Beatles sålde som bekant miljontals av varje skiva de släppte men ändå går originalutgåvorna för oerhört höga priser (flera tusen kr är inte ovanligt). Även om man räknar bort alla exemplar som har förgåtts och de i dåligt skick borde det inte vara jätteovanlig med gamla Beatles-skivor i bra kvalité.

Är det rimligt att t ex ett exemplar i near mint-skick av Rubber Soul kan kosta 3.000kr, eller är det hype som driver upp priserna?

Nope, det är dags att löneslavande västerlänningar får radikalt sänkt levnadsstandard.

Om de säljer för 3000 är det värdet. Vad som driver värdet bör vara att det finns färre ocf färre i bra skick.

Finns det som du skriver miljontals därute så torde priserna vara lägre än andra mer sällsynta jämförbara objekt.

Ett 'icke hypat' värde torde ju bara vara runt en 50-lapp för en beg LP-skiva?

Vet du var man säljer gamla Beatles-LP (1:a, 2:a: och 3:e UK-press)? Jag har en del dubletter och tripletter som jag kanske skulle låta gå vidare.

Det är Discogs som gäller skulle jag säga.

Man får bra betalt för vinyler nu, passade på att sälja en drös hårdrocksalbum på Tradera under hösten och fick bättre betalt än väntat.
Beatles kommer nog alltid vara hypade, så deras album kan man nog ta bra betalt för!

Det är klart att det är rimligt om någon betalar..

Men du måste ta i beaktande att samma titel (tex Rubber Soul) kan finnas i kanske 100 olika pressningar och varianter. Vissa är värda en 50-lapp, andra 3000. Gör jämförelsen med att ställa frågan - är det rimligt att en "strata" ska kosta X antal kronor? Ja, vissa kan kosta 300.000 och andra bara 3000.

OK, tack för tipsen.

Sanslösa priser i Japan på gammal Beatles.

Finns inget som triggar mig som att dra på en vinyl jag fått av nån bekant som skulle slänga den och lyssna på den och njuta av musiken i min skitstereo och veta att folk betalar 3000kr för en platta och har stereo anläggningar för hur mycket pengar som helst
En bra låt är en bra låt var den än spelas

Samlare köper inte för att spela alltid, oavsett om det gäller grammofonskivor eller gitarrer. Harley Benton-gitarrer och Spotify-konton till folket!

Tänkte du lägga ut dem?

Tidigt 70-tal gjorde jag världens klipp på Broddmans i Malmö. Samtliga Beatlesplattor reades ut för en spottstyver. Köpte alla - var ingen Beatlesfantast på 60-talet.
Långt senare förstod jag att det var italienska pressningar, av väldigt dålig kvalitet!
Sonen tog hand om dem, satte omslagen i ramar. Det var väl det bästa man kunde göra av de skivorna.

Ja, på något sätt. Jag ska försöka begripa mig på Discogs först, annars blir det väl Tradera, när jag inventerat lite och kollat upp hur de värderas och vilka som det är lönt att sälja. Annars kan man ju alltid ge bort en och annan i present då och då.

Tipsa gärna när du lägger ut dem!

Det är fan inte lätt det där med att sälja plattor om man inte har hjärnkoll på allt och vill lägga massor av tid på det.

För en bunke år sen ärvde jag en stor mängd skivor, kanske 10000 st, från en mycket fantisk samlare som samlat i hela sitt liv, troligen sen vinylskivor uppfanns (han var 86 när han dog).
Där fanns hela rockhistorien i original, första, press. Extremt limiterade utgåvor osv, osv.
Zappa, Beatles, Stones, allt man kan komma på fanns där. Hans utveckling från rockens födelse var rock och vidare in i hård rock, mycket åt tidigt fusion håll också. Där fanns verkligen allt.

Jag bodde i en liten lägenhet och hade verkligen inte plats för skivorna där. Är inte mycket för att samla på mig saker (förutom gitarrer då ) heller. Musiken finns ju i enklare format, och det ör den jag går igång på.
Jag tog beslutet att sälja det och började läsa på en massa.
Gjorde med hjälp av vänner en lista på alla, med all info samlare kan vara intresserade av, och åkte till lite olika skivmässor. Alla jag visade den tjocka listan för trodde jag ljög, "det är bara skitpressar" osv osv osv.
Absolut ingen brydde sig.

Så jag stannade utanför en stor mässa till de stängde och bokstavligen drog två snubbar som verkade vara de mer seriösa med mig hem för att visa. De var rätt kul att se deras ögon, de bokstavligen började svettas och prata osammanhängande (och började nästan slås med varandra). Började buda om några de hittade nästan direkt.
Jag fick snällt med bestämt fösa ut dem för att det inte skulle spåra ut.

Nästa mässa tog jag upp en snubbe och sa "ge mig ett bud på allt när du tittat igenom dem".
Efter någon timme sa han "jag har inte råd att ge dig ett bud på vad detta är värt".
Då gav jag honom ett bud som fortfarande gör mig kallsvettig när jag tänker på det om han tog alla där och då.
Jag har aldrig sett någon fixa fram stålar, släp, bär hjälp osv så snabbt någonsin.

Vad har det med tråden att göra? Inget. Men en skoj historia är det, som jag ibland får lite "fan vad dumt gjort Magnus" känsla över. Men vart fan gör man av så många skivor i ett resande musiker liv? Realistiskta alternativet var typ tippen.

/Magnus

Visst!

Ha ha. Jag blir kallsvettig bara av att läsa din historia! Påminner om ett kapitel i boken High Fidelity (scenen finns tyvärr ej med i filmen som gjordes några år senare).

Men detta är ju anledningen till att det fortfarande finns massor av "skivbörsar", det är få som orkar sälja skivor en och en med allt jobb det innebär.

Om man ska göra sig av med en vinylsamling är kanske det bästa (men säkert inte helt enkelt) att plocka ut de som är mest eftersökta/värdefulla och sälja dessa för sig. De som däremot är värda från någon tia till någon eller ett par femtiolappar är kanske enklast att sälja i klump.

Ja, den jagar mig lite då och då.

Det finns en stor skivsamlare som har någon rockklubb i Sala som jag snackade en hel del med (via en bra gemensam vän) och ha sa ungefär "det finns ingen samlare här i landet som kan köpa allt och betala i närheten av värdet. Det går att sälja dem en och en, men det skulle ta väldigt lång tid, väldigt mycket arbete och det skulle behöva arbetas över hela världen". Man skulle mer eller mindre behöva bli en del av skivsamlarvärlden. Precis som i allt annat sälja gammalt måste man förtjäna sitt rykte som trovärdig säljare. Det går inte att komma från ingenstans men grymt mycket ball skivor en efter en och bli trodd. Menar, det skulle behöva garantera i allafall hundra tusen för att vara värt ett sånt jobb.
När jag tänker så slutar det jaga mig.

Tyvärr kände jag inte han jag ärvde från vänner, för de visste helt säkert (fast de flesta av dem var nog också döda). Han jag ärvde skivorna från hade jag träffat två gånger vad jag vet (släkt).

Jag skulle fortfarande inte vilja ha skivorna, bortsett värde på dem då. Tio tusen skivor tar väldigt mycket plats.
Jag har kanske 100 av dem sparade.

/Magnus

Så är det säkert.
Men det kräver väldigt mycket kunskap för att veta vilka av skivorna det är.
Nu finns det mer webbsidor att ta hjälp av för att vinyl blivit mycket större, men då fanns det någon tidning man kunde köpa från USA.

När nerver mind The bollocks med pistols släpptes gjordes den i någon extremt limited upplaga, typ 100 ex.
En sån var där i samlingen. Är den mer värld än en superovanlig skiva med Stones, Beatles, Hendrix osv?
Och vem av de 3 (och alla andra såna) är mer värld?
Inte vet jag i alla fall.

/Magnus

Det är torde vara extremt ovanligt, att någon som är född på 1920-talet (gissar jag) börjar samla på hårdrock och andra 'nyare' musikstilar , man måste då vara runt 55-60 när man startar.

Jag menar hur många 80-90-åringar känner man som lyssnar på Metallica? Har kanske att göra med själva samlandet på nåt sätt fortsätt in på nyare genrer, han måste ju börjat med Jussi Björling och sånt

Han dog en bit in på 2000 talet, men ändå.
Säkert inte jättevanligt, men är man genuint intresserad av musik och samlande, så är det väl inte jättekonstigt att man följer med. De sista åren köpte han cd skivor för alla sina pengar, bara beställde via nätet. Många skivor i flera gånger för han tappade kollen på vad han redan köpt. Jag var på turné när dödsboet rensades, så de han mina föräldrar slänga innan jag reagerade och sade broms. De har bilder från gubbens lägenhet och det var byggt gångar bland skivstaplar så man kunde ta sig fram, flera lager av staplar så att det inte fanns en chans i världen att komma åt de längst in.

Hur som helst, jag är gammal och letar ny musik hela tiden.
Och jag skrev inte hårdrock, jag skrev hård rock (storskillnad i min värld).
Säkert 4000 av skivorna var klassisk musik.


Just nu är det nog väldigt få 80 åringar som lyssnar på Metallica.
Men om x år är det nog inte så längre.
De flesta människor tenderar att lyssna på det de upptäckte när de var tonåringar livet ut.
Jag har spelat mycket liv och det som funkar bäst är alltid att veta när genomsnittet av publiken är född och spela det som var stort när de var tonåringar. Och ju äldre folk blir ju mer så blir det, tänka tillbaka på trevligare minnen.

/Magnus

Ett väldokumenterat/välforskat faktum som aldrig upphör att fascinera mig! Kanske för att det är så lätt att relatera till. Jag försöker alltid medvetet att bekämpa nostalgin men den vinner alltid, var enda jävla gång. Det retar mig som fan!

Att man lyssnar på samma musik som när man var tonåring är inte konstigare än att det är betydligt svårare att lära sig ett nytt språk eller att spela ett nytt instrument när man blir äldre. När man är tonåring så formas man för livet. Har inte med nostalgi att göra.

Ingenting att kämpa emot tycker jag, njut av det istället. Själv hade jag fördelen att vara tonåring under slutet av 70- och början på 80-talet. Finns extremt mycket bra musik från den perioden, så den räcker till för resten av livet.

Är helt med dig. Vi är som slavar under det. Tyvärr verkar många tycka att hela livet var bäst då och sen är det bara en tidsfråga innan man börjar drömma bakåt istället för framåt. Och med tanke på hur människan i gemen prioriterar "liv" så är det kanske inte så konstigt ändå. Man lever till man är 25, leker av sig, sen hoppar man i ekorrehjulet och väntar på döden.

Jag jobbar hårt för att undvika nostalgi (jag gillar nu).
Men lyckas nog mest för att jag inte sparar gamla saker som kan locka mig tillbaka i det. När en skiva är förbi (fånigt sätt att se på det, men inte ger mig något längre) ger jag bort den.
Så gör jag med allt, ibland även gitarrer. Sparar inte min egen musik, bilder eller videos heller.

Men går igång när många äldre saker kommer upp ändå.

(Det där med att inte spara eget har redan börjat irritera mig, allt annat går ju att köpa igen. Men sen man fick barn så tänker man, när han blir stor kommer han att undra vad pappa gjort med alla dessa gitarrer osv och då ser det ut som absolut ingenting).

/Magnus

Det är inte om det är rätt eller fel i frågan, det är mer en fråga om hur man är (eller kanske mer, vill vara).

Det intressanta i frågan (i mina ögon) är varför är det så, mekanismen bakom.
Och utan att skriva en bok är skillnaden i mina ögon "öppen" eller "stängd".
Att man formas som tonåring går inte att påverka, men man kan påverka om det slutar där eller om man fortsätter formas.
När det gäller konst (i detta fall musik) så finns det i min bok inte en chans att man får samma kick och ementionella påslag av att höra deep purple (bara ett exempel) för 200 gången som man fick de 10 första.
Men kicken finns där fortfarande om man bara låter sig vara öppen att söka vidare, men det kräver mer för varje gång.
Fast det kräver inte mer för att ny musik är svårt att hitta utan för att man själv utvecklas av att söka (kräver mer).
Och där är pudelns kärna i mina ögon, fortsätta utvecklas eller inte, fortsätta få kickar eller leva med att få svagare och svagare versioner av det.


/magnus