Ringo är fullständigt brilliant - lyssna på Tomorrow Never Knows från Revolver och begrunda din totala okunskap i frågan.

Och i Scorpions så fejkade Rudolf Schenker sitt gitarrspel i många år innan han erkände det och bestämde sig för att bättra sig. Han hade inte spelat något alls på deras plattor fram till dess. Tror det var tidigt 90-tal. Såg de live, Monsters of Rock och tror det var 86 eller 87? Syntes att han fejkade sitt spel mestadels. Till skillnad mot sin brorsa Michael som är en fantastiskt bra gitarrist.

Men det där är inte helt ovanligt inom metal genren att det egentligen är bara en gitarrist som lägger alla riff. Ace spelade inte mycket på plattan Creatures of the night för han var väl för full som vanligt? Det var väl Vinnie som spelade nästan allt åt honom om jag minns rätt?

Det passar ju låtens flummiga leverans men han blir inte en bättre trummis av att han spelar i ett band där alla var påtända.

Vad är det ens för poäng att en trummis gör en soloplatta?
Peter Criss är nog den enda renodlade trummisen jag kommer på som gjort en platta utan att konvertera till frontman.

Vilka är mer kandidater?

Lars Ulrich, Tommy Lee?, Charlie Watts? (vänta nu han har BERGIS gjort en jazzplatta)

Långt mellan "inte virtuos" och genomusel, gubbmesig, sopa och Jan Teigen.

Som ett smörgåsbord. Bara att välja. Men säger man att han någonsin lirat bra är det dags att komma ned från dimmolnen. En sopa blir inte bra bara för att man spelar eller spelat med ett känt band. Det går som sagt var inte att polera en bajskorv.

Men ändå; Heja Ringo! Han var definitivt den som sjöng skojigast i Beatles.

John Lennons "Walls and bridges" har följt mig genom åren, en i mitt tycke bra platta

När vi pratar Beatles måste man ju ändå ha i bakhuvudet att det nästan är 60år sedan dom slog igenom..
Och med dåtida mått mätt så var det ju genier som skapade musik som aldrig tidigare hörts..
McCartneys basspel var ju helt otroligt bra,att faktiskt spela melodislingor och inte bara markera grundtoner var ju revolutionerande.
Javisst,Motown hade sina basgenier,men dom nådde ju inte ut till gemene man på samma sätt.

Lade man sen till stämsången och harmonierna så skapade ju grabbarna nåt unikt,dom ändrade ju musikhistorien,tänk på att dom bara var drygt 20 år när allt exploderade,det ska vi "sovrumproffs" ha i åtanke

600miljoner sålda skivor bör väl säga nåt!


//Robban

Matt Cameron (Soundgarden/PearlJam) och Brann Dailor (Mastodon) är två jag kommer på.
Båda bidrar även med låtar till sina ordinarie band. Dailor sjunger iofs på flertalet låtar så han och Don Henley är kanske snarare sångare/trummis...

Och som alltid när det refereras till The Eagles:

Keith Moon!!


//Robban

Vilken konstig reflektion? Han blir väl varken bättre eller sämre av att alla är påtända tänker jag.

Har du provat att spela trummor i ett band där alla är påtända? Nä just det.

Så din uppfattning är att Ringo faktiskt var en bra trummis och han kunde inte göra ett bättre jobb på grund av att övriga bandet var påtända. Du skrev ju att du tyckte att Ringo var en sopa osv men att du egentligen menade att han är rätt bra och det är de övrigas fel att hans trumspel inte kom till sin fulla rätt. Har jag förstått rätt?

Nej du har inte förstått nåt. Du försöker bara retoriskt trumfa mig för att jag trampat dig på tårna när jag kritiserat din idol.

Börjar likna en vanlig Bojen-tråd detta, utvecklas som vanligt från seriös trådstart till pajkastning

Konstigt att så många kritisera Ringos trumspel, det kan ju inte varit lätt då han var tvungen att skapa en helt ny spelstil till den nya Pop musiken! Fanns ju liksom inget att jämföra med!

Så kan man ju se det. Det var dock inte Ringo som utvecklades i takt med att pop-musiken i övrigt utvecklades. Han stampade kvar på samma amatörnivå och ligger fortfarande där.

Sen tycker jag det snarare är så att man brukar bli bemött som om man svär i kyrkan när man kritiserar Beatles (och Stones, och Dylan, och Neil Young mfl "husgudar" från 60-talet).

Du tror inte det kan bero på att kritikerna ofta tar i med allt de har och utnämner banbrytande musiker och mångas idoler till totala sopor?

Så kan det säkert också vara ibland. Men, nog kan man väl vara banbrytande och jättepopulär utan att för den skulle kunna spela särskilt bra?

Jag har ingen uppfattning i själva topic-frågan, dock tycker jag att tidsaspekten är en relevant reflektion. De här tidiga 60-talsbanden tillsammans med Elvis skapade ju mer eller mindre rock och pop utifrån den afroamerikanska bluestraditionen. Jag kan omöjligt tänka mig att det fanns någon som helst formaliserad instrumentutbildning utan i princip alla var självlärda och fick plocka upp lite här och där efter bästa förmåga. Det var kort sagt en helt annan tid med helt andra och väsensskilda förutsättningar. Det räcker ju bara att gå till min egen uppväxt på 80-talet och konstatera hur skral den var på information kontra idag.

Detta gäller ju dessutom inte bara musiker. En hyllad landslagsspelare i fotboll från 50-talet skulle förmodligen inte platsa i ett allsvenskt lag idag. Rent tekniskt skulle kanske en del kunna hålla måttet men de skulle stupa på fysiken.

Sen är det ju frågan vad som är bra. Själv tycker jag att Håkan Hellström låter fruktansvärt, men jag förstår samtidigt att skulle han plötsligt börja sjunga som Michael McDonald så låter det inte som Håkan Hellström längre.

Vad många missar är ju att England var tämligen isolerat efter kriget på grund av importrestriktioner. Väldigt lite musik från utlandet fanns att köpa, radion spelade absolut ingen rock och blues, endast inhemsk schlager och salongs-Jazz. Beatles började ju som en så kallad "skiffle Group", som bäst kan beskrivas som en blandning mellan trad-jazz och country! Sen hade ju någon beatle kommit över en platta med Little Richard...!
Man får ju ta saker för vad det är, och strunta i att George Harrison inte utvecklade sitt gitarrspel till Bonamassa-nivå, eller att Ringo aldrig blev lika driven på trummor som Neil Peart !

Jag tycker att den här frågeställningen blir intressantare om tar med att det är så otroligt mycket enklare att "härma" Håkan. Det har dykt upp otroligt mycket nya indieband den senaste tiden där sångaren tydligt har vuxit upp med Håkan och sjunger så. Det är inget man behöver öva fram. Som sagt de härmar.

Nu har jag gräddat min superpaj.


Vad i smellsike pratar ni om ?

Ringo Starr är den bästa freaking drummer ever ... Peace and love Peace and Love...

Ingen har vell bidragit till den musikaliska världen som The Beatles.

Och kom inte med några trötta matematik trummare från 80talet .... usch

När allt är sagt och gjort så är det Elvis, The Beatles och några enstaka till som kommer vi kommer att minnas.

Ifall det är oklart så tar jag en öl till nu ....

Givetvis är det så att det är lättare att härma något med tekniskt sett lägre verkshöjd, även om det kanske aldrig blir mer än ett bra härmande. Jag var mer ute efter att inom pop/rock så är begreppet "bra" ett svårt begrepp. Då bör man veta att jag själv har mina musikaliska preferenser inom västkustrock och liknande, musikstilar som en del avskyr just för att det enligt dem är för tight och perfekt. Jag kan delvis hålla med om detta ibland. År det bara objektivt sett bra spelat men ingen bra låt mm så blir det mest hissmusik.

Du har bevisligen redan fått i dig för många..

Hihi tror du ja...

https://www.youtube.com/watch?v=MbGREQj3foE

Håller med om att "bra" kan vara ett diffust begrepp. Olika genrer har olika ideal och hos vissa är idealet att det är viktigare att spela än vad man defacto presterar och hos andra är det t o m så att vidare bildning försämrar prestationen att skapa något inom genren. Kanske vi bör låta "bra" endast få vara den personliga upplevelsen och bättre och mer specifikt definiera exakt vad vi vill säga med bättre ord som inte är fullt så generella. "Tajt", "svängigt", "virtuost" mm.

Ett annat ord för att beskriva musik(-prestationer) som är ännu sämre är "känsla". Som om inte alla har känsla. Det kanske inte är allas känsla men någon känsla är det alltid.

Om man, för ett ögonblick, lämnar Ringo därhän...

Jag får fortfarande rysningar, av välbehag, när jag hör gitarrsolot i Can’t Buy Me Love. Så har det varit, sedan jag hörde låten första gången. I min bok, betyder det att det är bra.

Jag har sällan upplevt samma sak, inför aldrig så fingerfärdiga sentida gitarrister. Vet t ex inte om jag orkat lyssna på en hel låt med Yngwie...

Tycker Håkan sjunger som kratta och räknar mig alls icke som fan men, är det en Håkanlåt på radion, vill jag ändå alltid höra hela...

Bra är bra. En del bra är ganska trôkigt och det tycker man ju inte är så bra.

Någon gång emellanåt, tycker någon att det jag spelar eller sjunger är bra och det är ju bra, även om det egentligen nästan aldrig är bra.

Heja Ringo! Och George. Och en del andra i samma och en del andra band.

Ta dig en till öl ikväll eller flera. Vilka vi kommer att minnas Elvis, Beatles och några enstaka till? Du kan inte göra dig språkrör för alla andra. Har aldrig varit något fan och jag är gammal nog och väldigt få jag känt som ens gillat Elvis. Oftast tvärtom. Visst han hade en bra sångröst men inte så mycket mer än så. Viktig för sin tid? Visst men vem bryr sig om det idag om man inte är ett fan? Ingen faktiskt. Jag kommer att kommer att komma ihåg andra band som jag växt upp med från 70-80-talet. Dem som är unga idag vet knappt vilka Beatles var och skiter fullständigt i det. Precis som du skiter fullständigt och är med allra största sannolikhet totalt ointresserad av farfars gamla stenkakemusik, som var viktiga för sin tid musikaliskt. Nästan alla artister och band faller i glömska så småningom då de har spelat ut sin roll för dagens musik/musiker/lyssnare. Tidens gång helt enkelt. Har svårt att ta på allvar alla dessa äldre gubbar som ser Elvis, Beatles, Rolling Stones etc som någon slags religion och tycker att allt efter 60-talet gick det bara utför.