Har under årens lopp samlat på mig lite för mycket grejor, och tänker att det vore bra att sälja av lite som tar plats. T ex nån gitarr. Inte mitt första instrument precis, men har fuskat på det sen länge. Grejen är då att alla är rätt billigt inköpta, och sannolikt inte nåt som folk rusar efter (Bach, Squire CV, Fender made in Asia, plock-Tele ...) Dock med boutique-mikar, nästan alla. För mig som bara är intresserad av spelbarhet/spelkänsla är jag helt nöjd med alla, och deras speciella karaktär ljudmässigt, men grunnar på vad jag saknar eller inte behöver. Och vad jag ska säga om jag den/de gitarrer som jag kanske borde sälja, som är viktigt.

Hittade en del rätt underhållande trådar som berör detta, men skulle vilja fokusera på frågan om vad som är de viktigaste egenskaperna hos en bra gitarr. Och vad skiljer mellan en gitarr för 3 tkr och en för typ 20? Eller om det är uttjatat (borde det ju vara), tacksam för länkar!

En bra gitarr enligt mej:

1. Håller stämningen (personligen föredrar jag Evertune!)
2. Är skön att spela på (vissa gillar låg, andra hög stränghöjd)
3. En pickup som passar det som ska spelas

Det är allt, men vill gärna lägga till rostfria band för future proofing.

1 Estetisk - Snygg att se på
2 Ergonomisk - För mig låg vikt o bra balans
3 Funktionell - För mig Halsprofil som är skön.

Resten går att fixa till.

En gitarr som oinpluggat svarar på ett sympatiskt sätt när man spelar på den. Resonans och klang, det känns i kroppen. Allt annat går att fixa.

För mig ska följande tre vara uppfyllda för att jag ska vara intresserad:

• Snygg
  För MIG "rätt" märke, "rätt" modell osv. Eller också cool ändå av någon anledning
  
  
• Låter bra
  JAG kan få "rätt" ljud i den inkopplad. Med mina egna fingrar.
  
  
• Skön att spela på
  JAG kan skapa någon slags tilltalande musik med den

När dessa tre är uppfyllda så avgör priset om jag har råd med den eller om jag prioriterar något annat kul för pengarna.

Ett tips om du ska sälja en gitarr med dyra mickar är att sälja separat och sätta tillbaka originalmickarna om de finns, annars nåt billigt, om du vill få ut mer pengar.

eller ha 2 olika priser och låta köparen välja, OFTAST vill köpare hellre har original även om det är 'sämre mickar' ex på LP Classic när man rivit ut 496/500T och satt i tex Antiquities så vill dom hellre ha original.

Det funkar säkert lätt med en LP men knappast med en billig gitarr. Nä bättre plocka ut dem och sälja dem separat som redan föreslagits.

Ahh , tänkte inte på det att man sätter dyra mickar i gitarrer som kanske är värda mindre än mickarna.
Då ska dom såklart plockas ur.

Jag skulle säga att gemene man anser att om priset är bra så slår det exakt allt annat.
Finns det två likvärdiga instrument som man ej provspelat så köps den billigaste.
Om man har två likvärdiga instrument som man kan provspela och den dyrare känns bättre så ska det prutas ner till den billigaste nivån.

Så jag säger att priset är absolut viktigast.

Att vara helt nöjd är sunt, särskilt för gitarrister Man brukar känna vad man saknar, om det är en speciell modell i en speciell färg, eller ett ljud man vill ha (strata-quack t ex)
Jag är själv nöjd med min LP (Vintage V100) och FGN tele. Har en Squier tele med P90 också, men den spelar jag aldrig på. Och en Squier Bullet strat, som jag bara plinkar på nån gång i månaden när jag tror att jag måste ha en dyr strata. Räcker en liten stund så är jag nöjd. Fått min quack-dos.
En bra SG skulle jag vilja ha dock. FGN lockar...

1) Gitarren ska "sjunga" akustiskt.
2) Halsprofilen ska vara bekväm.
3) Gitarren ska vara tilltalande estetiskt.

Jag tolkade det som att man skulle beskriva vad som var viktigast för en själv, men läste om igen och såg nu att det inte är så precist formulerat
För de allra flesta verkar priset vara en väldigt viktig faktor

Många intressanta synpunkter, Tack!

Om man ska följa principen att den som används mest stannar längst så blir det en BaCH SG med en Lollar Imperial som halsmick och en Seymour Duncan Custom vid stallet. Riktigt elak. Tätt följd av Ytterligare en BaCH, LP Custom, med Vintage Vibe P90. Men kanske beror det på att just de trivs bra ihop med mina stärkare. Och den som nyttjas allra minst är en BaCH 335 med originalmick vid halsen och en SD Custom V vid stallet. Inget särskilt lyckat mickbyte där, men har inte orkat gå vidare. Så den kanske får gå. Eller så byter jag mickar. Nåt tips där, kanske?

Den är alldeles för het för en halvakustisk gitarr. Satsa på en bra mick av PAF-karaktär istället.

PAF eller P90? Hittade en tråd där Racing rekommenderade Phat Cat.

Numera köper jag enbart grejer som jag vet har ett andrahandsvärde.

Två olika typer av mickar. Dubbelspolig vs enkelspolig.

Genom årens lopp har nog blivit enormt kräsen. För mig ska ALLT -och då menar jag PRECIS ALLT på en gura vara topphylla. Är detta inte fallet; är det inget instrument för mig. Många andra har ofta "lyxen" -att jaga sitt drömsound. (Notera singular -inte plural formen där.) Detta är tyvärr inte fallet för mig. Har därför sedan länge delat upp "vad är bra" i mina instrument i olika musikgenren. Ett dåligt exempel Ex: Att säga att man behöver ett verktyg för att lira rock; blir en väldigt diffus term för mig: Typ; Stray Cats -till Tenaciuos D. Dvs: "Vad är bra" till Brian Setzer är någonting helt annat än det som är bra till Kyle Gass.

Nu menar jag givetvis inte att det enda sättet att få till det bästa möjliga Malcolm Young ljudet -innebär att man måste spela på en Gretsch. Absolut inte så. Och om vi för att ögonblick förbiser lite ifrån kända musikers egna fingeravtryck: Dvs: Den största faktorn till Malcolms sound; var förståss Malcom själv. Hur vi andra försöker nå dit; innebär/kräver att vi måste utgå ifrån oss själva. I mitt egna fall -med utgångspunkt från mitt spelande -och mina preferenser och min kring utrustning; mailar jag i gitarrväg detta sound bäst med en kort skalig Fender Jaguar med SC-mickar. Denna kombination är inte "bra" för mig; den är perfekt. Vill jag bara ha det "bra" räcker det typ med en bra justerad gitarr med filter'tron -mickar.

Jag skulle lätt kunna skriva en hel bok bara om detta: Hur jag gör det -och vad som funkar för mig. Dock för att detta skall bli tillräckligt intressant för allmänheten; måste jag först ge ut lite skivor -och sälja ett par miljoner plattor. Och så duktig är jag inte.

För att återgå till frågeställningen i tråden "vad är bra":
Det som är "bra" för mig; är det som fungerar i en specifik situation. Ett partygig i "skrubben" -där man får balansera på en trång scen; är en "bra" gitarr som fixar hela gigget + en backup gura ifall det skulle tjorva lite. Bred sjanger på repetoaren: Kanske någonting i H/S/S -väg...
En annan grej som i 9 fall av 10 'bara' blir "bra"; är också nostagigiggen; där man dammat av de gamla dyrgriparna i instrument väg: De gamla orginal Stratorna, Telena -eller Pållarna. Ger inte liret någon ribba för de som lyssnar -så kanske man kan få snålvattnet och rinna ur mun gliporna på de få som har ett extra öga för det? Dock att detta skulle soundmässigt låta bättre -är ofta mer en ren skrock! Vi snackar dyra orginal instrument -som är för heliga att moddas/optimeras. -Tjut och skrik om vartannat; men fan va häftigt det är! Detta är ett perfekt exempel just "bra".

För de flesta män har det sedan urminnestider varit intressant med bra verktyg. Ju bättre, dyrare och exklusivare = Ju häftigare blir det ju för oss. Vi skiter mer än gärna i att det som räcker gott och väl för och är "bra"; hittar man nog på Biltema butiken. …..Om man inte är proffs förståss... Då jävlar!

En bra utvärdering för ett bra instrument är när svaret på varje fråga är: "Bra".

- Hur känns den?
- Hur låter den?
- Hur håller den stämningen?
- Vad tycker du om den?
- Vad tycker du om priset? (Störtskönt om någon säljare någonsin skulle våga det här.)
- Osv, osv...


All the different shades of good inside us is what makes us think: -Is this really good enough for me?


/ Jonken

så långt är jag med …

Du,i detta fallet har jag en hemskans massa åsikter.
Helt klart,och merparten av de håller jag nog för mig själv...

Men i mitt tycke kikar allt allt för många på vad det står på skallen på en gitarr,vilket jag ärligt anser är rena tramset. Fabrikatet e fanimig långt ifrån vad "som spelar" gitarren.
En bra gitarr är en bra gitarr,oavsett vad det står på huvudet.

I verkstan,där jag mekar rörisar till vardags som kanske bekant,har jag ett halvt lass billiga gitarrer som är till för att kunderna skall kunna prova olika förstärkare med olika gitarrer.
Tvärsnittet har jag försökt hålla brett,men en sak har de där lite billigare gitarrerna gemensamt..och det är handpåläggning. Något som i min erfarenhet kan göra extremt mycket för hur en gitarr upplevs av gitarristen.

De fyller mao en funktion de där gitarrerna,och anledningen till att det är en hoper billigare yxor är dels pga inbrottsrisken och dels för att de rent ut sagt misshandlas.
Det är en verkstad,vad skall jag säga.? Dessa instrument hanteras inte direkt med silkesvantar,det vore en djävla lögn att påstå.

Bland dessa yxor hittar du just "the new & fabled",om än att där inte står ngn Bach längre. Men allt ifrån Vintage (fabrikatet) till Squier mfl är representerade,och INGEN av de - per definition - suger i nån form. Står en såndär skitsnik Squier Affinity Tele med mex mickar i.
Låter och spelar utmärkt. Det låter verkligen tele om skrotet liksom.. Där står ngr strattor,bla då en av de beryktade nyare Classic vibe..som i ditt fall där med,dvs utbytta mickar.
En Vintage GP-100(heter de väl?). Dvs en Goldtop pålle med P90 mickar ifrån Tonerider och stall från en senare Ibanez. Svinbra gitarr med mycket attityd.
En korea Hamer med ngn form av eftermarknad lätt överlindad PAF.. Osv osv osv.

Med det sagt så har samtliga dessa gitarrer det gemensamt som sagt det med handpåläggning men vad vidare är har de av ren nödvändighet utvecklats över tid. De används såpass mycket att ngr har bandats om..andra har sett skador som gjort att de fått repareras.
Ngr har fått utbytta stämmisar,de som satt där hade gjort sitt. Den där Vintage pållen fick ett nytt TOM eftersom originalet skramlade.. osv osv.

Så. Vad ÄR bra?
Som det sagts mången gång,låter det bra så är det bra. Å jag resonerar som så i verkstan att låter en maskin jag bygger bra med ngn av de där gitarrerna så låter den fan bra med precis vad som helst,så det FINNS faktiskt en baktanke i vansinnet.

Phatcat tar du upp fö. Vet inte om du missat det,men GFS gör en liknande historia de kallar "Mean 90" som jag får bocka inför och erkänna att de låter i MIN mening väl så bra som "originalet" i form av Phatcat.

Det är mycket långt ifrån alltid det är pengarna som gör en monumental skillnad. Finns fundamentet där så brukar det i min erfarenhet gå att locka och plocka ut MYCKET mer än man tror ur ett billigare instrument.
Den där närmast elitismen som ibland visar sitt ansikte bland gitarrister,det måste "kosta mycket" för att vara bra,ger jag inte ett skit för.
Sanningen,ifrån mitt sätt att se det,är att om du är gitarrist nog kan du fanimig åka ut till Rusta eller Claes Olsson och hugga ngr av deras "skityxor" och få det att låta rocknroll inom ngr minuter med de med....

Om en gitarr ska vara bra i den bemärkelsen att den ska spela bra så är mina kriterier:

Bra vikt så den känns välbalanserad.
Väljusterad så den passar mina önskemål med lagom stränhöjd och har hyffsat fräscha band.
Halsprofil inte så viktig men föredrar D-form med lite V-form. C-form gillar jag inte som jag tolkar som en plattare variant av D.
De bör ha en väl inspelad känsla för att kännas bra anser jag.
Useende är viktigt för jag köper inte en gitarr jag inte gillar utseendet på.
Lite ramar på vad man gillat gör att jakten blir roligare.

Tack för tips på mickar, Jesper!

PAF och P90 är olika typer av mickar mmm..., och jag antar att du ville ha en åsikt på hur? Egentligen så är de närmare varandra än de flesta verkar tycka enligt mig. Båda har en slags "kort respons" som lämpar sig för rivigt rock n roll-komp i stalläge men ganska uselt för solon. P90 är mer flexibel vid aktivt användande av både volym och tonkontroller. Köp nåt från Lundgren. Minst lika bra som vad som helst och nästgårds.

Bra frågeställning.

För personlig del är svar enkelt, att gitarren klingar som jag vill.
Allt annat kan jag vänja mig vid (förutom för låg stränghöjd och micro band, undviker gärna 7" radius också).

Att den håller stämningen är högprioriterat.

I mina ögon är verkligt bra gitarrer ovanliga fiskar som är svåra att fånga.
Man springer inte på många under en livstid.

/Magnus

Jamen, precis, det vara lite så mina funderingar gick. Är nån av dem bättre för en 335:a. Och det verkar ju funka bra med vilken som.

Det funkar med båda absolut men med en P90 kan det vara en idé att sätta dit en tonpot med hög verkningsgrad.

Sett ur ett musikhistoriskt perspektiv vad som hörts mest på skiva är det ju PAF som varit överlägsnast vanligast. På det sättet har man närmast blivit hjärntvättad att det "ska" låta så om den sortens gitarr. Så det kanske inte är en dum idé att utgå från "normen"?

Mina korvöre på P90 VS PAF.

Så har de ljudmässigt ingenting gemensamt (lite beroende på vilka modeller av givna mickar man väljer).
Outputmässigt kan de ofta ligga inom ungefär samma segment, men sen är det inte mycket mer likheter.
Ett fundamentalt olikt mellanregister framför allt. De sätter sig på helt olika ställen i en mix.
Rätt PAF och rätt P90 kan ha en lite mjukare, av-rullad topp, gemensamt.

Jag personligen tycker båda är kanon till alla sorters spel, speciellt leadljud med lagom mycket dist.

Man kan inte säga ta det ena framför det andra, man måste nog prova.
Men PAF är i mina ögon bredare i användningsområde och, värt att ha i åtanke, tysta.
P90 för ett jävla liv, på somliga spelställen så att det inte ens går att använda.


/Magnus

Hm … intressant, rätt olika bud således. Jag funderar på det där att de är lite olika "scoopade". Måste såklart ha stor betydelse vilken slags tonkontroller man har i stärkaren. Och även vilken eller vilka trattar. Kör mest genom en Matchless Lightningvariant med rätt kraftfulla tonkontroller, och som ju också funkar annorlunda än de flesta (alla?) Fender o Marshall. Så för mig kokar det just nu ner rätt mycket till dynamik o strängseparation i slutändan. Och att det finns en glittrande diskant. Men känner mig fortfarande som en rätt vilsegången tomte i gitarr- o förstärkardjungeln.

Nja, ingen av dem är direkt scooped. Men de har kraften och karaktären på olika ställe i frekvensområdet.

Dynamik har de båda, väldigt bra strängseparation också (igen, lite beroende på modell).
Men som nästan alltid gällande generella regler.
Lägre output = mer dynamik.
Högre output = mindre dynamik.
Mer dynamik = mindre hjälp från kompression, svårare att spela med (påverkas av strängtjocklek).
Högre output = tvärt om.

Lägre output = bredare frekvensomfång
Högre = smalare (framför allt i toppen).

/Magnus

Osv