Efter att ha drabbats av lite pt-otur i min JTM45-klon är den nu äntligen igång igen [8D] Den nya trafon tuffar på utan att grina [^] Det är en TAD P5, dvs samma typ av trafo som i Bassman m.fl.

Jag har hemma just nu mesiga 227V i uttaget.
Trafon är kopplad på 230V-primär och hög HV (350-0-350).
Filamentet ger då ca 6.1V, vilket verkar helt normalt, eller?
Men jag får oväntat mäktiga B+ 468V [:0] vid bias ställd på ca 35mA (EL34). Kör GZ34 som likriktare.

Jag har egentligen inget emot rätt hög spänning i slutsteget, gillar punchen och klarheten det ger. Men förra trafon gav kankse 440-450V under samma omständigheter. Skumt!?

B+ är nu lite för hög i försteget. Har t.ex. 240V på fasvändarens anoder och uppemot 190-200V på V1 o V2. Tycker det brukar låta bättre om man ligger nedåt 200-220V redan i fasvändaren och nedåt 170V i försteget. Det går ju förvisso lätt att fixa.

Vill gärna höra era goda synpunkter inna jag ev. meckar. Finns det skäl att koppla trafon på annat sätt så länge filamentet ligger rätt? Något i detta som verkar onormalt (man är ju lite nojjig efter ett par pt-haverier...)?

/Gunnar

Ta ut likriktarröret och mät HT-tapparna obelastade för att se att det verkligen är 350-0-350? Sedan är ju olika trafon olika under belastning, även trafon i sig har en varierande grad av spänningsfall vid strömuttag. Jämför tex ett litet 350-0-350 Champ/Princeton-trafo med ett Marshall/Bassman 350-0-350. Princeton får man med knapp nöd upp till 380-400 volt med samma 5AR4A, det motsatta exemplet har du troligen framför dig....

Storlek, design och kvalitet på järnstacken, inre skalning och resistans, förlustfaktorer: allt spelar roll.

Ja, jag blev mest förvånad. Jag har ju använt just denna trafo förut i 45:an och då inte fått ut mer än kanske 435-440V - allt annat är som tidigare i förstäkaren. I Bandmastern 5E7 jag byggde fick jag ut ca 420V med 5U4GB från samma trafo.

Får nog mäta HV.

Den fundering jag just nu egentligen har är vad som är bäst väg att gå för att få ned spänningarna i försteget:

1) Öka B+motståndet mellan choke och PI, från nuvarande 8.2k till kanske 18k eller 22k eller så. Behålla ritkgit hög B+ till slutsteget, men "lagom" i preampen.

Eller...

2) Byta till 330-0-330-tappen och få ned spänningen over all till kanske B+430V.

Känns liksom "synd" att inte nyttja alla fina volt som trafon vänligen tillhandahåller. Eller är 460 helt fel i ett sådant här slutsteg?

/Gunnar

Ursäkta mig Gunnar, men jag förstår inte problemet... [:0]

Visst är uppåt 470 V på B+ högre än vad man kanske förväntar sig i en JTM45:a, men du säger ju samtidigt att du gillar högre spänningar till slutsteget.

Att fixa de spänningar man vill till fasvändare och försteg är ju, precis som du säger, en enkel sak genom att labba med spänningssänkarmotstånden. Jag tycker att många stirrar sig blinda på värdena på dessa motstånd. Som jag ser det är det mer intressant vilka B+ det blir fram till de olika anodmostånden.

Vill du ha ner huvudspänningen är ju ett 5U4GB annars ett bra likriktarrör som, enligt min erfarenhet, ger ett likartat ljud som GZ34 fast med mer spänningssvikt. Sedan finns ju t.ex. 5V4 eller 5Z4, men de tycker jag ger ett annorlunda ljud även om kanske spänningen inte sviktar lika mycket som med 5U4GB.

Sven-Johan
Rörförstärkartekniker

Hörde Gunnars JTM 45:a igår.
Den lät... GRYM [:p]

Leave that beast alone man [8D]

Nej det finns inget problem, egentligen. Snarare möjligheter. Och en fundering kring hur spänningen i ett sådant här slutsteg påverkar ton, respons, klarhet, dist, headroom - ja hela biddevitten. Jag tror att jag söker den optimala, ööh... kompromissen. Och ville i denna tråd mest jämföra mina iakttagelser med era.

Efter lite funderande bestämde jag mig för att först av allt pröva att ta ned spänningarna i försteget. Det blev ett 22k efter choken. Fick då kring 200V på fasvändarens anoder, 160-180v i försteget. Här någonstans tycker jag att denna krets distar riktigt snyggt och rikt.

Har sedan kört flera timmar på stärkaren. Måste säga att den låter väldigt trevligt, en pärla helt enkelt [^]

De höga spänningarna i slutsteget (kring 460V) tillsammans med Weber-OT:n ger en mycket fast och klar ton, men ibland också på gränsen till hård. Det är fast och tight i bottenregistret, inget bludder. Man får en bra funkig punch när man kör vol kring kl 11-12 - ett lätt spräckigt ljud som man renar upp genom att backa volymen på gitarren ett litet snäpp. Bra headroom i sluteget, antar jag att det handlar om.

Men om man sedan gasar på ännu mer och får fram den riktigt feta JTM45-disten, vol kl 14- upp till max känns nu slutsteget möjligen för stifft. "Onödigt" mkt headroom kanske. Här skulle jag ev. vilja att det vek sig lite mer. Jag tänker att stärkaren kanske skulle vinna på B+ kring 420V om man spelar den på detta sätt.

Kanske finns det en "magisk" spänning, säg kring 410-425V som passar särskilt bra om man vill att ett sådant här slutsteg med EL34:or ska vika sig. Medan spänningar över 450V är en fördel om man mest kör ett renare ljud med mkt headroom?

En jämförande iakttagelse - när jag insåg att jag ibland faktiskt bara har nedåt 220V (ibland 218, då och då 227V...) i uttagen hos mig noterade jag att min JMP 1987 gick med B+ på typ 398V [:(!]. Den lät då rätt illa faktiskt, geggigt och tråkigt. Jag trodde först slutrören blivit kassa och började testa andra rör. Men så switchade jag om från 240V till 220V på stärken och B+ åkte raskt upp till friska 450V. Och så var klarheten, punch och headroom tillbaka. En helt annan stärkare! Uppenbarligen vinner inte denna stärkare på så låg B+ som under 400V i alla fall.

Mest funderingar och iakttagelser som sagt.

/Gunnar