Kollade på skoj vad dom dyraste gitarrerna på thomann är.
Kanske det får lov att vara en Gibson jazzburk för 234.000kr:



Eller en Gretsch för 150.000kr:


Eller varför inte en Les Paul för 95.000kr:



Galet.

Man blir väldigt, väldigt konfunderad när man gör det. Vad är det som kostar?
Oftast fantastiska gitarrer men tänker man på prislappen blir man väldigt besviken.

/amagnus

Känslan att äga är lika personlig som känslan att spela. da Vincis Mona Lisa är försäkrad för lite över 4 miljarder. Man får en bild i betydligt bättre skick med en leende kvinna för betydligt mindre, om man vill dessutom naken.

Mona Lisa är ju iochförsig ett unikt konstverk. Priset på tavlan var nog inte 4 miljarder ursprungligen utan har hamnat där efter att den blivit eftertraktad och beundrad.
Det enda unika med Les paulen ovan, vad jag kan se, är priset i sig själv. Satt av Gibson själva.

Vem skall sätta priset om inte Gibson? Konsumentverket/konsumentombudsmannen?

Ja jo. Men det är inte som att dom höjt priset allt eftersom efterfrågan har stigit och dom bilvit eftertraktade. Man går ju ut ganska starkt om man begär en kvarts miljon för en gitarr.

När man tänker på vintage-priser är de ju också helt uppåt väggarna ibland, och de är begagnade
En kompis till mig hade en Gibson Super 400 från slutet av 50-talet (med PAF), han fick bara en aning mer för den än vad en ny kostade vid den tiden (mitten av 90-talet tror jag). Och den var inte lätt sälja trots att han hade de rätta kontakterna.

Att jämföra priset på Mona-Lisa med en gitarr är ju inte riktigt rätt då Mona-Lisa är en produkt av en konstnär, medan en gitarr är ett verktyg för konstnärlig verksamhet.

Anledningen till att det finns folk som känner det motiverat att betala sådana summor för en gitarr är väl av samma anledning som varför hunden slickar sig på kuken: Föra att han kan!
Man kan nog konstatera att av dom som köper dylika gitarrer, och som betalar av egna pengar är det nog ingen som kommer att gå till historien som framstående gitarrister.

Jag tror snarare att det handlar om marknadsföring.
En hysteriskt dyr gitarr (eller annat) skapar diskussion (vilket den här tråden är ett exempel på) som ger exponering.
Om gitarren blir såld eller inte spelar mindre roll för företaget.

Samma fenomen kan man se i butiker som har någon dyr vintage-gitarr i utbudet. De sätter ett rejält högt pris som någon knappt vill betala.
Köper mot förmodan någon gitarren så ger det en bra vinst. Förblir gitarren osåld så är den ändå en bra reklampelare för butiken.
Win-win så att säga.

För en del (för många) människor i världen är också ett par hundratusen kronor växelpengar för dem.

Den här typen av prissatta gitarrer kan väl på ett eller annat sätt jämföras med modeskapelser för 100 000-tals kronor mm.
Det skapar "buzz" åt varumärket.

Min egen uppfattning är att för en solid elgitarr så går gränsen där priset fortfarande avspeglar sig i kvaliteten någonstans runt 30 000 kr.
Därefter blir det mest kosmetiska skillnader: flashiga (och ev välvda) lönntoppar, bindings, inlägg, spektakulära lackeringar mm mm.

Det är inte konstigt. Jag brukar jämföra med whisky. Ibland plockar ett destilleri fram ett gammalt fat som legat och lagrats i 70 år och tappar upp något litet antal flaskor. Detta marknadsförs hårt och priset per flaska brukar vara ett sexsiffrigt belopp. Omsättningen är förmodligen ändå mikroskopisk jämfört med den vanliga whiskyn. Kanske gör de till och med förlust på detta, inte vet jag. Men det bygger varumärket, och sånt är förstås jätteviktigt.

Så anledningen till att marknadsföra svindyra gitarrer är för att sälja fler av de billiga. Det har jag inga problem med.

Glöm inte bort att det finns en hel del människor med sjukt mycket pengar, som konsumerar på en nivå vanligt folk har svårt att fatta. För dom är prislappen en statussymbol. Tänk t.ex på den stenrika amerikanen som döpte sin båt till "80 million dollar".....

Uppenbarligen var jag inte helt tydlig här: Bildens funktion är att betraktas, gitarrens funktion är att spelas på men också i varierande grad att betraktas.

Hunddjurs anatomi kan jag däremot i stort sett ingenting om. Möjligen kan det du beskriver här vara kopplat till salivs katalytiska inverkan på hudens bakterieförsvar. Mindre sannolikt för mig att det handlar om någon högre kognition eller kognitiv belöning. Men jag kan egentligen inget om hundpsykologi heller.

Inget konstigt det väcker uppmärksamhet, tex genom denna post.

Alla större märken har 'Top of the line' produkter som är överst i prislistan.

De tillverkas troligen med dyra material och många arbetstimmar för att motivera priset.

Finns som sagt kunder därute som lägger betydligt mer än 240 k på en gitarr, det 10 dubbla händer titt och tätt...

Det finns ju absolut ingen anledning att köpa nytt som det ser ut nu, bara för några år
sedan var det sällsynt med begagnade R9'or...letade ganska länge innan jag hittade en.

Nu verkar var och en annan tomte ha en....och oftast till salu

Nån måste ju köpa nytt , annars finns det ingen begagnatmarknad....

Håller med, det är ingen bra jämförelse.



Här har vi en jämförelse av mycket hög rang

Varför det?

Tex EVH har ju köpt tonvis med dyra gitarrer genom åren , finns hur många exempel som helst på rockstjärnor som spenderar
massor av pengar på dyra gitarrer både nytt och vintage.

Hur definierar du 'framstående gitarrist' ?

Det som gör min jämförelse dålig här är att det verkar svårt att förstå den, den blir inte helt tydlig. Det jag vill peka på är att det sällan går att se rationellt på saker, istället gäller någon form av kritisk realism. Citatet här ser trots mitt exempel bara de primära funktionerna som ändrats och fått helt nya förutsättningar där även indirekta objekt tillförts, dessutom med motriktade prepositioner. Jämförelsen som den återges här blir alltså orimlig eftersom den nya tolkningen jämför två helt olika riktningar, från någon respektive till något, ursprung respektive syfte. En sådan jämförelse saknar i sig validitet.

Hur man än vrider och vänder på det så blir jämförelsen med ett konstverk från antiken och en ny elgitarr konstig.

Jag vet inte hur Davinci prissatte sina alster men Mona Lisa lär väl ha varit i den lägre skalan jämfört med tex en takmålning eller större staty. Den har senare ökat i värde beroende på en mängd faktorer.

De äldre instrumenten som tillverkades i låag volymer och sen stigit till fanatispriser kanske är mer relevanta i så fall, typ en 59 Burst.

Jag tycker helt enkelt inte att man kan jämföra ett konstverk som en tavla av legenden Leonardo Da Vinci är med ett musikinstrument som det inte finns något unikt med. Hade gitarren varit unik så hade jag köpt jämförelsen. Men den är inte det. Utan det är bara en gitarr som är väldigt dyr. Det är en fråga om varumärke och inget annat.

Det finns givetvis ett "varumärke" i tavlor av kända konstnärer också. Men nu snackar vi om en antik tavla. Så det blir inte samma sak. Jag skulle kunna acceptera jämförelsen om det var ett unikt instrument, typ den första gitarren Leo Fender byggde eller något.



Exakt!

Så här skrev jag: "Känslan att äga är lika personlig som känslan att spela. da Vincis Mona Lisa är försäkrad för lite över 4 miljarder. Man får en bild i betydligt bättre skick med en leende kvinna för betydligt mindre, om man vill dessutom naken."

Jag gör alltså ingen jämförelse mellan "ett antikt konstverk och en ny elgitarr" eller en gitarr över huvud taget om man läser vad som faktiskt står. Jag jämför bara olika priser på bilder. Någon tog olika priser på whiskey som exempel på en annan analogi. Den gemensamma nämnaren med gitarrer är att alla värden blir personliga och inte fysiskt rationella, kvantitativa osv när känslan styr. Det här blir i sig ett exempel på vad jag menade, att man läser läser in sånt som rent fonetiskt inte finns i texten här. Man ser inte texten på grund av kontexten.

Mona Lisa och personligt värde? Njae, skulle inte tro det. Den är värd mycket för att den är antik och målad utav en av de största människorna som någonsin levt.

En viss typ av gitarr kan få ett personligt värde ja. Mona Lisa, nej, det tycker jag inte. Det är ett stycke historia.

För mig är det en tavla som saknar värde i pengar och även ett personligt värde till den grad att man ska "äga" den. Ingen ska "äga" en sådan tavla.

Det handlar alltså inte att jämföra fysiska förutsättningar mellan äpplen och päron, da Vinci med gitarrer eller att slicka hundkuk med gitarrköp. Det handlar om att se det generella i jämförelsen mellan gitarrer-gitarrer, bilden-bilden eller whiskey-whiskey. Det handlar om immateriella värden. Det handlar Thomanns dyraste gitarrer och alltså mindre om funktion/pris, "nytta" eller värden som praktiska bruksföremål, jantelag, logik eller om man vill bristen på logik. Just den individuella känslan att äga. Det finns rationella logiska förklaringar till Thomanns dyraste gitarrer som flera varit inne på. Dyra gitarrer "säljer" billigare gitarrer, för vissa är 20000:- mindre än 20000:- eller rent av 2000:- är för många.

'Flogging a dead horse' som engelsmännen säger ...

Det är din personliga association och ytterligare ett bra exempel på att det handlar mindre om egenskaper som finns i dyra gitarrer, mer om psykologi.

Fast kanske oftare i ett annat sammanhang apropå inferenser.

You can lead a horse to water but you can't make him drink?

I have to go and see a man about a horse

Jaså? När jag ser en överprisad gammal gitarr i butik tänker jag mest att de är dumma i huvuvet och att det inte är någon mening att gå dit igen. Förlora-förlora snarare.