Jag har själv aldrig hittat en standardgura som har en tonpot som har ett användbart svep/frekvensområde förutom den gången när jag tog helt fel kondning och fick i en 0,0033uf i stället för en 0,033:a.

Iaf jag själv utgår från att ställa stärkens grundljud när volym och tonpot är på max, sen vill jag dra bort från det. Svårt att lägga till något som inte finns om man säger så. Men tonpoten på elgurorna brukar mest murra till ljudet och drar man av lite för mycket så blir det så dovt att det inte går att använda till något alls. Enligt mig. En jazzgitarrist kanske är av annan åsikt.

Så hur kommer det sig egentligen att man valt så höga värden från början? Mest nyfiken på om det finns ett användningsområde som gått mig förbi eller någon annan filosofi. Jag kanske har varit ute och cyklat helt de senaste 30 åren.

Jag tänker att två användbara ljud i ytterlägena måste vara bättre och det man borde utgå ifrån, eller? Däremellan har man fortfarande fininställning om man gillar sånt. Ju mer jag tänker på det så borde ju egentligen vip-brytare med fasta lägen vara mer optimalt, man träffar rätt varje gång och kan trimma in tre användbara ljud med rätt kondningar.

Ljudidealet såg väl helt annorlunda ut på 50-talet när man valde ut vilka värden man skulle sätta dit.
Sen verkar det blivit 'standard' på alla gitarrer och märken, mycket pga att man kopierade de gamla designerna snarare än att designa helt nya
ljudupplevelser. Gäller ju även gitarrmickar med vissa variationer, alla är ungefär likadant konstruerade som 1957 (av de populäraste modellerna)

Lägre värden än 0.047/0,022 uF är ofta mycket bättre i praktiken.
Testa 0,015 för single coils och 0,010 för HB, kanske ännu lägre värden. Testa sig fram tills man är nöjd.

Av ren tillfällighet kom ena tonratten på min Vantage vp790 att få en basavskärning som drar av lagom från hb till mera singelcoil sound. Kom inte ihåg originalet men den trerattars konfiguration gitarren har fick mastervolym, basavskärning och konventionell tonkontroll (diskantavskärning). Har upptäckt att just detta är perfekt om man vill styra gain in i stärkaren. Med bra häng och lagom chrunch från början i stärkaren kan jag genom att rulla av dessa två tonkontroller (bas och diskant) till ett hyfsat rent ljud med mid kvar. Vad volymratten egentligen ska användas till om man inte har treblebleed fattar jag inte. Funderar på om man ska hitta på nån annan användning till den. Nu står den mest på järnet och att döda signalen kan man ju fixa med en killswitch. Varför har inte fler nyproddade gitarrer detta som standard?

+1
0,015 är min favvo på fendergitarrer så långt.

Hmm. kondingvärden i all ära, men ett problem om man vill rulla av lite är potarnas svep. I min strata har jag lagt en linjär pot på stallmicken, men med traditionellt kondingsvärde och det fungerar väldigt, väldigt bra.
Bosse

Använder tonkontroll väldigt mycket till SC, såväl Strata, Tele och P90.
Till Tele och Strata föredrar jag no-load 250K audio taper med 0,015-konding, till P90 tycker jag det blir bäst med 500K linjär med 0,022-konding.
HB kör jag mest i mina Charvels som är befriade från dessa finesser.

No-load är extremt bra "att ha" på SC gitarrer, ger lite extra klarhet om man vill.

Man gör enkelt själv No-load pot enligt detta recept;
https://www.premierguitar.com/articles/ ... ystem_Pt_2