Kids wanna rock, men på vad?
Inspirerad av CarlMs köptråd där han söker en bas åt sin son började mina egna tankar att sväva ut...
Det bör ha varit runt 78-79, jag gick på mellanstadiet och hade just fått min första elgitarr, en postordergitarr från Josefssons exakt som den på bilderna. Tror att det är Teisco som tillverkat dessa men att de har funnits med olika namn. Fått och fått, jag hade säkerligen tjatat mig till den. Och när min ensamstående morsa tröttnade på tjatet så lyckades jag i mitt uppsåt, jag skulle få min allra första elgitarr. Vill minnas att priset var 229 kr men det känns inte helt säkert. I alla fall tack mamma!
Kan inte riktigt minnas hur den lät eller kändes men jag lyckades på något vis spara ihop till en förstärkare, en Hagström 39. Även en EHX Big Muff införskaffades men jag tror inte att jag någonsin fick bra ljud ur grejerna. Likväl var jag säkerligen übernöjd, jag hade ju en ELGITARR.
Något år eller två gick, tror att det var innan jag skulle börja sjuan som jag sommarjobbade. Hjälpte min morbror att måla för nästan inga pengar alls. Tror att jag efter fyra veckor hade tjänat ihop tusen kronor. Under denna tiden skruvade jag även isär postordergitarren, byggde ny kropp av marmormönstrad folierad spånskiva avsett som fönsterbräda. Blev ju inte så värst lyckat. Undan för undan försvann delarna från postordergitarren. Har för mig att jag...hmm...sågade om originalgitarrkroppen samt öppnade pickupen bara för att kolla hur det såg ut där inne.
Nåväl med tusen spänn på fickan köpte jag mig ganska snart en svart Washburn Raven. Den skruvade halsen rörde på sig så jag skruvade av halsen, tryckte in trälim i halsfickan och skruvade ihop.
Minns att jag tyckte den var väldigt lik en mycket välkänd Rickenbacker som en "långhårig" gosse i ett mycket populärt band från Liverpool hade trakterat. Med min Big Muff var det oändlig sustain, tyvärr så rattade jag väl mest in getingdist. Hagstöm 39:an fick snart ge plats åt en Dynacord Rex, en högljudd best med ett väldigt trevligt tremolo. Hade musikgrejerna på mitt pojkrum i hyreshuset. Skolan slutade ett par timmar innan mamma kom hem från jobbet så vi (trummisen och jag) repade hemma i mitt vardagsrum med utsikt mot parkeringen. Detta var viktigt för då kunde jag se när morsan kom hem och fort som fan plockade vi undan allt som den värsta super-råddaren. Det var ju inget trumset utan endast virveltrumma och cymbal, min förstärkare, gitarr och Big Muff samt ljuddämpning i form av två kanske tre sängmadrasser samt alla kuddar som vi kunde hitta. Vi blev ganska snabba på att ställa tillbaka allt. Visst hände det någon gång att grannarna hade åsikter angående ljudnivån men jag tror att trummisen och jag tyckte att vi var så mycket punk så det var inget vi tog till oss utan vi fortsatte att någon gång i veckan rocka loss i vardagsrummet. Minns också att jag hade ingen egen stereo så vad göra? Hehe...med en Dynacord Rex, en bandspelare och en Philipsmikrofon hade jag säkerligen bostadsområdets mest högljudda anlägning. Ok, det var ju inte i stereo men jävlar vad starkt det lät att micka upp en liten sketen bandspelare och köra ut ljudet i Dynacord Rex, extra fräsigt med tremolo på det, gärna ute på balkongen...
Mina barn har ett spirande musikintresse med pianolektioner och körsång som ger skolning. Sedan har det alltid funnits musikinstrument hemma sedan innan de föddes. Akustiska gitarrer, elektriska gitarrer, elbas, dobro, mandolin, flöjter, munspel, enklare trummor, keyboard, effektpedaler, mikrofoner och förstärkare har passerat i en strid ström men barnen har fått tillgång till det som funnits hemma. Mitt Nord Electro tog äldste sonen över, snart får han även en Ibanez AF75TDG som jag bytt till mig. Han har börjat lyssna en hel del på AC/DC, Van Halen, Guns N' Roses m.fl. sedan gillar han The Cult (favoriter just nu) så den där Ibanez Artcoregitarren får ses som en "fattigmans White Falcon" som han kan hänga på sig när han förvandlas till Billy Duffy. Dessutom är det nog läge att snart släppa in den första SG'n i huset.
Skoluniformen hoppar vi... Bra mycket roligare med en riktig gitarr än tennisracket som jag hade på mig och lirade gitarr på framför spegeln i hallen som liten grabb med rockdrömmar. Han har även börjat googla olika gitarristers pedalbord samt börjat snegla på vad som finns på pedalbordet här hemma och gett mig tips på vad som ska införskaffas. Första egna pedalbordet är nog inte allt för långt borta. Sedan behöver han ju ha en förstärkare, i och med bröderna Young så finns risken att Marshall lockar vilket är ljudmässigt helt ok men huset är litet så utrymmesmässigt får det nog bli något annat. Jag har ju en Fender 57 Custom Champ över, kanske skulle slänga in den till honom? Den kan ju låta riktigt styggt och snyggt! Bara så att ni vet, 5W rockar...
Min snart trettonåriga grabb tycker att den där svarta Gus G gitarren är skitsnygg (se bild nedan), Eddie Van Halens Frankenstrat får också tummen upp, en SG (Angus), ja tack, LP (Slash), visst. Även en sådan där Malcom-gretsch dreglas det över men min Nocaster får tummen ner.
De instrument jag hade tillgång till som ung var inte speciellt bra justerade och förmodligen var det inte speciellt bra instrument heller. Intrycket är att man får en väldigt mycket mer spelbar gitarr för pengarna idag än vad min postordergitarr Teisco (m.fl. Opus34, Duke etc.) kunde erbjuda.
Hur gör ni andra som har barn med ett spirande intresse för eget musicerande, låter ni dom ta över något av era instrument eller köper ni eget till de små liven?
(bilder "lånade" från Rindö Retro)