I en sån här tråd kan det vara läge att nämna Yamaha I.R.A. eller Initial Response Acceleration.
Och Yamaha A.R.E. Acoustic Resonance Enhancement.


Så här skriver de själva om I.R.A. :
"If you've ever played another guitarist's instrument and not been able to get the same sound, it's probably because you are playing a different style than what the guitar is used to. After playing the same guitar for years, the guitar adapts to the guitarist's playing style. It takes time for a new guitar to adapt to your own way of playing. Stress found between parts like finish, woods, body, neck, fingerboard, nut, bridge, etc., must be released before all of the parts can resonate together as an instrument. It takes time and a lot of playing for this to happen.Using IRA technology, stresses like those between the finish and wood are release by applying specific vibrations to the completed guitars. Once this treatment is complete, the guitar responds accurately to the guitarist's performance, and produces sound more easily. It also shortens the time needed for the guitar to adapt to your playing style. And it delivers excellent sustain."

Sen kan man klart bestämma sig för att det är 100% skitsnack, osv.

Jag jobbar inte nu eller vid någon tidigare tidpunkt för Yamaha.

Om inte musik vore starkt kopplat till psykologi, så skulle det väl inte vara någon skillnad mellan musik och ljud.

Jag kan såklart inte kommentera grafiken, men slutsatsen ovan var ovanligt korkad. Det är möjligt att ett instrument anpassar sig efter den som brukar spela på det, men man kan ju inte använda en annan spelstil som bevis för att en gitarr låter annorlunda innan den anpassat sig för en annan gitarrist. Den kommer inte låta likadant med en annan spelstil ens efter 100 års anpassning. Stämde bevisföringen, skulle alla gitarrister med väl inspelade, likadan gitarrer ha exakt samma sound.

Angående Stradivarius så har ju upprepade tester visat att det i regel inte går att urskilja en Stradivarius från nya violiner vare sig med öronen eller med mätinstrument.
Tvärtom har violinister visat sig oftare föredra nya instrument i blindtester.
https://www.sciencemag.org/news/2017/05/million-dollar-strads-fall-modern-violins-blind-sound-check

Nej men det är skillnad att samtidigt spela, känna och lyssna på ett instrument jämfört med att bara lyssna.
Jag är övertygad om att det finns minst lika många åsikter om detta som det finns framgångsrika violister

Nej det låter som en skröna. För det första är det ju inte bara dåliga ex som går sönder, sen är skillnaden mellan ett bra och 'dåligt' ex oftast så liten att ingen normal person skulle ens uppfatta det.
INGEN skrotar väl en gitarr för att den inte är ett 'bra ex' ?
Vad gäller äldre märkesgitarrer så har de också ett ganska högt värde (tex Martins), hade redan på 70-talet, om man tror att dess ägarekommer 'sålla ut' och skrota instrument för att de låter eller spelar NÅGOT sämre än den bättre exen så är det fantasier.

Sen för att överhuvudtaget kunna göra den jämförelsen måste man ju äga eller hantera väldigt många exemplar, så det skulle tex vara handlare som skulle stå för den sållningen, låter det rimligt?

Jag håller med om att en kräsen gitarrist kan prova sig fram i många år i sökande efter den bästa gitarren, men att de andra skulle kasseras är hittepå.
Tror inte riktigt på 'Måndagsexemplar' heller, snarare Fredag eftermiddag

Ja, skillnaden är att när man bara lyssnar eller mäter så bedömer man enbart ljudet. Därför gör man blindtester, för att eliminera andra faktorer.
Det har visats i flera studier att violinister inte ens i blindtest när de spelar på nya violiner och gamla italienska instrument märker någon skillnad, eller föredrar de nya.

Jag skrev tror , och jag tror fortfarande att om man äger en gitarr som man upplever som sämre så kommer man inte lägga ner lika mycket pengar på att reparera den som en som man upplever som bättre. Blir det för mycket så ryker den.

Så är det för min del iaf. Jag tror att den uppfattningen du har är ett sätt att rättfärdiga uppfattningen att en del äldre gitarrer skulle dels vara bättre dels vara bättre byggda tex LP59
Jag har spelat på en av en av de påstått mest välljudande -59 honey burst
https://www.abalonevintage.com/1959_gib ... photos.htm finns på denna sidan.

http://www.mylespaul.com/threads/1959-g ... ndy.57703/
Och den var väl ok , men inte så mycket bättre än min gamla 400 SEK Duke.
Lite överdrivet men inte så enormt.

Kul för dig, Varenda forum är fyllt av personer med liknande observationer, Ni borde bilda en klubb.
Hade faktiskt varit ganska intressant att känna till om man inte hör och läst det redan typ 50.000 ggr.
Det som skiljer din upplevelse är att du snålar inte med krutet utan går 'all in'
Frågan är varför ingen bryr sig om detta avslöjande?

Mina egna erfarenheter av Duke-gitarrer är begränsade men inte alls lika positiva som dina.
Värsta skräpet vad jag kan komma ihåg (var länge sen jag fick äran att spela på en)

Den mesta man läser på gitarrforum är väl inte direkt något nytt under solen.
Om man inte bryr sig behöver man knappast kommentera.
(Jag har f.ö. min Duke kvar i tjänst sedan 1979 eller så , fungerar utmärkt.)

God fortsättning

Givetvis, och jag uttryckte mig lite onödigt hårt och hånfullt. Ber om ursäkt för det!

Jag är lite av en finsmakare själv faktiskt, oavsett om det handlar om gitarrljud eller kameraprylar. Så jag vet mycket väl vad du menar och jag tror mig kunna höra ganska subtila skillnader. Saken är väl att jag däremot inte bryr mig så mycket om dem som en del andra.
Alldeles nyss bytte jag kropp på en Stratocaster och jag upplever skillnaden som ganska stor. Inte i inkopplat ljud, men i hur gitarren "svarar" på anslag samt sustain, med mera. Då var kroppen blott 100 gram lättare än den andra.

Det jag egentligen vänder mig emot är alla dessa påståenden som oftast är tagna helt ur luften. Hur i helsike kan du veta att en gitarr blivit bättre för att du spelat på den? Den hade ju lika gärna kunnat bli bättre av att inte spelas på, men det kan du omöjligen veta eftersom två gitarrer inte är likadana. Du tror alltså att den blivit bättre av att spelas på, men du vet inte. Sen undrar jag också varför man drar långtgående komplicerade slutsatser om härdningen av hartser och annat, när man omöjligen kan ha en aning om det. Det är därför jag avfärdar det som skrönor tills någon faktiskt bevisat att så är fallet.
Däremot kan jag visst tro på att ett instrument kan låta "bättre" (eller i alla fall annorlunda) om man när det är nybyggt utsätter det för rejäla vibrationer under en tid. Delar sätter sig och det är möjligt att "bråkiga" fibrer helt enkelt utmattas rent mekaniskt.
Jag har dock väldigt, väldigt svårt att tro att det skulle hända av att man spelar, om man nu inte spelar synnerligen våldsamt på gitarren.
Det som gör hela saken särskilt mojo-mässig är att man knappast kan minnas exakt hur ett instrument lät för år, månader eller ens veckor sen. Därmed blir också alla påståenden om att instrument bättras över lång tid extra svåra att tro på, även om det skulle stämma.

Vad exakt har Yamaha utsatt instrumenten för i de där graferna? Är det ens samma exemplar? Jag köper inte det där, även om jag tror att man kan påverka instrumentet med vibrationer.

Om jag förstått det korrekt så en akustisk gitarr rör sig i limfogar och har en helt annan resonans än vad en Elgitarr har.
Jag anser efter alltför mycket tid satt på liknande undersökningar att en el gitarr.
Inte blir bättre än vad den är som ny.

Det som ändras är att magneter blir svagare, gitarristen lär sig att intonera och får bättre groove.
Men att själva gitarren börjar låta bättre.... hmmmm I do not think so.


Det verkliga som jag misstänker händer är att gitarristen helt enkelt minns fel om hur det var förr angående soundet och helt enkelt att klinkaren blir bättre.

Men nog blir trä påverkat av rörelse och tappar spänst med tiden om det utsätts för mycket rörelse.
Som sagts tidigare så borde akustiska gitarrer påverkas mera märkbart pga av mindre mängd trä jämfört med en elgitarr.
Sen om resultatet är bättre eller sämre kan säkert variera beroende på smak

Efter att ha läst tråden låter det
bara som en muterad upprepning av ämnet

"nya strängar vs gamla strängar" vilket är bäst?

Förmodligen är nya strängar bäst, men gamla ger minst problem.

Case closed....

Jag håller med tillika som du säkert är vedmeten om att olika människor har olika starka syror i svetten.
Jag behöver nästan aldrig byta strängmojänger medan min polares är värdelösa inom nån dag.

Jag vill även påpeka att allt jag säger är alltid korrekt och den som inte håller med har fel.

Hmmm,,, påminner om dagens politiska klimat!
De gröna smilesyarna påminner för mycket om Annie Lööf för att jag ska bra mig!
..

Nu när även Freppezon hittat till tråden så är den väl ändå fulländad? Han har dock inte hittat till pickup-justeringstråden än, men den har en bit kvar att vandra.

Ingen fara, jag tar inget här personligt. Men uppskattar din ursäkt.

Jag är med dig i att ifrågasätta ”skrönor”, det är sunt och nyttigt för ens egen utveckling.
Att gitarrer blir bättre på tror jag på för att jag hör det när saker används.
Jag spelar in alltid har därför prylars utveckling ”dokumenterad” (i brist på bättre ord).
Det är hörbara skillnader på hur den ak gitarr jag använder låter nu och när jag skaffade den.
Och ingen av de som jag inte använder har en liknande utveckling.
Plus alla vänner instrument. Jag ordnande en sponsorgitarr till en duktig snubbe, och den skillnad de är på den från när han fick är stor. Så att det upplevdes som ett nytt instrument. Skillnaden inte baserat på minne, utan på inspelning (där allt annat är samma).

Elgitarrer samma sak, men inte lika stor skillnad.
De måste spelas in för att börja leva på riktigt.
(Och det är min teori om varför somliga vintage instrument som spelats hela tiden har en speciell, bra, klang. Alltså att det inte sitter i hur de byggts, eller med vad de byggts, utan att det används).

/Magnus

Det skullet givetvis stå -bry mig!

Men det finns väl tjogtals gamla gubbar som jag har retat upp
som redan har en fuzz-pedal för mycket!

Kul att mina "alter-egos håller sig vid liv dock"...