Kanske en konstig observation,men jag har funderat på detta länge nu.
När man ser gamla klipp ifrån 60 tidigt 70tal,så har det ofta slagit mej hur slitna/använda/blekta instrumenten såg ut.
Ändå var dom ju i regel inte mer än 10-12kanske max 15 år gamla!
Tänker på Peter Green,Clapton,Rory Gallagher,Paul Kossoff osv,dom satte ju en "relic standard" liksom,än idag är många av dessa gitarrister instrument en sinnebild och även förebild för hur en hårt turnérad gitarr ska se ut.
Var det helt enkelt så att dom kanske inte var lika rädda om sin ofta enda gitarr,den hängde med i ur och skur,kanske med dåliga case osv..
Min LP som är över 20 år gammal är nästan i nyskick,min strata som är nästan 45år ser också bra ut.Har vi en annan syn på gitarrer idag,var det mer av ett verktyg för våra hjältar på 60-70tal??


//Robban

Nitro?

Extremfallet i det sällskapet är väl Rory Gallagher, hans strata blev sluten nån gång på 60-talet och återfanns en tid senare "misshandlad" i ett dike nånstans.
Annars är det väl ungefär som du själv funderar, man giggar, turnerar och spelar samma gitarr dagligen i ur och skur ett antal år.
Poly vs nitro spelar väl rätt stor roll också.

På 60-70 talet var ju inte allt så jädrans "vintage", man såg mer gitarrerna som antingen bra eller dåliga. Anledningen att dom Brittiska gitarrgudarna spelade på gamla Les Paul var att det inte fanns nya att köpa, inte på grund av att dom var "vintage"!
En annan orsak är logistik, eller snarare bristen av! Gitarrer skickades i original kartong-fodral som vanligt flygbagage, förstärkare hade i bästa fall ett galonöverdrag!
I dag använder man "flight-case" när instrumenten/förstärkaren ska transporteras mellan vardagsrummet till sovrummet!

En viktig skillnad är också hur många gitarrer musikerna hade. Kanske bara en eller ett par, som spelades jämt. Nu har ju vissa 1000-tals, och det är svårt att hinna slita på alla...

Lackeringen var tunnare och mindre färgsbeständig på äldre Gibson och Fender.
Tex Vita , där färrgen flagnade av i sanslösa mängder. Speciellt om de förvarades kallt och sen in i värmen.

10 års HÅRT turnerande och med en tuff spelstil som Tex Rory hade ( i kombination med en toxic handsvett) tar rejält på
en pre-cbs strata om man har den som enda verktyg.

Sunburst LP från 58-60 bleknade ofta redan hos handlaren INNAN de såldes till kund. Kunde handla om ett par dagar ute i luften eller i ett skyltfönster.
Därför åtgärdade man det problemet med en annan färgkomponent.

Män hade nog värre handsvett på 60-talet.
Nä, jag mycket att nitron var annorlunda då. Dagens nitro har väl en massa plast i sig?
Sedan tror jag som någon skrev att man kanske körde på färre guror. Jag har en hårt turnerad LP från 90-talet. Den ser minst 50 år ut. Men där är det dings och sånt. Inga egentliga lackslitningar. Hur man får tex. en flagnad Gold Top har hag aldrig hajat. LSD?

Tycker det är flera av de där instrumenten som inte ser särskilt slitna ut alls på gamla bilder. De som är mycket slitna har nog inte så sällan utsatts för många gitarrhjältars töntiga finalnummer med orgier i rundgång, juckande och gitarrmisshandel spelning efter spelning. Och så har säkert en hel del fått "hjälp på vägen" precis som med relicing idag, fast kanske lite mer hemma på kammaren än dagens proffs-customifieringar.

Jag tycker egentligen inte att det finns så många exempel på anmärkningsvärt slitna såna instrument. Rorys extrema strata har som sagt sin förklaring.

Att folk på den tiden skulle ha relikerat gitarrer med vett och vilja har jag lite svårt att köpa.
Kommer osökt att tänka på Dickey Betts som kring 2000 tog och målade om sin '57 Goldtop i rött eftersom han tyckte att den började se så sliten ut. Dvs tror inte att man i den generationen såg/ser nåt coolt i en nött gitarr mer än nån tycker att en rostig bil är cool.
Fast den dagen kommer väl också snart, fabriksrostade reissues av gamla bilar.

Avsiktligt eller ej, så är jag övertygad om att både Rory G och SRV tyckte deras gitarrer var skitfräna. Och det tyckte stora delar av publiken också.

1970 skruvade Clapton ihop sin Blackie av delar från 50-tals strator. En ny hade säkert varit både enklare att införskaffa, och billigare.

Bara jag som stör mej på det där som är "spegelvänt" eller va man säger i rutan i fram?

Dom är sådär, britterna. Helt jävla spegelvända alltså.

Jag hade inte förutsett hur långt utvecklingen av detta hade nått, dom har redan t.o.m börjat komma i lefty-utförande.

Om jag minns rätt så har Clapton berättat att han fick tag i flera gamla Strator väldigt billigt för att nästan ingen ville ha såna då (runt 1970 när Gibson var populärast) och att han byggde ihop bra Strata (Blackie?) av delar som han tyckte var bra. Så jag tror definitivt en ny Strata hade varit dyrare då.

...och inte så jättesliten med tanke på ålder, användningsgrad - och att döma av texten "not for lack of trying".
http://pin.it/85wLHYK

Det ligger nog nåt i alla dom saker folk tar upp här. Skillnader i lack, man hade oftast inte jättemånga instrument så de få eller i vissa fall det enda man hade användes väl, instrumenten hade ännu inte samma värde som de senare skulle få och man var därför kanske inte lika rädd om dom, mer att man såg det som en arbetshäst liksom.

Så skriver väl mest bara för att hålla med om vad andra redan sagt antar jag...

Dagens stämmande live mellan varje låt, genom att lämna gitarren till sin gitarrtekniker blir ofta lite löjligt, misshandlar folk sina gitarrer så mycket på en låt att de blir ostämda? Eller har de satt på nya strängar en kvart före varje spelning?

Ska man ha annat ljud, självklart, men det handlar oftast inte omd det, en LP åker av och en annan LP åker på.

Då hinner gitarerrna inte att bli slitna helt enkelt...

Surgubbe, just de...

Ja, nu för tiden är folk lite överseriösa nästan. Fast det är ju för att vi kan och har råd också. Kvalitetsgitarrer är relativt billiga i förhållande till våra inkomster, och det finns allehanda små tillbehör såsom digitala stämapparater (inte för att det har med gitarrens slitage att göra, men jag tänker på att vi är lite märkvärdiga av oss nu för tiden). Egentligen borde vi vara mindre försiktiga nu än på 60-talet eftersom gitarrer är så billiga och lättillgängliga (vilket iofs inte gäller fina Gibsonguror, etc.).

När Stones turnerade 1969-70 så bytte Keith gitarr ett par gånger varje konserts gång, och lutade sin 50-tals LP Custom mot stärkaren utan gitarrställ.
Mick Taylor körde på en och samma SG hela turnén, och i princip en och samma LP hela 1972-73 -- inte undra på att de blev slitna, även om hans gitarrer inte var de värsta alls. Kommer också att tänka på när Paul Kossoff (som nämns tidigare i denna tråd) hade sönder sin Burst på fyllan backstage nån gång runt -73 eller när det nu var.

En annan viktig detalj i skillnader mellan "förr -och "idag"; är att instrumenten vistades i BETYDLIGT skitigare luft back-in-the-day. Alla hade hade i princip en cigg eller joint i mungripan då. Det var nästan ju i princip en smog i lokalerna; som inte direkt pumpades ut med dagens standard på luftkonditionering. -Detta framförallt i klubbarna.


/ Jonken

Enligt Wikipedia...
"... Clapton found the Sho-Bud guitar shop in Nashville, Tennessee. He bought six 1950s Stratocasters for two or three hundred US dollars each. After giving one each to George Harrison, Pete Townshend, and Steve Winwood, he took the best parts of the remaining three (built c. 1956 and 1957) and Nashville Luthier Ted Newman Jones assembled "Blackie", so named for its black finish"

Jag tror inte Clapton hade nåt problem att få spons-gitarrer, så nya borde ha varit billigare för honom iallafall. Sen var det tydligen fler som gärna ville ha äldre gitarrer (Harrison, Townsend och Winwood), så vintagevågen verkar ha kommit igång i vissa kretsar redan vid slutet av 60-talet.

De flesta som konverterade från Gibson till Fender i slutet av 60-talet och början av 70-talet gjorde det av 2 anledningar

1 dom hade fått sina Gibson stulna eller avslagna i huvudet

2 fender var det enda som fanns konstant på hyllan hos handlare och INTE var nytillverkat när man var tvungen att fixa nya

Finns hur många exempel som helst

Clapton
Keith
Sambora
Beck

mfl

Aha, det var så det var. Jag hade för mig att Townshend gav Strator till Clapton, men det var tvärtom.
Ja, det var väl speciellt Les Paul burstarna som började bli heta där i slutet på 60-talet eftersom de inte tillverkats på länge (med undantag av LP Custom och Goldtop och kanske nån mer som kom igång igen 1968) och var så populära.
Gamla 50-tals-Strator blev väl hetare mot slutet av 70-talet när Fender blivit trendiga igen och de dåliga CBS-plankorna gjort 50-talarna mer åtråvärda. Men uppenbarligen hade Clapton och kompani börjat uppskatta deras värde tidigare. Keith Richards var också ett fan av gamla Fender-gitarrer i början av 70-talet.

Eller så ville de börja uttrycka sig mer dynamiskt och nyanserat, det är ju i princip omöjligt på en Gibson
Skämt åsido så torde det åtminstone gälla Beck.

Det kan väl inte uteslutas att Hendrix hade nåt med saken att göra också.

Ja , han körde ungefär 50/50 Gibson/Fender.

Näe, inte riktigt va?

Får nog hålla med där. Är ingen Hendrix-nörd, men 50/50 känns lite väl. Iaf live.

Har för mig attt jag räknade låtar på Isle of Wight och det var mycket SG Custom och Flying V.

Får återkomma med exakta siffran!

Tiden som Hendrix spelade på Stratocaster under sin tid som aktiv musiker var ju kort! Det var först när han blev soloartist och importerades till Storbritannien av Chas Chandler som man hängde en Strata runt hans hals!
Innan var det Fender Jazzmaster, Duo-sonic, Epiphone Coronet, Danelectro och annat junk!