Jimmy Bryant var genommusikalisk med en bländande teknik och snabbhet.

Hur kommer det sig att en gitarrist av den kalibern inte fått större uppmärksamhet och direkt genomslag?

Var/är musikstilen inte tillräckligt attraktiv eller universell?

(Det kan väl inte enbart vara pga den själlösa tonen som en Telecaster har potential till när den används till solon? - Ja, den kan vara förbannat intetsägande. Det måste ha varit en bidragande faktor till Danny Gattons öde.)

”In 1950, Leo Fender gave Jimmy the very first Fender he built because Jimmy helped him out with advice and fine-tuning in his design and play-ability while it was being built. In 2003, Jimmy was posthumously honored by The Fender Guitar Co. They built a Jimmy Bryant Signature Telecaster in their Custom Shop.”

Källa:
http://www.talentondisplay.com/jimmybryant.html

Här är en annan sjysst artikel om honom.
http://www.debed.com/lanham/tjbs.hmm

Och ett par sidor från Vintage Guitar, maj 2018.
http://www.nxtbook.com/nxtbooks/vintage ... ex.php#/96

Telecastern har inte mer potential till själlös ton än andra elgitarrer. Instrumentet förmedlar kanske mer än någon annan elgitarrtyp - möjligen Stratocaster undantagen - instrumentalistens budskap och personlighet, på ett naket sätt. Telecastern är oerhört uttrycksfull, kolla in Jeff Beck, Mike Bloomfield, tidig Jimmy Page och Roy Buchanan.

Jag kan väl tycka att Jimmy Bryant må ha varit bländande i sina snabba löpningar - och jag impades som yngre - men att hans centralstimulantiastinna tuggande upp och ner i längden kan bli litet tröttande att lyssna på. Inte så mycket intressanta synkoper, inte så mycket variationer. Han har helt enkelt inte så mycket djup i det han vill berätta. Jag tror att folk uppfattar det. Själlösheten.
Kanske var det också allmänt känt hur osympatisk Bryant var som person, utan ödmjukhet eller respekt för sina medmusiker eller medmänniskor; så har det skildrats i alla fall.
Jämför med hans partner in crime, Speedy West. Där finns både glimten i örat och galna upptåg. West var mycket omtyckt och respekterad, både som musiker och som person.

Ändå finns det många kända gitarrister som förklarat sig djupt inspirerade av Bryant, Hank Garland och Albert Lee är väl de mest uppenbara. Horder (nåja...) av modernare countrygitarrister bekänner sig till Bryants storhet. Så uppmärksamhet och genomslag fick han nog så det blev över under 50-talet. Han var Capitols guldklimp och kunde diktera sina villkor rejält. En dåtida Yngwie?

Bryant & West spelade musikernas musik, inte så mycket den breda massans. Att intresset för genren falnade med rock’n’rollens genombrott, och helt dog när Beatles, Beach Boys och sedan distade gitarrer bredde ut sig förklarar varför Bryant inte hängde med. Under 60-talet kom han mer att ägna sig åt producenteri. Under sena 70-talet spelade han på småställen, sannolikt rätt så utbränd, innan han dog i lungcancer 1980.

Bra inlägg!

Det om telen skrev jag för att delvis provocera lite (jag har en själv), och självklart är det musikern bakom instrumentet som det till stor del hänger på. Men jag har hört upptagningar med både Buchanan och Gatton (båda superkreativa) som är rena tortyren för trumhinnorna. Det kan bero på upptagningarna, men inte helt och hållet. Telens bridge-läge förvandlas lätt till ett treble-monster.

Bryant - jag kan uppleva den musikstilen som lite monoton och då blir det snabbt tråkigt. (Kanske kulturellt betingat, jag förstår inte ”språket”) Men jag kan avundas hans teknik och förmåga att spela. Det är inget planlöst “shred” han sysslar med.

Och visst kanske Bryant maximerade sin kommersiella potential, det är lätt att glömma bort alla de andra hundratals Nashville-virtuoserna et al som inte alls gått genom rutan.

Tips: kolla in Jimmy Rivers & Vance Terry, ett annat schysst radarpar i liknande genre. Om du inte redan gjort det. Brisbane Bop är en härligt stökig liveplatta med dessa två - i positiv bemärkelse - virtuoser.

Tack för tipset, mycket intressant. Spelar riktigt trevligt. Finns en tydlig parallell mellan Bryant och Rivers, båda börjar med fiddle och gitarr mycket tidigt. Bryants pappa verkar dock ha varit lite mer hårt drivande.

http://www.westernswingsociety.net/Jimmie_Rivers.html

(Edit: det slår mig att min pappa, som var gitarrist, drogs åt det här hållet i sitt spel på 60-talet även om han själv inte utvecklades till en ”virtuos picker”. Men vi jammade - när jag var tonåring på 80-talet - låtar som Misty och Stardust o.d. Så här i efterhand kan jag önska att han hade fått mig att brinna för gitarren mycket tidigare än vad som blev fallet. Han tvingade mig ”tyvärr” aldrig till något. Jag minns att han tipsade mig om Chet Atkins och Joe Pass, men jag var ”tondöv”, och absorberade i huvudsak pop och rock till hans lilla förtret.)