Om du tycker att det ger dig rysningar av välbehag kan ingen ta det ifrån en. Att tycka något är bra eller bra spelat behöver inte betyda att det är tekniskt skickligt utfört. HH sjunger som en jävla kratta och ändå gillar folk att höra på honom. Själv stänger jag av om jag hör hans falska ylande. Står bara inte ut. Kan respektera att alla gillar olika. Men har svårt för de som tycker att de har finare smak och att usel teknik är detsamma som bra känsla automatiskt och allt tekniskt spelat är bara trökigt och utan känsla. Hur kan man spela utan känsla? Det går inte. Själv kan jag uppskatta både enkelt och tekniskt avancerat. Är inte så enkelspårig av mig. De flesta verkar hamna i än det ena eller andra facket. Tycker inte heller att allt var bättre förr.

Det här med 'känsla' handlar nog mer om att förmedla en känsla till lyssnaren än att 'spela med känsla' , vilket ofta blir effektivare med ett lite
långsammare spel där man håller i tonerna och spelar en tydlig melodi, än när Nisse Headbangare går loss i ett 245 bpm solo med 14 miljoner toner i sekunden, säkert känslosamt för honom men svårare att ta till sig för den stora massan.

Tycker du ja.

En kompis till mig som verkligen inte kan spela några instrument som frambringar toner gillar just såna där snabba gitarrsolon. Några långsamma solon gillar han inte alls och en gång frågade jag honom vad det var han gillade med sportiga hårdrockssolon. "Det är fräckt" svarade han. En känsla så god som någon.

Frågar åt en kompis

Japp. Han är trummis. Känner du inga såna?

Jo då, samtliga är helt tondöva

Ja du ser..

Bra då är vi överens då

Nej, men du har där bevis för din egen tes.

Tänkte väcka denna viktiga tråd till liv igen då ny info finns i ämnet.

Idag kör Aftonbladet denna på 1:an med rubriken
"Okänd Beatles demo auktioneras ut"

https://live.aftonbladet.se/supernytt/n ... 00187debd4

För det första är det ju INTE en Beatles-demo utan ett spår som spelades in 1992 av Paul och Ringo
för ett av Ringos soloalbum, men kom inte med på skivan.

OBS!

Alltså inte för dålig för att komma med på ett av Beatles album 25 år innan när de var på topp utan:
FÖR DÅLIG FÖR ATT KOMMA MED PÅ RINGOS SOLOALBUM

Nån som tänker bjuda? , startar på 260.000 SEK

I början av 60-talet var jag Beatles-fantast, men det gick ganska snart över.
Men ett gubbmesigt pojkband (?) var de ändå inte.

Hamnade på Nefertiti en afton för ett tag sen. Det var en kväll med ett coverband som skulle göra evergreens på låtar från 60-talet. Jaha, de malde på med sånger av bl a Simon & Garfunkel, som var OK, och Joni Mitchell som var så där. Men så gjorde de She´s Leaving Home…. Alltså, vilken text, om ungdomens uppbrott, och föräldrarnas sorg. Trodde absolut att det var John Lennons text, men det visar sig att det var Paul som kom med uppslaget efter att ha läst en tidningsartikel om en försvunnen tonårstjej. Som inte försvann med nån från "the motortrade", utan med en croupier. A day in the Life från samma platta är också ett mästerverk, både text, musik och arrangemang.

Annars är nog John Lennon den som gjorde bäst saker efter Beatles. Hans Working Class Hero är en klassiker, liksom hans Mother, där rösten bygger upp stämningen utan hjälp av någon musik. Sen var en hel del inte riktigt i samma klass, men man kan inte lyckas jämt. George gjorde också bra grejer efter Beatles.

Alltså det där att John blev geniförklarad och gjorde bäst ifrån sig när de splittrades hänger ihop med att han mördades.

Kan inte släppa den här tråden, blir så konfunderad. Det handlar ju inte bara om hur man gillar eller ogillar ett visst band, eller en viss musiker. Vi pratar om ett band som mer än kanske alla andra påverkat hela musikhistorien. Såklart har de Bach o Mozart framför sig, några till när gäller inflytande ... Men det går liksom inte att förneka deras enorma kreativitet och betydelse. Och vaddå gubbmesiga? Vad är det för gubbmesigt med: I am the walrus, Strawberry fields, Julia, I'm looking through you, Helter Skelter, Taxman ...

Och när det gäller Ringo, kanske inte den vassaste kniven i lådan, men ofta är det nog klokt att göra lite. Precis bara det som behövs. Vad borde han gjort annorlunda?

För mig finns det egentligen bara två typer av trummisar, dom som spelar trummor, och så trumslagare. Sen har vi ju också trummisar som ser det som en ren material sport! Fast dom räknas inte!
Ringo hör definitivt till gruppen "spelar trummor"!
Jag anser att han mästerligt integrerar trumspelet i låtens komposition till att bli en del av kompositionen och arrangemanget! Exempel "Come togethers" fills på max dämpade pukor (enligt vissa med blöta handdukar!), eller hans ytterst kreativa spel på "Something".

Eller hur! En bra musiker behöver inte många toner (eller trumslag). Men det gäller liksom att peta dit dem på rätt ställe. Och på rätt sätt. Kan nog inte bli tydligare än i det geniala trumspelet i supergruppen XTCs Making plans for Nigel. Eller jo, det kan det säkert, men det är en lite intressant jämförelse, då det bandet hade så många tydliga Beatles-blinkningar.

En liten association. Den som bara hör de fem minuterna i mitten av King Crimsons Starless kan ju kanske börja undra om Robert Fripp kan spela gitarr. Det tror jag att han är rätt bra på. Ett av de mest genialiska gitarrpartierna jag nånsin hört. En ton länge, sen två … i ett sammanhang. Ibland behövs det inte mer. T o m den tämligen mediokre Dave Stewart lyckades rätt bra med detta ibland. Även om det så klart var Annie Lennox som var loket. Och förmodligen kreatören även då. Tycker o tänker jag.

Men för att återknyta till trådens fråga. Tycker den är värd att hållas vid liv.

Vi borde kanske även tänka lite på "den femte beatlen", George Martin. Sergeant Pepper spelades in på fyra spår. Och han hade väl en ängels tålamod när smågrabbarna sprang iväg o gömde sig på muggen för att röka lite holk. Eller peta i sig nåt annat som man inte får. En del av hans genialitet kanske låg i att se mellan fingrarna på detta. Utan maja o andra mediciner hade inte undret inträffat. Han visste det. Men han bidrog ju framförallt enormt med sina arr, sitt klaviaturspel. Så jag tycker vi borde inbegripa honom i omdömena.

Sen tänker jag, vilka är de drivande, påhittarna? Såklart John o Paul. O frågan är om de inte var bäst när de sporrade varandra. Paul var ju tveklöst den skickligaste musikern i bandet. Bättre än de övriga på alla instrument, rent tekniskt. Han har också den rivigaste, elakaste o skitigaste rösten. Hans basspel är ibland nästan hela låten. Trots den där lite fåniga fiolbasen. Eller kanske just p g a den. Men han bidrog samtidigt med en rätt banal och fånig ådra, som John var klok nog att få nog av till slut. Hans 40-talsschlagerinfluerade låtar fr o m Sergeant Pepper o framgent var garanterat en kommersiell succé, men låtarna är ju rätt patetiska.

Så min röst faller på John. Konsekvent rock, naken, enkel, skitig. Otroligt uttrycksfull. En spark i arslet på borgarna. Aldrig mer än vad som behövs. Superfina, enkla låtar. Rått o ärligt. En hyperbegåvad singersong-writer skulle man kunna säga. Triggad av sin tid.

Skulle nog säga att Ram och Imagine är rätt jämbördiga. Två delvis väldigt starka album.

Var detta innan han blev en 'borgare' själv?
Han och Yoko hade väl en hel stab med hembiträden.
Har hört tvärtom att han var en riktig skitstövel.

Kul att läsa alla inlägg! Intressanta reflektioner, maglemer!

Allting är relativt. Man kan jämföra med Napalm Death om man så vill.

Jo precis,allt är relativt...Man får nog sätta det i perspektiv hur musiken lät för 50-55 år sen.

Genier var dom ju,det går inte att bortse ifrån.


//Robban

Ja. Men va faan är det för skitkommentar? Har ju inte ett piss med det jag skrev att göra. Förlåt, men jag blir sur.

Man kan ju undra. Är jag gubbmesig? Är du? Eller var du bara lite allmänt slafsig i din kommentar?

Det är nog mest du som läser slafsigt..

Men du Vinyljunkie, vill inte vara tvär, inte så jag menar. Vill bara försöka förstå kommentarerna. Och den här tråden berör mig.

...

Förlåter dig för det.
Kommentaren var direkt riktad mot ditt inlägg, och kvaliten var väl ungefär i samma härad som din,
åtminstone den del som avsåg hans relation til 'borgare' vilket han var själv.

Men du Mike, jag pratar om musiken. Vad har hans personlighet att göra i sammanhanget?

Två ord, Traveling Wilburys.