Hehe... Nice! Vad har du satt för mickar i den?

Edit: något jag är sugen på själv är Lollar Blackface eller Lollar Dirty Blonde!

Dom här mickarna sitter i gitarren: https://www.youtube.com/watch?v=0pfcZouZDNg
Seymour Duncan Psychedelic Strat pick up set.


/ Jonken

De där låter ju riktigt bra, "woody", väl balanserade med fin strängseparation! Nu känns mitt tips om Lollar överflödigt.

https://www.youtube.com/watch?v=idO-UC4ZDt8


/ Jonken

Tycker ändå att denna trolltråd innehåller ganska mycket intressant information.

Jonkens länk till Greg Kochs tal om Hendrix teknik t ex. Jo, Hendrix spelade ju helt osannolikt bra. Men det är en sak till som Koch inte nämner. Många vill hitta en bakgrund till hans spelstil i blueslegender som Buddy Guy, men om man jämför äldre blusgitarrister med hur Jimi lät, så finns det nästan ingenting som ens ligger i närheten. Så hur fick han inspiration till alla osannolika ljud? För live lät det ofta som... tja … ett gigantiskt rymdskepp som kraschar in i en stjärna några ljusår bort? Det finns dessutom en hel del science fiction referenser i hans låttitlar, Third Stone From the Sun, 1983 a Merman I should be, i Exp är det en alien som talar släpigt innan en ylande gitarr tonas in. Och i några biografier berättas att Jimi som ung läste science fiction romaner. Förmodligen har han inspirerats musikaliskt av saker som ligger helt utanför musik, något som gör Jimi unik, och det är kanske därför han också låter helt unik.

Jag har redan förut skrutit om att jag mötte honom efter en konsert i Konserthallen på Liseberg september -67. Men jag tar det igen. Det hade alltså varit en riktig skitkonsert eftersom det var nåt fel nånstans i signalen, så mitt i ett solo blev gitarren helt tyst, för att sen plötsligt komma tillbaka, och sen försvinna igen. Jimi bytte gitarrer, från en vit Strata, till en vit SG, till en vit Flying V som han lagt på en flygel, roddarna bytte sladdar och pedaler, men inget hjälpte. Till slut kastade han frustrerad gitarren över axeln och gick av scen, där vaknade den till liv igen och lät som en flygplanskrasch. Alla gick hem besvikna, men jag gick till logen, och släpptes in! Jaha, så står han ju där och ser jävligt sur ut, och jag måste säga nåt... så jag säger: "Very good concert tonight! Då tittar Jimi förvånat och kritiskt på mig och brister sen ut i skratt. Vi säger några ord till, jag får en autograf av alla i bandet och går. Av detta korta möte fick jag intrycket att Jimi inte var en flummis, utan en seriös musiker som hade bestämda åsikter om hur det skulle låta. Han kom tillbaka nån vecka senare och gjorde en gratiskonsert på Stjärnscenen som kompensation. Det är kanske inte mitt bästa musikminne, men om inte annat så fick jag en gång Jimi att skratta. Brukar jag säga.

Det var ingen dålig retorisk ”strawman”!

En grej som jag tycker är mest roande i Hendrix klankningarna; är hur tragiskt det är HUR folk HELT kan missa den så avancerade rytmiken i det som Jimi gjorde. Idag snackar man sig gärna varm om teknik -innan man ens tagit sig tid -att fullt ut lära sig vad takt i musik egentligen är?! Personer som lirar i band -och fixar att leverera en halvhygglig strängängel av typ; Metallicas "Master of puppets". Det är denna typ av palm mutade, rytmiska gallopperande; som ofta varit grunden till att de börjat lira elgitarr. Det skall vara tight, fett och distat. Nu påstår jag inte alls denna typ av musik suger: Tvärtom. MEN: Att kunna köra humlans flykt i moderna diststärkare; hamnar INTE ENS I NÄRHETEN av den tekniska nivån som Jimi Hendrix var på...

9 av 10 av dessa sk anti Hendrix spelemän; fixar helt enkelt inte att göra typ det här framför en publik:

https://www.youtube.com/watch?v=jHv0zbkdu3E

Och den lamaste ursäkten till detta är oftast: Att man inte har ett minsta intresse till att ens försöka göra detta -för att det suger. Men sanningen är givetvis: De fixar helt enkelt inte detta. Hur mycket de än försöker tillsammans med andra musiker. Ändå vill dessa lirare ingenting mer; än att bli en ännu bättre gitarrister. Det intressanta i denna kråksång; brukar i regel vara följande: Att i princip alla de som spelar,hajjar, fattar Jimi Hendrix; fixar i regel ofta att spela holy grail artisterna -för dem som inte fattar/fixar Hendrix; Ex "Master of puppets" typ; med en gäspning.

Vad detta handlar om är kombinerad gehör, teknik och taktkänsla -fast på en betydligt högre nivå. Här finns det inte någon möjlighet att gömma sig i den övriga musiken: Det hörs DIERKT om detta inte funkar. Detta är ju trots allt bara en mer avancerad variant av typ samma typ av metall rytmik. Skillnaden här är att man spelar över alla strängar -istället för bara en eller två närliggande strängar. Detta utan den rejäla distmattan att gömma sig i. Och smaka på detta: Detta är alltså ett Rock/Blues -riff; där herr Hendrix la till percussionrytmiken med en elektrisk gitarr -som i princip är grunden till allt vad metall är står för idag.

Jag hävdar följande: Lär man sig det här -och är Ex i metallsvängen: DÅ har man skaffat sig en stabil bas att köra banan på samma, jämna varvtider som Ex en gudabenådade komp/riff gitarrister; som James Hetfield eller Malcom Young. DÅ har man rytmik -och underdelning i sig -som de andra musikerna i bandet kan luta sig mot. Men att lära sig detta; kräver också att man fixar av att gå ur sin trygghet och standard bubbla. Detta kräver nämligen en flytande hand över kroppen -utan stöd för handflatan. Räkna fett med annan typ av handkramp -än vad man någonsin känt tidigare. Mannar man upp; och grejar detta; händer två fantastiska saker:

A.) Man är en betydligt bättre gitarrist.
B.) Man väljer nog självmant att arkivera sin nedlåtande ton om Jimi Hendrix.

Hendrix mästare & gud -nivå uppnår man när man fixar göra detta på en ostämd gura -samt sjunga till; och ändå få det att funka på en livescen...


/ Jonken

I ett nötskal..

woodstock: att du klipper och klistrar och får det att verka som att jag håller med dig och inte Igs gör dig inte till någon mindre halmgubbe, tvärtom.

Lite pinsamt faktiskt.

Och du vet ju heller inte ett skit om mina musikaliska "värderingar". Jag konstaterar bara att han spelar som en kratta i just det klippet.

Nu är det ju så att forumet bara tillåter ett visst antal citat per inlägg. Men du är också välkommen att citera det senare inlägget när vi konstaterar gemensamt att halmgubben faktiskt är du. Skälet till det är precis som du skriver, genom att du väljer just det klippet.

Dina musikaliska värderingar har du ju redan beskrivit, och alltså sammanfattat en gång till.

Skyll ifrån dig du. Och rök lite mindre jazztobak så slipper du göra logiska vurpor.

Obegriplig kommentar som lämnas utan intresse.

Det går alltid att avfärda en annan åsikt än sin egen som att någon trollar. Tycker du att det funkar för dig?

Han fick inspiration till alla ljud för att han var helt pårökt. Hänvisar till det andra klippet i min ursprungspost ånyo.

Fantastisk historia!

https://www.youtube.com/watch?v=DuEzdBQXhW8

Här är han fullständigt lysande! Här gör han det som han är bäst på - när gitarrspelet och sången blir ett med varandra! Då blir han en storslagen artist - en riktig konstnär.

Men mer specifikt är han inte en speciellt bra gitarrist och verkligen inte mycket till sångare.

Bra exempel på ett klipp som är raka motsatsen till det jag postade i ursprungstråden. Du har ju fattat nåt iallafall när du lugnat ner dig och inte går i affekt för att någon kritiserar din barndomsidol.

Här är han fullständigt lysande! Här gör han det som han är bäst på - när gitarrspelet och sången blir ett med varandra! Då blir han en storslagen artist - en riktig konstnär.

Men mer specifikt är han inte en speciellt bra gitarrist och verkligen inte mycket till sångare.

Bra exempel på ett klipp som är raka motsatsen till det jag postade i ursprungstråden. Du har ju fattat nåt iallafall när du lugnat ner dig och inte går i affekt för att någon kritiserar din barndomsidol.

Så fullständigt lysande och en storslagen artist - en riktig konstnär, utan att vara speciellt bra gitarrist och verkligen inte mycket till sångare? Frågan dyker upp: vad har du rökt?

Två sakfel i ditt inlägg: Hendrix är verkligen inte min barndomsidol. Det finns alltså inget affektivt alls från min sida. Det faller under tidigare kommentar, obegripligt och ointressant.

Tänk att man kan ha patent på sanningen, men endast ens egna sanning.

Tänk att man kan ha patent på sanningen, men endast ens egna sanning.

Har du?

Halva min skivsamling består av medelmåttor som ändå lyckas beröra. Det konstnärliga uttrycket behöver inte nödvändigtvis hänga samman med spelteknik. En bra låt kan vara en bra låt oavsett. Men i klippet jag länkade till så är det uppenbart att han försöker imponera, men istället spelar långt över sin förmåga och så blir det pannkaka av alltihop.

https://www.youtube.com/watch?v=DuEzdBQXhW8

”Underbar” är inte det adjektivet som främst invaderar mig när jag hör Jimis stämma. Han sjöng nog mer av ”nödvändighet”