Vad tror vi om att långsiktigt investera i vintage gitarrer och förstärkare? Nu tänker jag en tidsperiod på 20-30år.

Inser att eventuell avkastning inte är i närheten av vad en investering i fonder och aktier kan ge på en så lång tidsperiod, men jag är ute efter samlarglädje, spelglädje och långsiktigt avkastning. Personligen är mina favoritgitarrer strator och teles från tidigt 60tal, kan det vara värt att investera i? Om inte vad är bra objekt?

Marknaden är väldigt trög i nuläget, det känns som bra tillfälle att kunna göra affärer som köpare.

Bra frågeställning, om vi pratar 'premium vintage' så tror jag priserna kommer stå sig framöver (tex en orginal pre-65 stratocaster) men det är fortfarande
en stor risk att du hamnar i kläm på det sätt du beskriver om /när du vill sälja.
Av den anledningen får 'dyr' vintage anses vara osäkert i värde.

Jag tror nämligen inte att antalet kunder kommer att öka på sikt.
Satsar man på en populär modell , orginalitet osv och köper till rätt pris så bör man ev kunna räkna en ökning av värdet.

Det knepiga med Fender är att det finns en hel del objekt därute som inte är ok trots att de påstås vara så.
Att köpa av en ansedd butik blir för dyrt, så det blir lite av ett dilemma att fastställa orginalitet.

Som jag ser det finns det ett väldigt stort intresse för vintage, men få är villiga att betala priset för premium. Det framgår väldigt tydligt då folk betalar överpriser och övervärderar prylar från sent 70tal och tidigt 80tal som vintage. Kanske är det just gitarrerna för runt 15k idag som kommer stiga framöver? Jag tror att vanligt folk har en smärtgräns på 30-40k för en vintage gitarr, 100k+ är det få som är villiga att betala.

För orginal pre-65 fender så frågar jag mig hur utbudet kommer se ut om säg 20år? Det är en lång tid och ett flertal kommer försvinna från marknaden av anledningar som stöld, bränder, gå sönder, folk köper som players, folk köper för att gömma på vinden osv. Utbudet kommer ständigt att minska.

Inte försvinner väl ett instrument för att nån lägger det i sitt case på vinden för att förvara den.
Försvinner från marknaden ja men det gör väl alla instrument som folk äger och som ej är till salu?

De enda instrument som försvinner är de som blir förstörda och ej lagade.
Men det finns väl ingen vettig person som vet vad de har för nåt som slänger bort ett vintage instrument för att det ex spruckit?

Sen sägs det att utbudet hela tiden ökar pga av det förfalskas en del.

Nja, efter att ha varit på de större mässorna flera år i följd tyckerjag attdet är motsatsen.
Varje år är det samma gubbar som frågar om samma gitarrer

Allt handlar om metavärde.
För att betala premiumpengar måste du få ett metavärde.

För mig så är tex gamla Jazzmasters och Jaguarer mycket roliga och intressantare än Pållar och Strator.
Varför: jo, de musiker jag lyssnade pånär jag var ung spelade på såna.

De instrument som dagens artister använder blir det som dagens unga köper när de får stabila inkomster.
Redan nu börjar ju Ibanez RG från 80-talet sticka i pris....

En del har hoppats (handlare) att Kina skulle rädda marknaden men eftersom kineserna inte har växt upp med amerikansk popkultur har gitarrerna inget metavärde för dem.
Vintagemarknaden i Kina är stendöd.

Det man kan vara helt säker på är att det är orginalinstrument som förväntas behålla sitt värde eller stiga i pris.
Omlackade Pre-cbs Fender är det som tagit mest stryk senaste åren.

Om det blir för dyrt så är det bättre som Haraldrig säger att satsa på en Jazz etc i fint orginalskick.
Jazzburkar tror jag också på om man kan hitta någon som INTE blivit slaktad på delar , tex en ES175

Jag tror att antalet som finns därute är ganska konstant, det torde inte vara många som eldas upp.
Och utan tidsmaskin kan man inte tillverka fler.

Sen om utbudet på marknaden är större eller mindre beror på efterfrågan.

Var en handlare som berättade för mig att varje gång det kördes en dokumentär med Hendrix på TV , typ woodstock, så
om det massvis med samtal och besökare dagarna efter och frågade om sena 60-tals och tidiga 70-tals strator, eller bara vita med lönnbräda typ.

Hade han nån sån inne sålde den direkt.

Fake Fenders, tja det är alltid en faktor.
Många byggs utifrån en orginalhals som är svårare att efterskapa, sen åker det på en fakekropp och gamla delar.

Finns som tur de som kan se skillnad.

En test var ju när 'vintage reissues' kom på 80-talet och sen 'Relics' 95 , många sa då att vintagepriserna var dödsdömda. I själva verket ÖKADE intresset och därmed priserna för 'the real thing'

Det som oroar mig mest är att komamnde generationer som Haraldrig är inne på saknar den emotionella koppling och sug
efter de instrument som skapade 'klassisk pop och rock' de blir åtminstone färre.

Personligen tycker jag det är olika på Fender och Gibson, vad gäller F så är nytillverkade nästan lika kul som de gamla, vad gäller G så är det ganska stor skillnad

Frimärkssamlandet är ett stöd till den teorin.
Kan också vara en indikator på hur det kommer att se ut i framtiden.
Frimärkessamlarna är i dag så gamla att de själva får anses antika.
Yngre generationer bryr sig inte ett dugg om frimärken.

http://www.theguardian.com/money/2013/a ... tely-clubs
Ingressen säger allt:
"Stamps valued in professional catalogues at hundreds of pounds are fetching just a few quid on auction sites. [...]"

Artikeln är ganska intressant ur ett samlarperspektiv.
Extremt sällsynta och udda frimärken väntas behålla/stiga i värde men i övrigt så ser det mörkt ut.
Troligtvis samma med gitarrer. LP 59 kommer att få Stradivarius-status.
Superfina Pre-CBS i custom colors kan få liknande status.

De ungas förebilder i musiken spelar helt enkelt inte Gibson och Fender i någon större utsträckning.
Och det är ju inte för inte som Ibanez och t.e.x. ESP har seglat upp bland de största gitarrtillverkarna i världen.

Samma sak börjar nog hända gitarren!
I dag är det nästan bara ungdomar på landsbyggden, och knappt det som lyssnar på musik där gitarrer har en framträdande roll.
Framtidens samlarinstrument torde vara tidiga modulära syntar, lyx-samplers som Fairlight CMI och Synclavier.
Även gamla Comodore, Appledatorer säljs för mycket höga summor!
Detta är för dagens generation mycket mer relevanta instrument för dagens musik!
OBS!----Så tror jag det är!-----OBS!

Man ska inte dra för stora växlar på de teorierna, finns massor av saker som fortfarande är värt massor
av pengar som inte den yngre generationen är intresserade av.

Gamla saker överhuvudtaget, bilar, juveler, vapen mm.

Finns som jag ser det 3 huvudsakliga skäl varför gamla instrument kan behålla/öka sitt värde:

* Bruksvärde , att de faktiskt låter och spelar 'bättre' än det som hänger hos 4S, många proffsmusiker söker sig till vintage.

* Spekulation i värdet pga historiska faktorer (här behöver man eg inte ens kunna spela gitarrr)

* Antikvitetsvärde , exklusivitet. Många samlare söker efter detta inom många branscher

Men det är klart att det kanske är 'prime season' just nu med oss som är runt 50 och växte upp med artister som spelade på dessa typ LZ mfl.

Hej, bra funderingar!

På tal om långsiktiga investeringar och vintage objekt, en erfarenhet...

...Alltid varit förtjust i Gibsons Les Paul-modeller, i synnerhet BURSTAR och har jagat något jämförbart i några år nu, vridit och vänt på rätt många. Ägt/äger några också.

Slutsats hittills: Les Pauls från början av 70-talet är väldigt underskattade och många har älskat att hata dessa (utan att ha provat tror jag). Hade själv också fördomar förut.

Fram till -75 hade även Les Paul-modellerns rätt virke på rätt plats, även om dom var av flera delar. Gjordes i Kalamazoo också fram till dess. Fin "hardware" och elektronik med.

Tror att fler kommer att upptäcka hur fantastiskt bra gitarrer det finns från den eran. Priserna är fortfarande i klass med nya Reissues. Spel-, ljud- och kvalitetsmässigt kan 70-talarna vara mycket bättre. Passa på jämföra med R9:or etc... Rekommenderas av egen erfarenhet! Kanske fyndläge - en klockren investering?

Tja, dom är ju roligare än de som kom efter 75.

Dom lider lite av sin konstruktion med sandwichkropp , stora huvudet och minihb (förutom custommodellen)
vilket leder till att man antingen får borra upp dom för riktiga Humbuckers vilket de allra flesta LP-gitarrister vill ha, eller nöja sig med P90s eller MiniHb.

Någon 'riktig' sunburst som liknar en 50's Burst fanns ju inte under den perioden, så av den anledningen kan dom inte riktigt konkurrera
visuellt med R-seriens reissues.

Värdemässigt tror JAG möjligen på en mindre uppgång för dessa, men marginellt, och i så fall hitta en som är 100% orginal , och helst i en attraktiv färg tex Guld.
Man bör hålla koll på vikten också , många var rejält tunga då man använde annan mahogny än den klassiska Honduras.

Det är sant, Gibson-gubbarna trilskades och ville inte tillverka någon riktig Burst på den tiden. Det retade väl redan då upp Burst-fantasterna och väckte ont blod!

Har själv en Custom -74 sunburst. Det som känns "rätt" är t-tops mickarna, långa infästningen av mahogny halsen, lönntoppen. Ljudet och spelbarheten är fantastisk. Det är något visst med den, speciellt ljudmässigt, som jag tycker de nya reissuen ofta saknar FASTÄN dom fyller specsen.

En Gibson-anställd berättade nån gång att mahognyn i början på 70-talet var av precis samma träslag, höga kvalitet och ursprung som under 50-talet. Hela, gamla, träd handplockades/valdes ut i regnskogarna i Centralamerika. Till burstarna förr användes mahognyt från trädets övre delar, medans mycket av det tunga trät under 70-talet var från de nedre delarna närmate rötterna. Det tyngre, kompaktare träet ska vid något tillfälle ha sålts som "Pattern grade" mahogny och var visst efterfrågat.

Sandwichen hade dubbel funktion: en styvare, kompaktare gitarr och man sågade upp materialet för att kunna utnyttja hela stockarna till fler gitarrer, t.ex. till SG:na. Sen satsade ju flera tillverkare på tunga, rockiga sustainmaskiner under 70 och 80 talet.

Men, det har tvistats om Norlin, sandwich och träval hur länge som helst, som ni vet.

Sorry, lite off topic blev detta inlägg men se det lite uppmuntran på investeringsfronten

Ja, en stor del av orsaken till att folk vill ha specifika gitarrer har ju med musiken som spelades på dem att göra.
För någon som har växt upp med Slipknot är en 59 Burst inget intressant.

Gibson slutade använda 'old growt mahogany' i mitten av 60-talet redan, då det helt enkelt börajde ta slut.
Gör gärna en sökning här eller på tex LPF om hondurasmahognyn, det är ett 'trade name' för mahogny som skippades just från Honduras
men kunde skördats i närliggande länder i sydamerika!

I princip gick det till så att man fällde träden, skeppade det ut ur djungeln för att torka. Sen kapades det i olika längder och fraktades till bla USA där
lokala träleverantörer valde ut det som var finast till instrumentträ och sålde till Gibson , Martin mfl tillverkare.

Det FINNS Ju fortfarande, men på avlägsna platser och inte i kvantiteter som större tillverkare kan utnyttja.

Det svåra för Gibson var ju dimensionen som avvek från standard , 20 tum x 2 tum. Var därför man började göra Pankake bodies 69.

Handplockade , ja det gjorde man faktiskt i Nordöstra USA för maple, där man kunde se på barken vad som skulle vara flammigt eller ej, man sökte av områden till
man hittade ett där man kunde skörda allt sen och få en stor del flammigt trä. Nu pratar vi slutet 50-tal, det var väl det som också ändrade med Norlin,
man struntade helt enkelt i utseendet på lönnen.

Jag rekommenderar verkligen böckerna 'The Beauty of The burst' samt första coh andra delen av Robb Lawrence Lesp Paul böcker , andra delen avhandlar ju mycket av 70-talet och flera besök och intervjuer med arbetare på Kalamazoo under den perioden för första 'Reissues' av Les Paulen.

Håller med dig på alla punkter, men det är en långsam process.
Man sa samma sak redan i början av 80-talet när jag jobbade i musikaffär och Syntarna 'tog över'

Ja, det är absolut en långsam process.

De prylar som verkligen är en bra investering är redan så dyra att flertalet inte har råd.

Fast en intressant aspekt är massproduktionen av elgitarrer, både Gibson och Fender.
Tittar man i ett historiskt perspektiv och jämför med andra prylar så finns det otroligt många elgitarrer.
Även LP 57-60 är tillverkade i enorma upplagor jämfört med tex Stradivarius.

Ett genomgående tema för de riktigt dyra samlarprylarna (frimärke, Ferarri GTO mm) är ju att det finns max en handfull kvar.

Kan tidiga amerikanska PRS (80- och 90-tal) tänkas bli intressanta för investerare?

Om de är eftertraktade som instrument, finns få tillverkade och de är i orginalskick så finns det säker en möjlighet för det.

Tycker du att man med säkerhet kan utesluta "Old growth"-mahognyn från alla Les Pauler f.r.o.m. mitten av 60-talet? Finns ju andra källor som menar att senare mahogny också är "old growth". Att det fortfarande på 70-talet valdes ut likadana träd på likadant sätt från likadana områden som på 50-talet.

Tack för boktipsen!

Dom bytte mahognyn runt 1966 till andra arter, samma med rosewood i greppbrädorna
Dessa växte på andra ställen i central/sydamerika, sen kan man ju diskutera vad som är 'samma område'.
det är väl någorlunda samma region i alla fall.

det gällde även Mapletopparna som nu var från västra Usa.

Det finns en hel del djupgående forskning kring detta, bla gamla inköpshandlingar då allt trä som importerades
registrerades centralt i olika register. Likaså intervjuer och annat.

Kom ihåg att både 'mahogny' och 'Rosewood' är samlingsnamn på ett flertal olika arter som kan växa på olika ställen i världen
och därmed ha andra egenskaper, tex finns ju afrikansk Mahogny.

Hondurasmahogny används även idag av Gibson sen några år tillbaka på reissues, men den kommer inte från de gamla områdena.
Det tar 100 år för att ett mahognyträd ska växa till sig så det går att bygga instrument av det.

När LP i traditionell form åter tillverkades 68 efter 8 års uppehåll så hade den helt klart andra egenskaper än de från 50-talet

Sen behöver ju inte det vara sämre för det, 68-75 LP har sin egen stil, sound och följare. Dom klarar sig på egen hand , men behöver såklart
inte tillskrivas egenskaper de inte har, tex att det skulle vara 'överblivna kroppar från 50-talet', vilket är helt felaktigt.

Mycket av den rock jag växte upp med spelades på dessa Les Pauler.

Det här är så nördigt men otroligt intressant och kul att gräva i, tycker jag!

Så 68-75 kropparna hade, vad jag förstått, alltså precis som burstarna benämningen Honduras mahogany och var "old growth", men såklart från annan plats då träden inte växer på exakt samma ställe som det virket dom använde på 50-talet?

50-tals burstvirket var ändå unikt? För det var lättare? Växte på höjder där jorden var mer dränerad och mineralfattigare, därav den lägre vikten? ...Eller var det för att då användes den övre delen på träden, senare det närmast rötterna, vilket var tyngre?

Ang mahogny som användes 68-75 , det ska ha varit swetenia Macrophylla , men inte 'old grodwt' då de skördarna
var bort redan på 60-talet, det omnämns i litteraturen bara som ett 'heavier more densed mahogany'.

Allt enligt Gibson själva....

http://www.latesixtieslespauls.com/common.asp

vad som hände sen, tja jag tror dom bytte träleverantörer 1975 när produktionen av LP
flyttades till Nashville.


Jag tycker det blir lite nördigt också , det spelar ju egentligen ingen större roll, en bra gitarr är en bra gitarr.

Angående mahognyn, läs detta:

http://en.wikipedia.org/wiki/Mahogany

Import av mahogny till främst USA och England har förekommit minst sen 1600-talet , och varit extremt omfattande. man har byggt hus, möbler, båtar
och massor av trä har gått åt. redan 1907 ska det tydligen importerats 160.000 ton/år . Man har alltså mer eller mindre avverkat stora områden samtidigt som man
på senare tid även planterat nytt (beroende på lagkrav etc)

Gibson och Martin mfl intrumentmakare var små kunder hos de importörer som hämtade träet från centralamerika, de köpte
'high grade' av 'Honduras' , mer går inte att fastställa, troligen vet inte ens importören exakt var träden stått på rot.

Det är den övre delen av trädet man använde till instrumentbygge, nedre delar till golvplank, möbler etc.
All sortering sköttes av lokala träleverantörer, indianerna gick inte runt i djungeln och valde ut träd som passade till elgitarrer.

Gibson påstår sig hela tiden använt 'samma trä' vilket säkert också stämmer (med få undantag, det finns enstaka LP som bevisligen är gjorda av African Kaya och Cuban,
samt att under några år efter 2005 användde man 'Philippe Mahogany' vilket är en annan art)

Det som verkar har skett från mitten 60-talet är att egenskaperna helt enkelt ändrats på träet beroende på att man skördat på andra ställen.
Detta har lett till att de som forskat mer ingående om detta , och det finns det därute, kommit fram till att skillnaden är att vid den tidpunkten
så tog det gamla ursprungsbeståndet slut , och man har alltså böjat skörda de träd som planterats, alternativt har man bytt terräng, eller land.
Obs att det fortfarande kan kallas 'Honduras Mahogny' då arten växer ända upp till Mexico.

Så det stämmer nog att det är 'Honduras' i äldre LP, dock av varierande egenskaper ju längre det gick in på 70-talet.

Vad som komplicerade det för Gibson från dag 1 var att man behövde andra dimensioner än de traditionella , inte många som har 20 x 2 tum golvplank
hemma , tidigare på 1700-1800-talen var det ju vanligt med riktigt grova plank , men inte i modern tid.

Greppbrädor:

http://en.wikipedia.org/wiki/Rosewood

Vad gäller greppbrädorna så byttes däremot arten ut mot en annan typ av 'Rosewood' vid samma tidpunkt (mitten 60-tal)
Där verkar det vara 'Madagascar' och 'Indian' istället för 'Brazilian' (dalbergia nigra) som användes fram till c:a 1966.

Kom också ihåg att alla dessa träslag är uppsatta som 'endangered species' på CITES listan och därmed omhuldade av massiva restriktioner
för import till västvärlden. Bryter man mot dessa så kan FBI komma och knacka på dörren med en 'Swat Force' och ta hela lagret.

Pannkakan:

Däremot att dom byggde pannkakan , har ju inte med att få kroppen stabil att göra utan att man kunde köpa mindre bitar mahogny
som inte kostade lika mycket, även om det blev något högre arbetskostnad att limma ihop den, men det är rätt marginellt

Om Gibson sagt att det 'stabiliserar kroppen' så är det en typ av 'spin' dom är kända för ända sen WW2 fram till dags datum.
Man gör en förändring/försämring och helst döljer det (tar bort i spec) elelr om det inte går av uppenbarliga skäl så spinner man det till
att man förbättrat produkten, man skulel ALDRIG skriva att det var tex av kostandssskäl då priset inte sänktes samtidigt.
Exempel på det är ju när man limamde ihop 2 fanér av rosewood som greppbräda 2012 och påstod det var en förbättring, när det i själva
verkat var självklart för de flesta 'inbitna' var att man inte fick tag på hela greppbrädor längre.

3-delade halsen:

vad gäller halsen däremot kan ju den teorin stämma , med att man vill unvika vridning genom att limma olika bitar mot varann.
Lönnhalsen däremot , den förändrade ju karaktären på hela gitarren, en del gillar det. Både tex Zack Wylde och John Sykes föredrar ju dessa
troligen för att dom börjat spela på dom och vant sig vid det lite snärtigare ljudet

Bra sida du länkade till, gillar det han skrev om 68 Customen, som gäller till stor del fram till -75:
"In fact, a 68 Custom has more in common with a late 50's Les Paul Standard than most people think. It has the same basic construction: same woods, same neck joint, same pickup type, same pickup rings, same bridge, uniform binding, same capacitors, lightweight tailpiece, etc... In a simplified manner, one can imagine that a 68 Custom is a 50's standard with an Ebony board and a different ascetic scheme."

Fick en riktig aha-upplevelse första gången jag provade en Custom från början av 70-talet!

Har spelat på lönnhalsade Customs och jämfört sida vid sida, och dom blir markant annorlunda som du säger och det varma ljudet går förlorat tycker jag. Bitigare och diskantigare, -snärtigare bra beskrivning. Likaså har jag aldrig riktigt fastnat för klassiska Customs med enbart mahognykropp. Då skulle jag nog föredra SG:n.

Ja , fast han menar ju en 68, inte 69. Dom byggde ju om hela gitarren i omgångar redan från 69.
Och att en 68 Custom liknar någorlunda en 50´s Standard i konstruktion (inte en 50´s custom som inte har lönntopp)

* pannkakskropp
* 3-delad hals
* long neck joint

alla dessa var ju borta 1970 , och dessutom förseddes standarden med stort huvud, alla fick 'volute' samt Made in Usa stämpeln,osv

Så konstruktionsmässigt kan man ju knappast påstå en 70-75 Custom eller standard liknar en 50-tals LP, men om tron finns så visst!

Förstod att en 68 Custom liknar 50's Standard...
Kan det ändå vara så att skillnaderna mot 70-75:ornas volute, fler delar, stort huvud, ebonybräda och stämpel ändå påverkar ljud, känsla, spelbarhet förhållandevis lite. Jämfört med dagens reissues som känns o låter ofta sämre trots att de uppfyller specsen, kanske bara jag som tycker så?

Fördelar/likheter 50's standard - 70-75's Custom:
- Liknande, äldre Honduras mahogny
- Lönn topp, hårdare än mycket av nutidens?
- T-tops, trognare PAF-efterföljare?
- Kalamazoo tillverkat, ursprungliga fabriken.
- Likadan hardware, bridge etc

Nånting märkligt är det i a f?...
... Custom 70-75:orna kanske bara är bra gitarrer sig, utan jämförelser. Kanske jag skulle gilla dom bättre än en riktig burst

Ja fram till 73 i alla fall då dom bytte även stall och stämskruvarna, visst dom är tillverkade i samma fabrik.
Har ägt flera mycket bra LP Custom från den perioden 70-73 och dom har varit välljudande allihop, dock har vikten ofta varit hög.

Reissues riktar ju sig inte så mycket mot Custommodellen utan mot de 58-60 Sunburstmodeller som Gibson aldrig gjorde på 70-talet eller knappt ens 80-tal.
Därav det stora intresset för dom, svårt att ersätta suget efter en flammig 59 style LP med tidig 70-tals custom.

Har fortfarande inte hittat "min" flametop. Snygga e dom ju nästan allihopa och snygg har jag haft.

Vad tror vi om dom nya reissues som finns ute nu i butikerna?

Något att investera i på lång sikt?

Priserna ska väl upp framöver, något som lyfter 2-handsvärdet på befintliga?

Inget att investera i om du menar pris/värde , finns alldeles för mycket av dom.
Priserna på nya Usatillverkade instrument bör stiga när dollarn snart passerar 8 kr , från att legat på drygt 6.

Det är väl i princip bara tidiga PRS 85-86 som kostar större pengar. Undantaget dragons och signature mm.
Man pratar ju om "pre-factory" (innan -94) på ungefär samma sätt som man pratar om pre-cbs i Fendervärlden.