Blev för ett tag sedan ihop med en LPC Axcess. En riktigt trevlig sak för ögat -iaf enligt broschyrerna. Pga av en hel del på jobbet -samt techande; har jag inte haft tid att bekanta mig ordentligt med gitarren förrän igår. Packade upp, justerade lite grovt och gav den en ordentlig tvåtimmars repa igår. Gitarren lät och fungerade bra: Men definitivt inte tillräckligt bra med tanke på vad det står på prislappen på dessa.
Intryck från igår:
Körde gitarren med orginalsträngarna 010-046 en halva ner. Tonen var mer av det rundare, fylligare slaget. Ganska väntat då kroppen på Axcess har ganska generösa tonkammare under locket. Tonmässigt blev jag imponerad av en mick -som jag historigtvis har lite svårt för: 498T-micken (alnico V) lät fasen riktigt jäkla bra denna gång! Samtidigt som 490R-micken (Alnico II) i stallet lät precis lika underbart som vanligt. I dessa instrument är ju båda mickarna splitbara via push/pull -funktion i tonpotarna. Jag fastnade direkt lite extra för split/tap -funktionen i stallmicken. Speciellt i "Yngwie -köret" tilsammans med min Fender Malmsteen Overdrive pedal. Här fick man ut ett väldigt likt sound -som man får ur Duncans YJM-mickar: vilket överraskade mig mycket. Överlag var speltimmarna en trevlig upplevelse.
Idag var det dags att göra gitarren "min" -och få den att prestera och låta mer som jag vill efter mina specifika krav. Med extra god morgonkaffe i muggen; hamnade gitarren på arbetsbänken:
Dröjde inte länge förrän jag klurade ut varför 498T-mickan (som jag vanligtvis tycker låter för strängt i LP) -betedde sig så annorlunda i denna gitarr. Svaret låg i mickens längre position från stallklackarna. På bilden har jag lagt en vanlig LP-pleka i dess normala position. Så här mycket längre fram ligger micken:
Detta medför att stallmicken plockar upp en betydligt basigare ton -jämfört med en normalpositionerad LP-stall mick. En RIKTIGT TREVLIG överraskning!
Nästa grej var att syna vad fabriken har lämnat efter sig i kroppen efter montering, lack samt polering. Här blev man ju nästan mörkrädd över den sunkiga kvalitën!!!!
Framsidan i Floyd kammaren var hur fin som helst:
Men sedan satte skräckfilmen igång (modell värre):
HELT VANSINNIGA klumpar vad överblivet spån och annat skit; som fabriken inte tyckt att det är någon idé att rensa bort innan lack och polering. Tror att jag satt i en halvtimme med diverse stämjärn för att få bort skiten. ABSOLUT INTE ACCEPTABELT i en gitarr av denna typ! REJÄLT underbetyg åt Gibson här...
...Och det var tyvärr inte heller slut där: Passade givetvis på att byta ut 42 mm orginalblocket i Floyden -mot ett fetare sustainblock; som jag gör i alla mina låsbara darr-plankor. Och här var det hej-å-hå igen av Gibson... Man kan ju bara anta hur kompetent -eller full snubben varit; som borrat hålen för fjäderklon till svajjet...???!!!
Sedan var det dags att ta tag i det viktigaste biten i att mjölka ut ton ur ett instrument: Översadeln. Och var man mörkrädd tidigare; var det fan INGENTING mot vad man lyckats prestera i Gibsonfabriken här!!!! Hela översadeln var alldeles åt H felcentrerad -sett till brädan! Tittar man på bilder från Ex Gibsons hemsida på dessa gitarrer; förundras man REJÄLT över hur intoneringen/klackarna i Floyd -stallen är positionerade. -Visst: Jag syftar på den låga E-klackens position framåt; sett till de övriga klackarna. -Hur FAN intonerar det där korrekt??!! Och svaret är ju förståss: Lyckas man inte centrera en jävla översadel ordentligt på en gitarr; brukar ju ge minst sagt konstiga intoneringslägen på stallet. Här är lite bilder på hur "off" skiten är -i samband med när jag pluggade och borrade om:
Som bilderna visar är både hålen ocentrerade -samt fel vinklade. (Korrekt borrvinkel för Floyd är ju samma som brädans yta.) Jag rengör och optimerar alltid T/R hålet -samt bult dragbricka i alla Gibbar. Dessa brukar ju vara så översölade efter lack -att man knappt kan klämma dit T/R nyckeln ibland. Syns på bild 2 och 3 här ovan.
Som bekant tjatar jag ju alltid om optimala kontaktytor här på Bojen. Förespråkar därför alltid om hur bra mer kontakt ytor är för ton. Skall man tro på denna tes; innebär att man i så fall ska både få mer -samt en stabilare ton ur en Floyd nöt; jämfört med en traditionell nöt på en Gibson. Dock för att uppnå detta; måste också kontakten i Floyd nöten vara lika bra som den är i den traditionella Gibson nöten. Den tonmässiga skillnaden mellan ex bakelit, ben > mot metall; blir då i grova ord vanlig Strata och YJM Strata. Och detta får man genom; att precis som med en vanlig nöt: Ha optimal kontakt mellan nöten och halsen.
Hos Gibson verkar man TOTALT sväva bland molnen idag; när det gäller att få ut tillräcklig ton ur sina instrument med låsbara svajsystem. Ytan under nöten är allt annat utom rak och jämn: Den är TOTALT FÖRSKRÄCKLIGT ojämn & båg. Utöver detta har man vält att schimsa höjden till strängarna med två små metallbitar??!! Resultatet är en ytlig ton modell värre; som DEFINITIVT INTE motsvarar prislappen på instrumentet för fem öre!
Glömde tyvärr att knäppa detta på arbetsbänken. Väljer därför att demonstrera eländet/Gibsons brickor på en lös Ibanez JEM-hals:
Det är alltså två stycken små metallbitar Gibson lagt under Floydnöten? Vad detta innebär för tonmässiga följder för ett instrument; kan nog de flesta spekulera fram till. -VANSINNIGT!!!!
Passade förövrigt på att byta ut knopparna också; så att de inte ligger så högt ovanpå locket. Trivs bättre så:
Nåväl. Efter EN HEL MASSA techande var gitarren äntligen klar. Laddad med ett set Elixir 009-042 strängset och optimalt justerad för mig. (Notera intoneringspositionerna på klackarna i Floystallet -efter att ha ordnat rätt centring på nöten. Ser lite normalare ut va?)
Intryck efter allt detta:
När jag pluggade in gitarren igen; var det givetvis rena förvandlingen. Herregud vilket monster den är!!!! -WOW! Instrumentet bokstavligen matade ner tonen av strängarna i kroppen och halsen. Hela instrumentet bokstavligen ÄGER! Det är det mest rättvisa sättet och beskriva den. Den har helt klart hästlängder med mer ton -jämfört med en traditionell LPC. Hur kan denna konstruktions skillnad ha det undrar man ju? Det är många faktorer som spelar in; men jag skall försöka bena ut detta åt Er:
-Dessa Axcess -plankor med Floyd har en annan halsvinkel -jämfört med traditionella LPC's. Detta positionerar strängarna närmare locket. Detta medför en stabilare ton -samt en tonförbättring. (Notera på översta bilden; att det sitter låga mickramar på båda mickarna. Inte den traditionellt högre LP-ramen på stallmicken.)
-Den extra kontakten från Floyd nöten ger mer ton. Strängspårningen över nöten mot stämskruvarna blir även mer naturlig -sett till den traditionella konstruktionen på huvet.
-Sustainblocket under Floyd plattan bidrar givetvis en hel del. Men jag tror att även utan det fetare blocket skulle en Axcess absolut inte göra bort sig mot en traditionell LPC.
-Tjockleken på kroppen i en Axcess är tunnare än en traditionell LPC. Dock kompencerar den lägre strängbanan över locken och den extra generösa tonkammarna detta på ett smått fantastiskt sätt!
Sedan gitarren blev klar har jag ägnat mig åt att A/B-testa Axcessen mot mina orginalare. Man kan kort säga att jag har gjort precis samma sak som Johan Segeborn gjorde; när man A/B -testade dessa instrument o opimerade mot varandra. I mitt test är det inge snack om att Axcessen har lite "mer" av allt. Axcessen är från 2015; och den har fått åka emot: -LPC 2015, LPC 1987, LPC 1981 -samt LPC 1980.
Mest rättvist är väl traditionell LPC 2015 -mot Axcess LPC 2015:
Skillnader/intryck i att lira Axcess -kontra traditionell LPC:
Alla har väl någon gång lirat på en Pållle -och vet vad det är. Hoppet från traditionell LP -till LPC blir ju ofta det där lilla extra av "mer". Den hänger lite mer och har den där maffigt jämna registret och basen. Viktmässigt tenderar även en LPC väga lite mer. Utöver detta är hoppet inte så mycket större.
Hoppet till en Axcess är däremot betydligt större. Gitarrens vinkel mellan hals och kropp är annorlunda. Det känns lite som Telecaster -fast på LPC-tapp. Kanten i kroppen för underarmen blir betydligt tydligare -samtidigt som gitarren ändå ligger skönare över kaggen pga att den är tunnare -samt har urgröpning för magen på baksidan. Det riktigt större fördelarna kommer förståss från modellnamnet: Axcess. För det är exakt vad man får: Mer axcess. Det är en fröjd att lira på de högsta banden. BETYDLIGT MER kontroll till att verkligen forma tonerna och vibrato -att sjunga mer personligt. Och en optimerad Axcess SJUNGER VERKLIGEN. Det är som att ha en aktiv sustainer i gitarren. (Man ger sig själv gåshud av att lira exempelvis "The loner" med Gary Moore.) Det är så djupt, naturligt och vackert.
I en Axcess hittar man som bekant även ett låsbart svaj av hösta kvalitet. Och tonerna är precis lika naturliga -oavsett hut mycket man väljer att använda det. Det är liksom inte en ton för sig som dör för att man svajjar -utan tonen för en sträng för sig: eller flera tillsammans beter sig precis likadant som på en riktigt bra gitarr utan svaj. Svajjet är väldigt exakt. Påminner pitchmässigt faktiskt väldigt lite mer om EGDE på denna. Riktigt trevligt att handskas med. Splitlägena i mickarna är den stora överraskningen. Speciellt på stallmicken -med dess Alnico V magneter. Splittarna/tapparna i tonkontrollerna gör instrumentet väldigt mångsidigt. Tror att detta är mer nödvändigt än vad många tror. Man vill nämligen inte direkt abonnera på att köpa instrument för 50-papp. Då vill det istället till att om man väljer att göra detta; skall man kunna få en bredare palett att jobba med ur samma instrument.
- Hoppas att detta ger lite hjälp åt alla som funderar på en Axcess.
/ Jonken