat NYXL och konstaterat att de nog var en aning bättre. Men inte bra nog att motivera prisskillnaden.

Samtidigt är man sjukt nyfiken på att testa 8-38 eller t o m 7-38. Men inser att då får man nog först lära sig att bli klart mer subtil i anslaget...

Jag kör 10 - 46 på mina elgitarrer (oftast D'Addario som jag köper 10-pack av, men egentligen tycker jag inte märke spelar någon större roll). Undantaget är en SG som jag kombinerar slide och "vanligt" lir på som jag strängat med flatwound 11 - 47.
På mina akustiska har jag bronze 12 - 53.

Förr körde jag GHS i många år innan jag bestämde mig för att testa andra sorter. Valet föll på att gå över till d´daddario. Köpte för lite över ett år sen flera set Dunlop av någon på vend och...nä jag hatade de strängarna. Tyckte allt lät skit med dessa strängar. Såg till använda upp de fort. Kör med olika strängstorlekar då jag har olika stämningar på alla gitarrerna. Testade förra sommaren också Elixir för första gången. Jo jag vet, jag är sen när det gäller allt. Min Ibanez gillade dem inte alls och de gled bara av hela tiden efter en liten stund så så mycket mer än så blev det inte med det märket men det lilla jag hann spela, tja helt okej men inget jag kommer köpa igen. NYXL, tjo det stämmer verkligen att de sätter sig på en gång och går fortare och lättare att både stämm och intonera dem. Men priset? Nä det får vara tills jag blir miljonär. Då ska jag köpa mig bara NYXL-strängar och rysk kaviar och gillar jag inte det så får katten det.

Tyska Pyramid Pure Nickel är min vinnare.
När jag för några år sedan helt gick över till fingerspel så tyckte jag att många av de vanliga märkena kändes typ ogästvänliga och tråkiga. Efter första setet Pyramid så blev allting mycket roligare. Både känslan i varje sträng och i förhållandet till varandra. Inget strängbrott eller någon ”dålig” sträng hittills. Att de kostar 45 kr setet gör heller inget.
Kör 010 eller 011 beroende på vad som funkar bäst för instrumentet.

010 eller 011 beroende på dagsformen! Spelar jag mycket under en period så brukar det bli 011. Jag har dock aldrig fattat att någon kan spela på "skinny top-Heavy bottom" set, känns ju helt avigt!
Fabrikat finner jag ingen större skillnad mellan. Det blir det som affären har närmast på hyllan!
Men är inte i princip alla strängar från USA tillverkade av Daddario?

NYXL för att de stämmer direkt, håller en hel evighet och inte känns hala som Elixir. Hållbarheten har två fördelar - jag slipper det tråkiga jobbet att stränga om så ofta, och ekonomin blir bättre än med vanliga D’Addario. 10 - 46 känns bäst på både lång och kort mensur, tycker jag. Hör knappt nån skillnad mellan olika tillverkare och tjocklekar, i alla fall ingen som inte ett vrid på förstärkaren eller nån pedal tar bort direkt.

Läser man dessa två rader i ditt inlägg; låter detta iaf funktionsmässigt som en väldigt dålig idé. Men samtidigt: Det hänger ju hur "subtil" du kan göra ditt anslag. Sound mässigt; skulle detta DEFINITIVT ge dig en MYCKET tightare ton.

Jag skulle gärna önska att jag kunde lira på 008-038. Har testat detta; men det funkade tyvärr inte för mig. Min gräns går vid 009 på tunnaste tråden: Annars blir det för mycket 'snap' -när jag går in "i zonen" med mitt lirande.

Däremot -har jag med väldigt positivt resultat testat att köra 009, 011, 016, 022, 030, 038. Dvs de spunna strängarna från ett 008-038 set -tillsammans med de ospunna från ett 009-042 set. Använder -och föredrar faktiskt denna strängkombination; när man skall tillverka/såsa ihop all överstyrning med pedaler > in i en förhållandevis o överstyrd stärkare -ala Hendrix. Ljudet blir så där fantastiskt "metalliskt" och "snappigt".


/ Jonken

D'Addario EXL 10-46 till Fender mensur och D'Addario EXL 11-49 till Gibson mensur.
Billiga om man köper 10-pack, låter fräscha länge, "känns" bra och håller bra för hårda attacker.
Har inte testat många av de svin-dyra förutom Elexir och de lät rätt mediokert redan som nya.

Lite från andra sidan av "dammen": https://www.youtube.com/watch?v=tYH-Xzu-ARk

Personligen håller jag riktigt med i allt det som sägs/påstås här. Men det som är intressant; är vikten att välja sträng efter sitt anslag.


/ Jonken

D'addario 10-46, som så många andra. Till akustisk blir det 12-52, helst något coatat. Att strängen håller sig fräsch är betydligt viktigare på akustisk gitarr än el, så jag kostar gärna på lite extra för att slippa byta så ofta.

Apropå tunna bassträngar så köpte jag en gång ett gäng 10-38 set som tillverkats av Fender. Riktig jävla dynga som jag avråder alla från att använda. Låga e orkade aldrig riktigt driva fram basen ordentligt. Man kunde höra hur de låga frekvenserna svajade för att den allt för tunna strängen inte genererade tillräckligt mycket kraft.

Daddario 11-49 på Les Paul stämd i Eb. Tycker det känns bra och låter bra. Jag har hårt anslag och överbänder när jag får lite adrenalin så kan inte spela tunnare.

Skulle helst köra nyxl om jag kunde rättfärdiga priset/gigade oftare, men prisskillnaden är för stor som det är nu.

Kör GHS Boomers 10-46 på i princip allt! Bra sträng som håller stämning och ton länge!

Den där videon har verkligen blivit viral i gitarrvärlden, och fått en enorm genomslagskraft.
Har både sett och hört folk komma in i butiker och köpa "måste prova mycket tunnare strängar".

Bilden videon ger är ju galet missvisande. På nivån av "titta i detta hållet passar skruven, alltså är den diametern på skruv alltid bäst". Videon visar liksom ingenting mer än att snubben verkar må dåligt över att han spelar med tunna strängar och vill frälsa världen att det är ljudet som är anledningen.

Olika strängtjocklekar låter olika absolut.
Men olika strängtjocklekar låter bra till olika typer av ljud.
Och sen då lägg in alla såna saker som vilka mickar man har (framför allt hur heta de är), vilken plektrumteknik man har, vilka pedaler man använder och mest av allt, vilken typ av förstärkare man har.

Av samma anledningen har jag många olika strängtjocklekar på mina gitarrer, allt beroende på vad de skall användas till.
Det enda som är konstant är att det är D'Addario.

/Magnus

Har genom åren kört 9-42, 10-46, 10-52, 10.5-48,10.5-50, 11-49 och säkert några fler varianter.
Har använt D'Addario XL, D'Addario NYXL, Ernie Ball, DR, Dunlop, Pyramid, Thomastic Infield, GHS, Stringjoy mfl..

Har haft olika favoriter till olika gitarrer och vid olika tillfällen, tex så använde jag ett tag alltid Fender bullets (11-49) till mina strator för att jag tyckte att gitarren höll stämningen bättre med dem.
Under ett par års tid körde jag bara de rosa pyramid (pure nickel) till min Les Paul. Men jag åerkommer alltid till Daddario XL (och numer även NYXL).

Jag föredrar känslan och soundet av 10-46 oavsett skallängd på gitarren. Har kört dessa oavsett om jag behövt stämma i E eller Eb.
Nu har vi i ett av banden tyvärr börjat stämma i D, och därför har jag testat att gå upp till 10.5-48, och det funkar ok. Men jag ska försöka att ändra min teknik (har ganska hårt anslag) för att få det att funka med 10-46.

Gillar spelmässigt inte när den spunna E-srängen är tjockare än 0.49. Och jag gillar inte soundet (när man spelar distat) när tunna E är tjockare än 0.10.

Kör en gitarr med 007 till 038 och tycker det är kul och bra träning att inte vara så våldsam plus att man kan spela utan att bli öm i fingrarna.
De övriga kör jag 009-042 på, märke inte så noga.

Jag har sedan många år enbart GHS Boomers 010 - 046 på mina humbuckerguror med Gibsonmensur. Funkar mer än tillräckligt bra, så att jag inte är intresserad av att prova något annat. (Så kul är det ju inte att byta strängar). Har kört D'addario 009-042 på strata och tele.

När jag började lira i 11-års åldern var det 9-42 som gällde. Efter några år gick jag upp ett snäpp till 10-46. Gillade aldrig riktigt det för jag tyckte det blev jobbigt att benda. När jag väl började på musikgymnasium hittade jag D'Addarios EXL 9-46 och sen dess har jag aldrig gått tillbaka. Har provat runt lite olika fabrikat och varianter på den tjockleken (bland annat Ernie Ball, både vanliga slinkys och Cobalt slinkys) men aldrig kommit överens med något annat än just EXL 9-46. Tycker 46 är perfekt för låga E på 25,5" mensur för den ger precis den responsen i anslaget som jag gillar. Om jag kör med 42 så tycker jag att pitchen ändras för mycket om man slår an strängen hårt. Sen tycker jag att 9 - 11 - 16 på de höga strängarna ger fin briljans och snärtighet om man t.ex spelar funkiga komp på en strata, samtidigt som de är sköna att sola på. Är man liten och klent byggd som jag så behöver man inte ha trädstammar till strängar

Har även en gura stämd i drop-B och där kör jag D'Addario 11-56. Tycker det funkar bra men skulle vilja prova 58 eller 60 till låga B för att tighta till anslagen lite när man lirar metal.

Inte att förglömma stränghöjden. Gillar man spela med lite högre stränghöjd behöver man inte gå upp i strängstorlek. Ju högre strängarna är desto tightare blir dem. Såg intervju med George(?) Youngs(som ersatte Malcolm) gitarrtekniker och han spelar med 11-56 och det i E standard för att han spelar så hårt och plektrumen har väldigt kort livslängd då de ofta går sönder när han spelar.

Spelar mest akustiskt nu för tiden, och skriver det mesta på akustisk gitarr även om musiken kanske blir elektriskt längre ner på vägen så är det till 99 % skrivet på acken och den har alltid 12-52 Elixir Polyweb.
Just det setet skåpar ut allt i strängväg till akustisk gitarr i mina öron, alla andra är alldeles för squeekiga och har en ton jag inte tycker om så det var lycka när jag hittade dessa.
Brukar köpa på mej ett gäng inför turneer m.m. även om dom sjukt lång livslängd, ska väl tillägga att jag inte spelar med plektrum vilket gör att livslängden blir längre per automatik.

För elgitarr så har det blivit Daddario 11-49, något jazzset har jag för mej.
Blev det setet mest för att det hade en spunnen G-sträng vilket passar mej fint då jag tycker blir bättre sound vid slidespel, kör i vanlig stämning både el & akustisk.

För min bariton blir det Eliixir Nanoweb 12-68, mest för livslängden plus att dom låter rätt bra.

Det blev lite snackis kring denna och Rhett Shull lade även upp en egen video på ämnet men man måste ju ha i åtanke att den bara tar upp en aspekt på strängtjocklek och det är ton. Och i detta fall ton i ett enskilt exemplar av gitarr. Utfallet kanske blir annorlunda om de haft en annan gitarr i ren stärkare.
Jag har också för mig att Paul Guy skrev i Fuzz för länge sen att skillnaden i output mellan ett set 9:or och ett set 11:or är över 40%. Det borde ju då vara rätt intressant att köra testet på en stärkare som ligger på gränsen istället för en Marshall i Higainläge.


Jag kör ErnieBall 11-48 eller Daddario 11-49 på elgura för att jag har ett rätt hårt anslag. Jag gillar att tonen är rätt fet med mindre sprill och känner att jag har bäst kontroll på jag spelar med dessa. Dessutom funkar slidespel halt ok och att gitarren pallar att ha öppna stämningar om behovet finns.

Daddario exl 10-46
Har alltid funkat men jag har inte testat så mycket annat.

När jag lirade i band så funderade jag inte så mycket.
Samma gitarr, samma stärkare, samma högtalare, samma pedaler. Allt samma år efter år.

2013 lade jag ner. Nu har jag börjat lira lite igen och märker att jag blivit nyfiken på att testa annat. Kanske dags att våga andra strängar? Jag följer tråden så får vi se.

Intressant läsning. Tänker ni annorlunda om ni sätter strängar på en gitarr med Bigsby? Vad brukar ni välja då och varför?

Nej! Samma där också!

Gillar de vanliga Ernie Ball Regular Slinky eller vad fan de kallas. D'Addario är roligare när de är helt nya men efter några timmars spelande inte lika roliga längre.

11-48 för ton, 10-46 för känsla och ton, föredrog 9-42 när jag spelade i standard. Nu stämmer jag ner ett halvt tonsteg och då fungerar 10-46 bäst för mig. Blir den bästa kombinationen av känsla, ton och livslängd.

Har provat en del andra strängar, typ kobolt men jag tycker inte att det var värt priset och dessutom så var känslan riktigt obehaglig.

För 7- och 8-strängat så eftersträvar jag alltid att de tjockare strängarna ska ha ungefär samma spänning som tjocka E-strängen har.

09-42, Fender 250L sedan urminnes tider. Dock, plektrumet spelar mycket större roll liksom anslaget. Dunlop Jazz III tjockt & hårt (som alla andra också använder höll jag på att säga) och väldigt lätt anslag, ganska snabbt för mer "zing" och glitter i tonen. Strängarna håller i flera år, minns inte när jag spelade av en sträng faktiskt.

Trodde jag kommit på det ultimata plektrumtricket, ett tumplektrum klippt till spetsen av ett Dunlopp Jazz III, dvs tumplektrum när jag plockar och vid snabbt kontrollerat spel hålla med både tumme och pekfinger. Det funkar, men eftersom plektrumet satt ordentligt fast på tummen blev anslaget mycket hårdare än normalt, lät brötigt och fult helt enkelt. Försökte ett tag att få till anslaget ändå, men gav upp efter ett tag. Jag håller plektrumet precis så hårt att jag inte tappar det, då blir ljudet i mitt tycke.

Det fick bli hybrid picking i stället.

Från jag var 11 till jag var 19 spelade jag på 8:or och oftast nickepläterade D'Addario. Sedan gick jag upp till 9:or och det lät bättre. 10:or, ännu bättre.

Jag började prova runt och fastande för DR Pure Blues (nickel). Jag gick upp på 11:or, men det slet onödigt mycket band med min spelstil, så jag gick ner till 10:or igen. Sedan upptäckte P90 så märkte jag att nickelpläterade funkade bättre än hel-nickel för mig så då blev det DR Tite Fit istället, men D'Addario hade lite mer bett, så ibland blev det såna, men nu får tiden blir DR Tite Fit till P90 och vissa till HB-gitarrer som jag vill extra bett i.

När jag upptäckte att jag gillade stora Gretschar med Filter'Tron så funkade D'Addario nickepläterat bäst där. Still traditionella strator och tele, så velar jag lite emellan de lite fetare och komplexa DR Pure Blues och det mer distinkta DR Tite Fit.

På min Floydade Charvel satt det D'Addario XL 9:or på när jag köpte den. Det funkar bra, så det kör jag vidare på.

I flera decennier nu har jag haft ett custom set Ernie Ball 9-11-14-22-32-38, på alla mina gitarrer. Man kan fråga varför?

Men det var inte för att en av Hendrix´s gitarrer har befunnits ha ett 9-38 set, för det upptäckte man för bara några år sen - och det setet hade tydligen aningen tjockare G- och D-sträng. Nej, det var för att jag ville ha ungefär samma motstånd över hela halsen när man kör ensträngspel, som jag provade fram "mitt" set.

Testade för et tag sen ett set med skinny top-heavy bottom och visst lät det kanon med feta riff. Men saken är den att jag inte spelar rock riff, utan är mer åt jazz-hållet. Jaha, kan man säga, då borde du ju köra på feta slipade strängar? Men nä, jag började gå åt jazz-hållet när jag hörde McLaughlin på Bitches Brew kring 1970, och han spelade på tunna strängar och det skramlade faktiskt lite gött. Det är vad jag en gång utgick från, och utan det skramlet och skrapet känns det inte helt rätt.

Man skulle kunna säga att jag har ett 8-set med en 9:a, eftersom en 8a är alltför plinkig. Men det är inte helt sant, eftersom 8-seten ofta ser lite annorlunda ut.

Fenders 150 10-38 set användes enligt internet hörsägen av flera i slutet på 60-talet(clapton, hendrix, allman, gallagher). Pure nickel med roundwound core. Gillar att basen blir mer definierad i en rörstärkare med lös eq. Känns varmt och ackord ringer fint och balanserat. Hårda anslag stämmer dock ur e strängen något. Lite helter skelter känsla.
Köpte nyligen ett gäng pyramid jhi 10-38. Har tidigare endast provat DR pure blues variant. Fender säljer nog inte 150 "rock n roll" setet längre alls. Det viktigaste är att man böjer strängen skarpt 90 grader vid round core då den kan lossna från kärnan. Hexcore löste ju detta problemet men ger ett lite annat sound om jag förstått det rätt.

Provade diverse SoundCity, Picato, Fender & Ernie Ball under 70-talet; 0.08 & 0.09 efter att under något år kört med osannolikt tjocka (och slipade) Höfner-strängar.
Från 1977, när D’Addarios hexcore dök upp - med klarare topp - blev jag fast. Provade Fenders Super Bullets runt 1980 men stötte ofta på falska strängar och återvände till D’Addario 0.10-0.46. Lagom balans mellan anslag & klingande ton.

1997 började jag istället använda DR Tite Fit, de är något mer slinky än D’Addario men innehåller mer metall (de spunna) eftersom de är round core och de ger därmed kraftigare output, låter nya mycket längre. Använder dem fortfarande, älskar dem. På Fender & Gibson.