Har en gammal bas med detta fenomen. kan jag göra det själv eller är det nåt speciellt man måste tänka på?

det tips jag fått är att man ska tejpa med typ maskerings tejp, funkar som skydd för träytan runtomkring.
man tejpar en bit på vardera sida bandet i fråga, samt undertill.
det och en liten smidig fil så går det nog att lösa lätt själv, ta det försiktigt bara, fila lite och känn efter med fingret, upprepa tills det känns jämnt och fint.
Akta så du inte filar av tejpen då det kan innebära att du börjar fila i trät

Nja, tejp i all ära men varför? I synnerhet om det handlar om rosewood och liknande greppbrädor, knappast för lackade "maple" heller: Förutsättningen är en fil för bandstavsändar. Den har en platt slät sida och en slät mjukt rundad. Det är svårt nog att komma ner nära basen på banden även utan tejp i vägen. Sannolikheten för skador är i det närmaste obefintlig om man gör rätt. Avsluta med 800-papper och 000 eller bättre stålull. Då kan man eventuellt fundera på att skydda blanka lacker på halsen om den har sån.

Är det vassa bandstavsändar som sticker ut börjar man med att slipa ändarna rakt över efter halsens sidolinje, alltså parallellt med greppbrädans längd efter sidan. Undvik att vinkla filen så mycket att brytningen på bandstavarnas ändar ändras om inte detta är ett medvetet syfte. Platt vanlig typisk metallfil fin/medel, gärna med en kloss som GMF och StewMac säljer. Är det skruvad hals tar man med fördel isär gitarren och sätter halsen i ett skruvstäd med gummiklossar på backarna. Fila med jämna tag efter hela greppbrädan band I-XXI, XXII eller hur många band det nu är. Filen löper på bandstavsändarna som sticker ut. När den tar i lack/trä är man klar. Sen gör man bandstavsändarna mjukt rundade enligt den inledande beskrivningen här: Specialfil för bandstavsändar, 800-papper och 000-stålull.

Tack för tips! Får de om jag törs ge mig på detta då det är lackad lönnhals med bindings.

Jag glömde lägga till bindings tidigare, men principen är samma. Bindningar i celluloid är hårda och i princip samma sak som trä här. Bindningar i plast på en del gitarrer kan vara mjukare så man får bara vara lite lättare med filen när man gör andarnas rundning.

Kanske inte var så bra tips jag kom med trots allt då

Men Ptja, Det var så jag blev visad av en gitarrtekniker iaf, rätt eller fel, dåligt eller bra
det var på en telecaster jag hade med lönnhals, ett enda band stack ut en bra bit och var tämligen vasst.
Han tejpade området runtikring mest för säkerhetsskull tror jag,
använde förmodligen en sådan bandfil du nämner, minns att det var en liten smal sak.
Sen filade han kände efter i omgångar tills det känndes lagom jämnt och nu när jag tänker efter så tog han en bit sandpapper över filen och slipade det sista han gjorde

Så vart jag visad iaf, möjligt att det inte är det bästa sättet

Många tenderar att ha lite olika preferenser för att ta ner utstickande bandstavar. Detta gäller givetvis även Techs. Hur man än bär sig åt; om den föredragna metoden är "bra" -eller "dålig"?: Bestäms alltid av resultatet man lämnar efter sig.

Min personliga preferens till detta; är en helt rak planfil för metall. Men det är sällan bara så lätt; att man bara börjar fila. Eftersom en kantlinje på en komprimerad gitarrbräda sällan är helt rak; bör man kunna läsa av detta med ögat INNAN man går på bandstavarna med filen. Samma sak gäller förövrigt bandkanternas ursprungliga vinkel -gentemot brädan. Maskeringstejp för att skydda kanten på brädan -anser jag endast är överkurs; då den inte ger någon skyddande effekt emot filen ändå. Att fila bandkanter är mer ett jobb där man måste "känna" korrekt -för att resultatet skall bli rätt.

Att lyckas fila ner utstickande bandkanter korrekt -är tyvärr bara halva jobbet. När man är klar med filen; är bandkanternas kanter fortfarande vassa. Här övergår jobbet till det som kallas för "fret dressing": Dvs; att göra bandkanterna behagliga att lira över. Här är det betydligt vanligare med Ex maskeringstejp; när man rundar av de vassa bandkanterna en-och-en med mindre filar. En del använder mjuka slipklossar till detta; men detta brukar sällan ge mer än ett acceptabelt slutresultat.

Att fila ner bandkanter är egentligen en del av ett ombandningsjobb -minus själva ombandningen och planslipningen. Jag kan inte nog rekommendera att: Känner man att man inte har koll = Lämna hellre in gitarren till någon som verkligen har det! När man lämnar in instrumentet för detta ÄR DET OERHÖRT VIKTIGT att verkligen få den som skall göra jobbet att förstå vad man är ute efter beträffande bandkantsvinklar och spelyta på banden. Jag får in en hel gitarrer till mig från folk som lämnat in sina instrument för nedtagning av vassa bandkanter. Efteråt har man instället har fått enorma "slip-out" -problem på gitarren (när de yttersta strängarna glider av bandkanterna). Detta endast pga att bandkantsslipningen som är gjord på instrumentet; är tyvärr gjord med PÅ TOK för generösa bandkantsviklar -sett till instrumentets ursprungliga spelfunktion. Och man kan inte låta bli att tycka synd om dessa människor -som helt plötsligt blir tvungna att banda om sin gitarr; ofta HELT I ONÖDAN.

Mina 3 råd till alla som vill slipa själv:

- Läs av rakheten på båda sidor av brädan NOGA innan du börjar!
- Har man ingen jigg; Glöm INTE att T/R justera brädan så rak som möjligt innan du börjar fila.
- Välj en filvinkel; där man absolut inte filar bort "aktiv spelyta" på banden.

Håller man sig till detta; är halsen fortfarande "räddningsbar" ifall det mot förmodan skulle skita sig -och man ångrar sig efter att man börjat.


/ Jonken