Surrade med en Bojare -där samtalet gav mig en idé till en intressant tråd. De flesta här har nog fler än ett instrument. Det roliga tenderar ändå att vara: Ett -eller några specifika instrument i stallet; brukar alltid vara favoriter. Det är dessa som man i första hand vänder sig till för att man vet att de alltid "är där" för en. Man kan kalla detta för många saker: -förtroende, -känsla, -ton. -etc, etc. Det spelar ofta ingen roll om man Ex har två exakt likadana gitarrer: Det är alltid en som man (av olika anledningar) gillar, föredrar mer.

Så vad är ditt "go to" -eller huvudinstrument? Varför är just detta instrument ditt val? Ta Er gärna tiden att förklara för andra exakt vad som är "det speciella" just för dig med detta instrument.

- Fire away!
- Let's ROCK!


/ Jonken

Min Rickenbacker 340/6. Den gitarr jag ägt längst och som jag känner både innan och utan. Det är den gitarren jag byggt mitt sound kring, så det blir väl naturligt på så sätt. Vi vet vart vi har varann.

Jake II FTW!
Big freckin' surprise va?
Makalös ton och stabilitet trots .09-.42 i Eb med 1.0 - 1.2 i action, endast ett überexemplar klarar att leverera detta!
Att den sedan är galet snygg gör inte saken sämre

...Och jag som trodde att du skulle berätta om tonen i strängarna på äggskäraren...
Var är bilderna -som medförde min utlösning...?


/ Jonken

SVAJO

Warmoth bygge som genomgått en del förändringar
Från början hade den hals med reverse hockey huvud, endast en humbucker och var av misstag målad i olympic white.
Det var när jag insåg att olympic white inte va så snyggt (mest mintgrönt!!!) så gjorde jag om finishen i äkta vit och började modda skiten ur guran.

Just nu har den lönnhals, Dimarzio EVO i stall (ska fixa en EVO till hals också tror jag)
Original Floyd Rose
ESP Arming Adjuster men jag funderar på att byta tillbaka till vanlig dive-only blockning för jag gillar den inte...
Den är PLEKad å har "cp-låg" stränghöjd, lite rassel, men det skiter jag i. Den låter finemang å spelar som smörrrrrrr



Namnen på baksidan är ett tack till alla som var engagerade i mitt tidigare huvudband när jag lade ner bandet och ville göra en lite gest åt dom som tack för allt stöd.

Den har vid ett par tillfällen haft aktiva EMG pickuper så därmed finns också en utkarvad "battery box" på baksidan


Jag har sedan den byggts använt den på nästan alla inspelningar jag gjort så , åtminståne sologitarr.
Sedan jag dive-only blockade har jag även börjat använda som kompgitarr.

Såhär såg den ut ifrån början dårå:



Jag hade planer på att fixa en 24-bands hals till den, men jag tror jag skiter i det. Jag behöver egentligen inga fler gitarrer nu. Lätt att säga idag, svårt att håla sig ifrån GAS. Men nu ska jag verklgien försöka att inte skaffa fler på åtminståne ett par år ...

Onekligen verkar gitarren vara en trogen vapendragare. Dessutom detta med historia att även backa upp det också. Gitarren ser verkligen ut som att den har sitt ett eget DNA. Typ: Jurassic Park on sterioids. That freakin' thing is a monster!


/ Jonken

Vintage V100, svart. Haft den i 7 år nu. Betalade 2000:- för den ny. Sanslös valuta för pengarna.
Orkar inte lägga upp bild, blir 2 klipp istället
https://www.youtube.com/watch?v=9TbRhUqoO2o
https://www.youtube.com/watch?v=w7O_ZNUxqMo

Min go-to gura just nu är ett V 68' RI med Heaven 57 mickar. Jag måste ha fått ett extra bra exemplar för den är så bekväm att spela på! Halsen är perfekt lagom tjockare än en 60's slim och sustainen är fantastisk. Dessutom ligger högerarmen på precis rätt ställe. Jag har fler gitarrer men det är detta Flying V som ständigt används just nu.

Den här tråden lider av en extrem brist på bilder


edit: tydligen har admin satt gränsen för attachments för lågt. "Sorry, the board attachment quota has been reached."

HPD som byggdes för länge sedan av en sönderfloydad strata kropp, nu hardtail med Ford Escort MK-2 Babyblue lack och Allpart hals, Fernandez mick i mitten, Mouse i hals och SD Jeff Beck i stall, I dag bytt till Roswell qtsa. Den enda gitarr jag spelat på dom senaste åren, fick bandas om nyligen då dom gamla banden var så slitna så att det nästan såg ut som dom var ditmålade!

Standard Faded 08, med WCR Fillmore-mickar, svårt att förklara varför den är nummer ett utan att bli för flummig, men vissa gitarrer spelar med i medvind, denna är en sådan!

Den va ful! Not!

Sen 2010 är den här mitt "go to" instrument.
Funkar jämt, låter alltid bra och är i 9 av 10 fall plug&play direkt ur fodralet...





Den här har jag dock lite speciell kärlek till. Köpte den 1978 på Förstärkardoktorn och varje gång jag tar upp den blir jag lika förvånad över hur nice den låter och spelar https://www.youtube.com/watch?v=BfXcGqygNOQ. De har varit utsatt för en del, först lackade jag om den i guld, sen satte jag på Floyd och EMG, senare återställd av Arne A, efter det omlackad till vit, den har varit med på 100-tals jobb, bandats om 3 gånger, osv. I efterhand såhär skulle jag nog låtit den vara original, men ung o dum som jag var.... Nåväl, jävlig bra backup som lika gärna skulle kunna vara No 1 i ball parken.

Min Fano Rb6. Använts till mycket av Det jag spelat in med gudars, och ofta på scen. Den håller stämningen, är aldrig grinig och låter chefigt i alla lägen!

En Les Paul Traditional 2010 som har genomgått många skepnader så som Bigsby, DiMarzio Super Distortions, JB/Jazz samt kromade delar. Nu mera med åldrade delar från CreamTone (nickel och plastdetaljer) och med ett par Seymour Duncan Antiquity's. Ingen tungviktare utan strax under 4kg. Spelar ingen roll vilken förstärkare man pluggar in den i det låter mumma oavsett. Sen är den mycket trevlig att spela och titta på.

Har använts flitigt i 7 år så det är ingen case queen och lacken som nyare Gibsons dras med faller ofta i kategorin "PRS"-polerade, denna har varit med och lacken mattats av snyggt genom åren.

Gibson Flying V 67 från typ 93, hade ingen vettigare bild än denna från mitt i en omsträngning, oftast har den sex strängar.
Just nu sitter det en Custom 5 i stallet men jag har senaste halvåret menat att byta tillbaks till den Gibson 498T jag hade från början då den låter mycket bättre. Har även länge funderat på om man inte skulle flyttat mickväljaren så att man faktiskt kan nå den; men vafan stallmick låter väl bra
D-Tuner på E-strängen, låsbara Grover, har även flyttat bakre knoppen lite inåt så den hänger bättre.
Lackmässigt är den en katastrof om man gillar "nytt och snyggt", så det är la tur att jag inte gör det Skulle tro att tidigare ägare gillade att ha nitar på sig för den är nedsliten till träet på alla ställen där man kan tänkas komma åt den med kroppen.
Har även passat på att spräcka halsen på den en gång men tack vare en suverän insats av Peter Naglitsch är den som ny nuförtin.
Har släpat denna fram och tillbaks över världen och den förblir den enda gitarren jag äger som man kan köra ett 2h gig på utan att behöva stämma.

Jag har nog inte 1 gitarr som är min go to.. Jag har en 2013 R7 med OX4 pickuper som jag använder oftast för rep och live, men det är mera för att jag har en bra försäkring på den än att det är min favoritgitarr.


Men min favoritgitarr är nog 2005 R9an till höger här, med Wizz pickuper. Den låter och känns bäst, och tillsammans med CR8an överlägset de två jag spelar mest på hemma.

Blir ju lite roligt att prata om "go to" instrument för mig som inte lirat så länge. Vi har just nu tre elgitarrer och vår Gibson LP Studio Alpine White (2004) med 490r & 498t är den jag föredrar oftast, skön att spela på och sist men inte minst tycker jag om greppbrädan i ebenholts. Den är heller inte så där löjligt dyr eller värdefull att man knappt vågar hålla i den. Upplever det som en mycket allround gitarr ljudmässigt. Guldkåporna etc, vad ska man säga, kanske inte mitt förstaval men uppskattas av dottern, det stör mig dock inte.

Kommer alltid vara stratan för min del!

Det är faktiskt lite olika för olika musik och ljud. Jag har egentligen bara gitarrer jag "behöver" och ser dem lite grann som en verktygslåda, där jag tar fram rätt verktyg för låten eller stilen i fråga.

Men jag har en som är lite extra universell och det är konstigt nog min Les Paul Custom i helmahogny, d v s utan lönntopp. Originalmickarna var borta när jag köpte den så efter lite konversioner med Jönköping bled det ett par asymmetriskt lindade Lundgren Heaven 57:or. Den är oväntat mångsidig och kan ersätta helt andra typer gitarrer när jag inte kan eller vill byta emellan låtar. Den kan låta Les Paul-tungt om jag vill det, eller mer som ett V eller en SG om jag vill det. Den kan till och med ersätta P90-gitarrer om jag drar ned på signalen lite, antingen på gitarren eller någon annanstans. Jag tror att det är den naturliga, komplexa mid-punchen i den tillsammans med de lite sprilliga, "öppna" mickarna som gör att jag kan tämja den i olika riktningar.

Men den är också skön och inspirerande att spela på. Ebenholzbrädan känns snabb och i kombination med låg stränghöjd så är den väldigt lättspelad. Halsen är tjock vilket passar min stora händer. Cellulosa-lackad är den förstås, vilket vilket jag gillar. Den känns bara rätt. Jag har andra gitarrer som är lika "bra" men om någon ska kalla "go to" så är det där här.

Det är lite lustigt eftersom jag sålde min gamla fina Navigator Les Paul som jag köpte när var 18, eftersom jag inte använde så mycket humbuckergitarrer längre. Men så köpte jag den här eftersom jag alltid velat haft en svart Custom och så var jag tillbaka och spelade på humbuckers igen. Konstigt.

För mig är det något så mediokert som en billig jäkla J&D Strata med lite valmöjligheter.



Numera en liten HB även vid halsen, splitbar precis som stall-HB'n, med den lilla switchen. Stallet har sällan sett svajmasten, det är så hårt åtskruvat och fullfjädrat som det går utan att vara blockat.
Denna har varit min #1 i många år. Trots att jag har "finare" gitarrer och ibland köper nytt/beg och försöker tänka om så återkommer jag alltid till den där.

Finns egentligen inte mycket till story att berätta.
Ville ha en strata med HB och P90 - samt SC vid halsen. Hittade den här J&D'n som var färdigt utfräst med balja för 800 spänn typ och det var bara att börja karva i plektrumskyddet. Trixade vidare till den lilla HB'n vid hals och så är den nu

Men jag söker efter en gitarr som ska vara av typ strata-kropp, HSH där H'na kan splittas och jobba ihop med S i egg-läge.
Och så ska det vara hardtail

Det är väl säkrast att lägga ut några bilder då så ni inte tror att jag sitter här och skrytljuger.

Recept:
Larvigt bra alkropp Jake E Lee stylee fast lite "kantigare" by Jonken.
Charvel USA-hals, 1-pc, kvartssågad lönn, 12-16" compound, 22 st 6100 nickelsilver-band, "John English-finish" på baksidan, bensadel, Schaller-tuners.
Customtillverkad reverse slant 1-lagers mattsvart pleka laddad med något underlindad BK Rebel Yell, CS ´69 och SSL-5, 500 K Alpha-pot, 5-läges CRL med 680 K parallellmotstånd till SC-pickups.
Hardtail-stall string through.
Switchcraft-jack i swarrt balja.

Lacken är aningen självrelicerande Har förvisso giggat en del och inte varit onödigt försiktig men den börjar bli rätt stage-rashad och insliten...

YES!!!!! Najsigast hittils enligt mej

Såklart! Den är ju Tvåtaktfärgad
Tror inte du skulle vara helt nöjd med stränghöjden dock, krävs en bandslip för att få ner den under 1 mm

Alltsom oftast återvänder jag jämt till min Fender Classic 60's Telecaster.
Ljudmässigt är den inget speciellt. Men jag gillar hur den känns i händerna och hur den ger precis rätt tuggmotstånd strängad med .011

Tunnare än .011 är på gitarrer för barn och ungdomar!

Nja, var och en har sina egna preferenser. Allt är OK om man trivs med det.

Min 62 reissue Stratocaster från 2011 i Tropical Turqoise.

[/URL]

Njääää. Beror lite på guran, har för visso 0.13 på någon men skäms inte för att stränga 0.09-0.42 om det känns rätt och jag är 50...

Snygg!
En sån hade jag kunnat tänka mig med lite större radie och riktiga band.