En sak med oavkopplat katod är att katoden kan plocka upp glödbrum. Får man det måste man avkoppla den i tillräckligt låg frekvens. Ingångssteget blir givet mest påtagligt varav det kan vara bra att alltid designa med helt avkopplad katod i just detta.

Har nu också testat att minska katodresistorn (R27 = 2,2 kOhm) på andra steget. Kopplade in, via strömbrytare, ett 1,2 kOhms motstånd parallelllt med den befintliga resistorn, vilket resulterar i 780 Ohm. Jag kunde inte höra någon skillnad alls när jag switchade läge på strömbrytaren. Det stämmer ju också väldigt bra överens med resultaten från den här eminenta kalkylatorn:

https://www.ampbooks.com/mobile/amplifi ... capacitor/

Jag antar att anledningen är att katodavkopplingskondingen (C22) är så pass stor som den är (10 µF), och att brytfrekvens därför är så låg att det inte finns mera gain att hämta – inte ens för de lägsta gitarrfrekvenserna. Det hade nog varit lite annorlunda om kondingen hade varit mindre (kanske 680 nF eller så), men då hade brytfrekvensen varit högre med låg basförstärkning som följd.

Slutsatsen är att det inte finns någon anledning att minska katodresistorn på steg 2.

Trodde ett ögonblick att jag drabbats av en massa högljutt nätbrum p g a alla extra oskärmade och otvinnade kablar som tillfälligt går kors och tvärs i förstärkarn. Det visade sig dess bättre bero på att gitarren befann sig väldigt nära stärkarn (ett fåtal dm) när jag funktionsprovade. Antar att mickarna därför tog upp magnetfält från nättrafon. Man lär sig hela tiden.

Det bästa (?) - anodresistorerna - har jag sparat till sist, eftersom det kräver demontering av kretskortet, men det är på g – kanske under julledigheten.

Katodresistorn ändrar på symmetrin i disten så något lite borde du höra på karaktären,
från fuzz till bräk. Testa med muted strings där brukar man höra skillnad.

Har 680 Ohm ómkopplingsbart till 1,5 kOhm som katodresistor på första steget i en Fender Dual Showman Vibratokanal. Det blir en mjukare dist, bluesigare.

Samma rör är ibland rör två eller tre i kedjan, beroende på hur jag trampar in gainsteg före (kraftigt moddad stärkare). Effekten blir kanske inte riktigt lika framträdande, eller rättare sagt har jag inte tänkt på att testa på/av i just det läget och sedan lägga resultatet på minnet.

Jag har alltid 680 Ohm inkopplat. Och 200kOhm anod.

Ja visst ja, det var det där med arbetspunkt, osymmetri och bluesigare sound. Det har ni ju sagt förut. Hade nog lite för bråttom, och lyssnade inte riktigt med dom öronen. Var nog mest inriktad på förstärkning/gain/dist när jag testade. Får testa igen helt enkelt.

Nu har jag provat att öka anodmotstånden på de två första stegen: från 100 k till 200 k. Jag kopplade via omkopplare så att jag kunde jämföra de två alternativen var för sig och i kombination.

På steg 1 upplevde jag en hörbar förstärknings- och dist-ökning när jag gick från 100 k till 200 k (R3), men skillnaden är inte alls dramatisk. Inte så jättemycket mer än just tydligt hörbar, men tillräckligt för att jag ska välja att montera 200 k ”permanent”.

På det andra steget (R16) kunde jag till min förvåning inte höra någon skillnad överhuvudtaget, hur jag än ansträngde mig. Här kommer jag därför att återställa till originalets 100 k.

Passade också på att återigen testa att minska katodmotståndet (R27) på steg 2 till 780 Ohm (enligt beskrivning ovan). Jag har svårt att höra någon tydlig skillnad, men det finns nog en liten skillnad. Den är knappt hörbar, men är nog till det bättre. Eftersom även andra tycks uppleva det på det viset väljer jag att minska resistansen ”permanent”.

De moddar jag hittills gjort har inte ökat förstegsdisten i riktigt så stor omfattning som jag hoppats på. Därför överväger jag att även prova PPIMV, men det avhandlas i en annan tråd.

Vad som däremot gjort stor skillnad är begränsningen av basregistret före dist (C17) och införandet av bas- och diskantkontroller i tonestacken (R12 och R6). Rekommenderas starkt.



Schema: