Har näsan i en ombyggd Bassman SF 50-top. Trodde att det var en AA165 och önskemålet att ev. modda om till AA864, tydligen ett rätt vanligt och önskvärt ingrepp i dessa?
http://acruhl.freeshell.org/mga/main/AA864_vs_AB165.html

Efter att ha kliat mig i huvudet kommer jag fram till att det kan vara en AA371-krets, dock starkt moddad i preamp och lite i slutsteg.
http://www.ampwares.com/ffg/schem/bassman_aa371_schem.gif

Slutsteg:
- NFB är bortklippt.
- 1M läckor i fasvändaren.
- Biaskretsen följer inte exakt schemat, men har 100k feed-resistorer.
- Det sitter två 150-ohms effektmotstånd på slutrören, från pinne 2 mot jord och en konding (värde oklar) mellan slutrörens pinne 2 - finns inte i schemat. Mod eller original? Funktion?

Försteget: Bass-kanalen är ombyggd till en fyra-gainstegs distkanal med master och tonstack sist. Normalkanalen verkar vara orignal, två gainsteg, men mixas ihop med Bass-kanalen före fasvändaren.

Stärkaren låter rätt ok, behöver nog nya rör och lite kärlek osv. Men det känns som om det finns mer att hämta. Normal-kanalen är snäll och ofarlig (lätt crunch när man maxar allt) och distkanalen high gain (inte så tokigt, men kanske inte så användbart för ägaren). Man saknar framför allt lite sprill (kan vara gamla rör). Och det är svårt att pressa slusteget till dist, lite återhållet på något sätt.

Min fråga till er som kan dessa krestar o stärkare bra - vad kommer jag uppnå genom att bygga om slutsteget till ex. AA864? Jag funderar givetvis på om det är värt det om man inte samtidigt återställer försteget en del. Rekommendationer och kommentarer är välkomna!

/Gunnar

Gunnar- 150 ohm från oktalsocklarnas pinnar två plus kondensator är med all sannoikhet inte orginal som jag ser det. Verkar vara tänkt att fungera som artificiell jord plus avstörning? Vilket i sin tur kan innebära att faserna är omkastade för glöden mellan slutstegets rörsocklar? Den ena fasen skall gå från pinne två till pinne två, den andra till motsvarande pinnar 7 (sedan vänder push-pullkopplingen glödfaserna inbördes för brumreducering.) Kolla detta, orginal trafo har med stor sannolikhet inte centertapp till glödlindningen (schemat säger 2xR100/0.5 watt, kolla vid lamphållaren bakom frontpanelen.)

När du ändå kollar trafot,undersök om det är orginal exporttrafo. Då kan det vara kopplat för 220 volt (gul-svart), för 230 volt skall/bör det vara grön-svart på äldre Fendertrafo:n (röd-svart 240 volt.) (Finns det flera tappar bör man nog mäta om man är osäker på vilken som är vilken...)

Vid jämförelse med AB165/AA371 har AA864 framför allt en mer traditionell typ av återkoppling vilket innebär fasskifte på utgångstrafots primärer (blå-brun) om man man moddar den ena till den andra.

Normalkanalen i AA864 är mer traditionell "Fender normalkanal i reverbförstärkare" där AA371 har två mer identiska kanaler med skillnader i katodavkopplare, bright respektive deepswitch (snarare: läs deep som "antibright") mm. Att AA371 förstärker signalen lika många gånger per kanal ger möjligheten att brygga dessa om man vill, i AA864 ger detta fasfel.

Sätt en master efter baskanalen på AA864 och man har ett ljud liknande en tidig Boogie som mkII. <i>Strukturellt"] sett är baskanalen i AA864 inte långt från en typisk Trainwreck....

AA371 har lokal negativ feedback vilket AA864 saknar. Detta, tillsammans med den annorlunda globala återkopplingen med närmast fast "negativ presence" i AAA371 ger AA864 en mer traditionell rörförstärkarkänsla vad gäller "headroom och breakup".

AA371 är mycket renare och mer komprimerad upp till en skarp gräns då den överstyr rejält och väldigt "chrunchigt". Här bidrar den globala återkopplingslösningen väldigt mycket till det här mer "transistorstegslika" uppträdandet, samtidigt som slutsteget kan kännas lite stumt och livlöst.

Mitt tips blir att utgå från motsvarande de lägre värdena på katodavkopplarna från AA371 i baskanalen på en tänkt mod till AA864. Använd sedan "deep"-switchen till att switcha in högre värde som katodavkopplare. Då kan man välja basrespons beroende på typ av gitarr och voym man spelar på osv. Även avkopplingskondensatorn över V2B:s anodmotstånd kan nog kännas en aning överflödig. (Ett alternativ till en annan bättre användning av "deep"-switchen är att ha för att switcha in mer pF framför treblekontrollen...) Kanske man också skulle vilja öka värdet på kopplingskondensatorn till fasvandarens ingång, samtidigt som man sänker värdet på avkopplingen efter V2B?

Tack Peter. Välmatat som vanligt! [:)] Måste läsa några gånger tror jag...

Förresten - vad har de där 2000pF-kondingarna på slutrören för funktion i AA371?

"Problemet" med just detta moddade exemplar är att man i princip har kvar AA371-slusteget, men normalkanalen är ännu snällare (ett gainsteg fattigare) än Normal-kanalen i en AA371. Tanken har nog varit att bygga en helt ren kanal och en mega-dist, så där som blev poppis i mitten 80-talet.

En bättre kombination är kanske ett AA864-slutsteg här.


Japp, har koll på det. Jag tror att man som alterntiv föreslår att vända på trafons sekundär. I AB165/AA371 hämtar man NFB från svart tåt på OT:n sekundär. Jag ser nu att sekundären mkt riktigt är bakvänt kopplat och att den gamla NFB-tåten har suttit på svart tåt, inte grön.

Du beskriver mkt väl det jag upplever! Fast jag är ändå förvånad över att tonen är så pass tight i botten. Inte mkt jobbigt bludder. Men man saknar som sagt lite sprill i skärpa när disten kommer.

Denna stäkare har "underrubriken" Export Amp, antar att det är original exporttrafo då.
Japp, den är kopplad på svart-gul. Men den har svart-grön och svart-röd tap också. Jag har nu bara knappt 220V i min vägg. Det ger 6.1V filament och 445V B+. Läge att koppla om till svart-grön i alla fall, eller? Antar att det drar iväg rejält, t.ex. inne i stora stan där ägaren bor och har 236V i väggen i bland [:0]

Ska strax iväg på några dagars skidåkning. Får klura på hur vi går vidare.

/Gunnar

Tror banne mig du har rätt!! Jäkla karl till att ha koll [;)][^] Glöd till pinne 2 på ena slutröret går till pinne 7 på nästa slutrör.

Förstår jag dig rätt: Om man kopplar om glöden så att faserna ligger på samma pinnar, 2-2 resp 7-7, kan man antagligen spola dessa 150-ohmare? Kan man även skippa 2000pF-kondingarna då, har de en roll i brumreducering?

Ja, det sitter 2 st 100-ohm på glöden, mot jord. Ingen centrapp på glöden. Originaltrafo verkar det som.

/G

2000pF kondensatorerna är orginal silverface, de sitter där (pinne 5 till jord) för att "stabilisera" slutsteget, dvs motverka parasitisk oscillering; helt enkelt självsvängning. Ett sätt att medicinera syntomet istället för att försöka bota orsaken: 2000pF sitter egentligen där för att kabeldragningen för övrigt i förstärkarna var kass. Genom att teckna 2000pF självsvängningsförsäkring på slutsteget, till en kostnad av bara <i>lite "] brillians och höga frekvenser, kunde man på fenderfabriken strunta i sådant tidkrävande som att klippa ledare till rätt längd, dra dom så att man slipper överlagring av höga frekvenser osv...

Glöden skall gå som du skriver mellan 2-2 och 7-7. Då får man humbuckingeffekt på glödbrummet i utgångstrafot. 150-ohmarna plus orginal 100 ohmare ger bara resultatet av en artificiell jord med totalt 2 ggr 60 ohm mot jord eftersom dessa verkar sitta paralellt i kretsen. Ta bort 150-ohmarna, kolla att 100-ohmarna är friska.

En liten fundering här är att på tidiga silverface är katoderna lyfta över jord med ett effektmotstånd som är på just 150 ohm samtidigt som katoderna är direktkopplade med en liten kondensator.....

En tanke är att man ursprungligen försökt att flytta glöden spänningsmässigt lite från jordplanet genom att koppla glöden till den negativa sidan av katodmotstånden? Ingen optimal lösning och mot detta står motstånden för 2x100 ohm (orginal?) artificiell glödjord men ändå... Och sedan kanske det arrangemanget så att säga blivit kvar när man någon gång under förstärkarens livstid modifierat biasdelen? Kan däremot inte påminna mig att jag någonsin sett ens något i den vägen orginal och allt är bara en teori.

Eller så har 150 ohmarna plus kondensatorn helt enkelt bara blivit flyttade till glödanslutningen vid tillfälle, i samband med modifieringen av biaskretsen?

Kombinationen katodbias/fast biasspänning och 2000pF på slutstegsrörsocklarna brukar för övrigt anses som det sämsta som införts på silverface Fender.



Tack för komplimangerna förresten men du vet hur det är: You loose some and you win some och ge en apa en skrivmaskin och en bunt papper....

Appropå dina strax över 200 VAC i väggen förresten: Bygg en studio på platsen vet jag dit folk kan ta med sina prylar för inspelning, du vet det där "bruna" ljudet, http://www.legendarytones.com/brownsound.html [:)]

Med näsan i detta goa chassi hittar jag ytterligare gamla synder. Hela avsäkringen samt stand by-lösning är porvisoriskt omgjord på ett regelvidrigt sätt. Troligen då stand by-brytaren har givit upp och man inte orkat byta ut den. Stärkaren saknar i vilket fall i praktiken avsäkring på primärsidan [xx(] Endast en 2A på ena HV-tapen [:0] Här krävs rejäl återställning!

<b>Fråga 1:</b> I orignal tycks dessa Bassman inte ha någon B+-avsäkring alls (ser inte det i något schema). Men på denna "Export version" finns det en säkringshållare på baksidan som heter "Ground". Har den använts till att avsäkra HV mittapp mot jord? Är en sådan lösning tillfyllest?

<b>Fråga 2:</b> Stand by-switchen sitter i original <u>efter</u> första filterkondingar. För- och nackdelar med denna placering jämfört med direkt efter diodbryggan?

/Gunnar

Nu var det en SF topp du hade, men de gamla BF (Tweed) fanns ju flera direktimporterade förutom de S-märkta. (Som då var omgjorda på s.s.)
De icke S-märkta var mer eftertraktade även då (min snoddes på 70-talet [B)]
Kan det var ombyggt efter de gamla speccarna kanske ?

Svenskimporterade förstärkare från black- och tidig silverface-era har en egen bakpanel märkt med Albin Hagström Musik Älvdalen (och senare Svensk Musik) och saknar märkning för standby och ground, och saknar även öppning för 110 volts paralelluttag (ibland finns en säkring monterad i täckskivan.) Avvikelser finns, särskilt bland tidigare importerade blackface, mer standardiserat senare till ungefär: En primärsäkring plus två sekundär, en för varje HT-tapp (2x315 mA för en 50-wattare och även en intern 8A lödsäkring för glödspänning.)

Finns antagligen avvikelser för fler marknader än Sverige men en generell exportförstärkare från den här tiden bör ha en vridomkopplare för spänningsval istället för 110 voltsuttag (närmast nätsladden), standby och ground med bara en ensam primärsäkring.


Som jag ser det är det mest bonus med att ha standby-switchen där den sitter, efter 1:a elyt, hela paketet ger en viss jordreferens och minskar belastningen på switchen i tillslagsögonblicket. Om de skulle sitta omvänt i förhållande till varandra skulle man ladda ur/ladda upp elyten varje gång standby användes....

Rapport från en fredagkväll med en massa goda modtips från Peter m.fl., en (eller två) Staro, en lödpenna och ett rum med lås [}:)]

Har nu först lagt fokus på slutsteg, bias- och B+-matning. Följande gjordes nu steg för steg för att ta stärkaren från en söndermoddad AA371 till en typ AA864 med diverse förbättringar. Jag har bland annat:

- Byggt om hela bias-kretsen till en krets som går att ställa både nivå och balans mellan slutrören.
- Byggt om området kring slutrören till ngt som mer liknar AA864 och därmed eliminerat den tveksamma SilverFace-lösningen med diverse plåster-på-såren-lösningar.
- Byggt om fasvändaren till standard Blackface med negativ återkoppling (820/100ohm) och 82k/100k-anoder (tidigare ingen NFB och 56k-anoder)
- (Åter-)installerat standby-switch och B+-säkring på HV mittapp (500mA). Finns ej original på dessa stärkare, men kanske bra att ha.
- Dragit om primärmatningen och återinstallerat main-säkring på primären (saknades).
- Kopplat om trafon från 220V tilll 230V.
- Bytt slutrör till TAD 6L6GC STR.
- Biasjusterat.

Puh!

Sedan har jag lirat och lirat [8D][^][^]

Tycker stärkaren låter underbart faktiskt. Den har sin karaktär. Viker sig inte lika lätt och krämigt, distigt som t.ex. min JTM45:a med likriktarör, låg spänning i preamp och EL34:or som distar tidigre än dessa 6L6. Men den har en fast fin ton. Krisp på toppen. Och kanske får vi ordning på den moddade high gain-kanalen också, med lite pillerill.

Det är verkligen en trevlig top. Nätt men ändå två kompletta kanaler och gott om plats invändigt. Synd bara att det inte är min... någon som har en till salu?

/Gunnar

Bilder och ljudklipp kanske kommer, om någon tycker det är intressnt poch värdefullt [:X]

Hej Gunnar,

Du har verkligen fått smak för det här. Självklart vill vi höra några ljudklipp. Jag minns att jag blev både fascinerad och positivt överraskad av klippen på den 5E3 du byggde för ett tag sedan.

"May the funk be with you"

Ja, man blir ju lite biten...[:I] Hm, får försöka dra in några klipp. Det är den värd.

Hur gick det med ditt inträde i Fender-världen? Det blev en ngn kombo eller hur?

/G

Ja, det blev en Dual Professional. Vill minnas att jag lade ut nåt klipp här som blev ganska trevligt. Den har det snyggaste vibratot jag hört och ett bra reverb. Trevlig förstärkare. Tog med den på ett gig och den klarade sig bra.

Jag spelar i ett stort band med blåsare där jag knappt själv får vara med i monitorerna. Därför har jag haft problem med att effekten inte räcker till. Den låter mycket bra, men inte ens den här klarar av att spela rent på de volymer som krävs i bandet. Den har nyss fått en uppsättning nya rör och ska iväg till repan igen vad det lider. Ovant dock att spela med öppen låda för mig som alltid har varit van vid flås kring benen från sluten låda.

Det senaste projektet står här i hallen nu. Det är en blackface Bandmaster, köpt från USA. Så jag ska fortsätta utforska Fendervärlden. Jag har hittat två klipp på YT som jag gillar:

http://youtube.com/watch?v=_douFbH7LVI

http://youtube.com/watch?v=CpycdP3ijgk

Tidigare har jag fått för mig att jag inte gillar 6L6or så det kräver litet träning nu, men jag lär mig att uppskatta andra kvaliteter och egenskaper.

Hmmmm.
Det tycks mig som om du hamnat i ett klassiskt dilemma.
Ditt problem är inte volym, och bara delvis effekt.
Jag tror vi får snacka transientförlopp, transparens och frekvenser i stället för volym.
Jag blir väldigt nyfiken på den där stärkarn jag!
Ursäkta, jag vill egentligen inte kapa tråden.[:I]

"The Tone is in your fingers": HA!

http://kuhnamps.com

Innan vi lämnar tillbaka tråden till Gunnar...

Frekvenser har nog en del i det hela att göra. Gitarren konkurrerar med och drunknar i keyboard och blås. På egen hand, upplever man den som väldigt stark, men i sammanhanget får den kämpa duktigt. I den bemärkelsen är det verkligen ett klassiskt problem. En midboost/TS kanske skulle flytta fram i ljudbilden mer. Transientförlopp och transparens begriper jag inte riktigt...

Vi får väl dissekera den någon dag framöver. Den är rolig att prova.

"May the funk be with you"

Go ahead and be my guest [:)]

Jag upplever det där ibland också fast jag för närvarande mest lirar i band med två gitarr och inget keyboard eller blås. Det räcker med att gitarrerna ligger och äter på varandras frekvenser. Man tycker inte att man hör sig själv och att punchen är borta. Men när hela gänget är tyst och man drar några ackord själv låter det sketahögt och mulligt i botten.

Det blir nog något slags fasfel mellan gitarrerna, beroende på hur vi lirar och hur högtalarna står. Särskilt i bottenregistret. Sådär som det kan bli när man kopplar två stereohögtalare fasfel och ställer mot varandra. Ljudet äts upp.

/G

Det där låter som en ganska trolig idé. Konstigt att jag inte hört eller läst det förut. Du är en klok man Gunnar. Vad skulle man kunna göra för att motverka det? Se där, ett ämne värt en egen tråd måhända.

Det är väl det klassiska att man ställer in ett jättefett ljud, som helt drunknar i allt annat. Bättre att försöka hålla sig till en smalare ljudbild, med kompgitarren lite basigare kanske?

Sedan borde det kunna bli sådana akustiska fenomen som du säger Izzy, till och från.


/Lennart

http://www.specter.se