Med fullt band lirade Steve Stevens i Sthlm.
Jag har upplevt honom live vid två tillfällen tidigare men eftersom denna turné är hans första som soloartist var mina förväntningar höga. Repertoaren bestod av material från Billy Idol, Atomic Playboys-plattan, flamenco och några covers.
Eftersom jag anser att han sannolikt har branschens bästa gitarrljud ställde jag mig tre meter rakt framför hans 4x12:a.
Hans Friedman signaturtopp är byggd efter hans 69:a plexi men med mer gain och botten.
Det lät så bra att jag höll på att börja lipa.
Jag håller Stevens som en av de absolut svängigaste och tightaste rockgitarristerna.
Under giget slog det mig flera gånger vad som gör honom så förbannat bra och förundrades också varför inte fler har samma approach som Steve. De kvaliteter jag syftar på är följande:

1. Färga gärna spelet med voicings och fills men kompromissa aldrig en millimeter med groovet.
2. Helheten och låten är ALLT. Håll tillbaka egot trots att du vet att du kan spela cirklar runt de flesta andra. Detta bör också appliceras på gitarrens volymstyrka. Steve kompromissade aldrig med detta. Inte ens med vetskapen om att det var "hans" sologig under vilket han egentligen skulle kunna bränna loss för allt vad tygen höll.
3. Backa på gitarren och utnyttja dynamiken efter sångaren.
4. Glöm inte att leadspelet är lika viktigt för groovet och svänget som ditt kompspel.
5. De allra flesta är influerade av många olika stilar och vill gärna demonstrera dessa i gitarrspelet. Var väldigt noga med att utföra dessa med exakt lika stor pondus och akkuratess oavsett stil. Om man är bättre på att spela rock än country, våga skippa countrylicksen helt och hållet.

Steve Stevens, a true class act.

Såg tyvärr inte konserten, men ger dig +1 på din post Bra uttryckt!
Vet hur känslan är när det liksom bara stämmer!

Det är väl just därför det finns en miljard värdelösa så kallade gitarrister vars stora problem tycks vara att de tror att allt handlar om att höras och synas mest? Samt att spela sönder allt som går. Älskar när gitarrister håller igen och faktiskt tänker på låten. Cirkusgitarrister å dylikt har jag aldrig klarat av.

Amen to that!