Min wah wah strular som ni kanske vet och jag börjar bli allmänt less på just strulande wah´s. Dom verkar ha en benägenhet att gå sönder ofta. Eller så har jag haft otur med mina trots att jag köpt sorter av bra kvalité.
Så jag plockade fram min Boss AW-2 och fibblade med rattarna och efter lite jämförande med en vanlig wah (en riktigt bra) så kom jag fram till att auto-wah´n lät nästan lika bra. I alla fall tillräkligt bra för att ingen skulle höra någon skillnad i en bandsituation och knappast annars heller. Kör man helt ensam och med rent ljud så kan man höra lite lite skillnad. Men den är ren och stadig i basregistret och man kan ställa sweetspoten perfekt där man vill att den ska "klippa". Sen varierar man bara mängden diskant med hårdheten i anslaget. Det är ju fanimej genialiskt!
Jag blev lite förvånad över att de används i så liten utsträckning som de gör.
På plussidan är:
1: inga potar som skrapar eller som tar slut
2: ingen switch som går sönder lätt
3: lysdiod finns
4: litet format, lätt och ger plats för fler pedaler
5: tar alltid 9v adapter (minus på center)
6: lätt att aktivera och stänga av
7: du kan koncentrera dig på spelandet, ett moment mindre
På minussidan:
1: det är roligt att använda en riktig wah wah...
2: låter liiite sämre
På just boss-pedalen så kan man även använda lfo-wah´n samtidigt med den som du styr via anslaget och mixa in en statisk wah wah som hörs hela tiden eller bara när signaler ringer ut. Om man drar upp depth på max så kan man få samma härliga ljud som är i introt på Diamond Sea med Sonic Youth. Bara det![:D]
Så nu är jag kluven. Har nyss ställt upp mitt stora pedalbord på vinden och omorganiserat på ett mindre för att ha just färre pedaler och ett pedalbord som inte tar lika stor plats på scenen som trumsetet.
Kanske får vanliga wah wah´n åka ut den med för att ge plats åt en auto-wah + EN TILL PEDAL![:p]
Fast i träsket igen...[;)]
"One chord is fine. Two chords
are pushing it. Three chords
and you´re into jazz - Lou Reed"