Denna är i mitt tycke en riktig läckerbit - en pre-production 1954 i bra skick. Inte ofta man ser...
Nån som har koll på prisbilden i dagens läge?

(har sparat bilderna om länken försvinner)
http://www.blocket.se/vasterbotten/Fender_stratocaster_1954_pre_cbs_51680425.htm?ca=10&w=3

Måste ju kosta hur mycket som helst om det är en oskruvad (i.e original och ej hobbylagad) "real deal". Den ser så jäkla clean ut, jag har aldrig sett en '54 i det skicket.

56 och 57 brukar kosta mest , de är de mesteftertraktade årgångarna av dessa med alkropp och v-hals.

Men visst är det säkert en del pengar om allt är ok.

Skicket är ju ganska sliten som det ser ut, dings lite lack borta här och var samt krackelerad, ingen mint eller ens EXC skick

Beror ju på vad man jämför med... mitt "den ser clean ut" ovan syftar till att jag har sett några som ser ut så här:

Allt är ju relativt ,den här är väl mer 'sliten' enligt tidigare bojendiskusion i annan tråd blir dom inte så slitna om man inte missköter dom!

Har sett några i nästan MINT kondition också, tex den 54 som Peter i Cardigans hade på frysen för några år sen.

Oavsett diskussionen om hur sliten den är och om den är välskött eller misskött, så är värdet/priset på den i annonsen väldigt intressant.
Vågar någon sig på en värdering i dessa osäkra tider, och skulle någon våga investera i en dylik när det är så osäkert vart priserna tar vägen för vintage instrument?
Man skulle för 10 år sen lätt kunnat ge 100 laxar för en dylik och varit säker på att få tillbaks pengarna med råge direkt och räknat med att den bara skulle stiga i värde med tiden, not so much anymore!

Tror inte 100 räcker för den här tyvärr, om den är i orginalskick så vill han nog ha en tvåhundring, sen om någon biter eller ej
är en helt annan diskussion.

Tycker du är lite fel ute när Du skriver att man för 10 år sen kunde vara 'säker' på att få tillbaka pengarna med råge, ingen visste riktigt då att det skulle dra iväg som det gjorde i några år. Man kan vara lika säker eller osäker nu på vad som kommer att hända med priserna. Jag höll själv på med Fender 2004 och jag kan till viss del hålla med om att det kändes inte riktigt som om priserna kunde gå ned riktigt.... (som lägenheter i Sthlm) och de gjorde dom inte heller föränn efter 4-5 års vansinnesstegring fram till 2008.

DÅ 28 september när Lehman Brothers kastade in handduken , kände jag mig nog ganska tveksam på vad som skulle ske med priserna och det tog inte lång tid innan det bekräftades.

Orsaken att det gått ned senaste tiden är starkt förknippat med Amerikas ekonomi , även om det påstås finnas en långsiktig nedåtgående trend beroende på att 'unga människor inte bryr sig om vintage' men den tesen är inte bevisad ännu.
Vi vet inte vad som kommer ske om 10-15 år på den punkten , men det är en långsam läkningsprocess sen 2008 när smällen kom.

Inte ens de mest erfarna gitarrsamlare och handlare i USA är ense om hur priserna komemr se ut på lite längre sikt säg 10-15 år.
Det har varit några artiklar i pressen som i princip beskrivit domedagen , men av personer som själva har ett visst intresse i prisbilden
Ungefär som att bankens expert rekommenderar fast ränta i Aftonbladet.....

Om man söker säkra investeringar ska man hålla sig bort från denna marknad och en del andra för den delen.

Jag tror man kan vara någorlunda medveten om att en sån här gitarr från första året 1954 kommer alltid i den närmaste framtiden att ha ett intresse från den del av mänskligheten som har någon relation till USA och 50-talet, Buddy Holly osv. Den kommer ha ett relativt högt ekonomiskt värde , sen om det går att sälja snabbt eller till ett visst pris är svårtippat. Jag har sålt några dyra gitarrer senaste åren och lyckats 'trassla' mig ur med byten så jag klarat mig bra ekonomiskt i slutändan.

Men det är ju inte så att dom sliter grejerna ur händerna och vinkar med sedelbuntarna direkt.

Kan Du köpa denna för 100 tkr kan den mycket väl stiga rejält i värde (redan veckan efter) så det är många faktorer involverade.

Väldigt många affärer med vintagegitarrer innehåller byten, där man kan värdera lite fram och tillbaka typ 'högt/lågt' och om jag hade några gamla jazzburkar eller en Blackguard liggande och ville ha denna skulle jag kunna ge ett hyfsat pris för då får jag ju hyfsat för mitt bytet också.

Sen vad gäller för Fender är ju att det är en hel del förfalskade träbitar och hårdvara därute så ska man köpa in sig i en sån här och betala för att det är en 'pre-production 54' så ska man ha ett oberoende värderingsintyg att visa upp där varje del är verifierad , annars är det osäljbart i nästa led.

Ja, "pre-production" låter intressant. Jag hade gärna sett en bild på halsplattan och bakluckan. Ska dock inte besvära ägaren med det då jag inte har kapital att snacka med i alla fall.
Att kalla den "pre-CBS" låter i alla fall inte särskilt insiktsfullt. Verkligen inte relevant information i detta läge. Ungefär som de som tycker de behöver skriva "USA" vid försäljning av 70-talare etc...

Jag tror det handlar om sökoptimering - alltså att man ska hitta den om man söker på "pre cbs".

Svårsåld maskin, framförallt om inte säljaren är känd i vintage-kretsar.
Handlar väldigt mycket om förtroende på denna nivån.
Dessutom är Fender så lätta att förfalska på ett eller annat vis.

"De stora" i USA stöter och blöter värdets upp- och nedgång men i slutändan vill de bara hålla höga priser.
Den enda ärliga prisbilden är avslutade auktioner. De visar vad folk faktiskt är beredda att betala.
Inte allt för sällan kan priset slå på 100% när det gäller såld vara och begärt pris för likadan gitarr i motsvarande färg och skick. Men så går flertalet om och om igen, år ut och år in.

Provade en dead mint -54 Strata för ett par år sedan. Fy fan vilket dåligt skräp till player den var.

Förlåt om jag bråkar i tråden men jag skrattade till högt när jag läste den raden.

"Min" gitarrbyggare i england hade en 54/55 inne för översyn och setup för ett par år sen. Han berättade om den tokfeta D-shape halsen på den. Jag tyckte det lät spännande, så fan flög i mig och jag bad honom bygga en exakt replica av gitarren åt mig. Den blev väldigt bra (och en player), och gjorde mig till sucker för feta halsar...

Ja det brukar vara baseball bat på dom där tidiga.

Den var verkligen stendöd. Inget liv i träbitarna.
Men prislappen var likväl hur hög som helst.

På dom där gitarrerna gjorda av 2 bitar al/lönn eller ask/lönn, finns det väl inget rent teoretiskt som antyder att de skulle
vara 'bättre' än tex en AV57 Reissue? eller en annan med tex 'swamp ash' kropp.

Tidiga 60-talare har ju Brazilian Rosewood som gör en viss skillnad.

Lönn och Ask är ju lokala träslag som man inte behöver åka åsna in i djungeln för att hitta bra träd.

Priset påverkas oavsett det inte, möjligen blir den som är 'bättre' mer lättsåld.

Ofta brukar ju en gitarr i dassigt kosmetiskt skick skvallra om att det också är ett bra instrument. Men det är väl skitsamma, de som köper guror som kostar flera hundra-tusen kronor spelar väl inte ens på dem...

Sånt förfarande gör ont i gitarrsjälen! Spelas det inte på en gitarr slutar det med att man måste smörja på antidepressivt polish, annars blir de aggressiva och slåss.

Nja det där vet jag inte om det stämmer, annat än att de som har stora samlingar kan ju orimligt spela på alla regelbundet.
Det är ju många yrkesmusiker, rockstjärnor osv som lirar på sina vintagegitarrer live.

Hur många här inne har inte 10 gitarrer själv och ska man vara ärlig hur ofta spelar man på de man använder minst?
Har säkert gått nått år sedan jag använt en del av mina och det är då inte för att jag är rädd om de. Men det kanske gör mig till en sån där gitarrsamlare som aldrig spelar på sina instrument
Alltid nåt

Näpp, en del kommer inte med i rotations schemat, fördjävligt egentligen men då räknas man som samlare i alla fall då
Men nångång då och då plockar man fram dom ändå och får en högtidsstund både visuellt och spelmässigt.

Men inte på döda exemplar va?

Tja, det är ju en persons åsikt. Inte säkert instrumentets ägare tycker detsamma.

Finns också flera exempel på gitarrer med 'ikonstatus' som när de senare kunnat testas
inte alls visat sig vara speciellt 'bra ex' ett exempel som kommer upp direkt är ju Peter Greens gamla LP
som Gary Moore sålde för några år sen, högst medioker om inte rent ut sagt dålig var omdömet bland ed
samlare som fick möjlighet att spela på den.

Kanske SRV´s gamla strata också är 'död i tonen' vem vet.

Det fanns ju en anledning till att Clapton, Page, Stevie och grabbarna började använda de här instrumenten i slutet på 60 och början på 70 talet, och det var ju för att de lät så förbenat bra.
Sen kan jag tycka att det är oerhört överdrivet ibland, man har ju spelat på riktiga ägg från både Gibsons och Fender s.k golden eras, men också på sådana som det inte finns någon motsvarighet till i nyproduktionen så...
Men flera 100 laxar för en gitarr, nä.. och en som dessutom är död, ännu mer nä!

Jag förstår inte var du vill komma? Menar du att duktiga musiker kan få kassa exemplar att låta bra eller att det är en subjektiv åsikt vad som är resonant?

Både och , samt att det är ingen garanti att gamla Fender 'låter och spelar bra' bara för att de är gamla. Inte heller att priset spelar någon roll i det fallet.

Du påstod att yrkesmusiker och rockstjärnor inte spelar på 'döda exemplar' , den sanningen köper jag inte.

Många musiker är inte speciellt 'nördiga' med sina instrument utan spelar på dom för att dom gillar dom är vana vid dom
samt kanske tycker dom är snygga osv.

Att 'bra ex' blir mer slitna för att de spelas mycket, mja kan ligga något i det kanske.

Hoppas Du förstår bättre nu då, annars säg till igen.

Nä jag förstår iiingenting..

Ständigt denna upprördhet över att sällsynta gitarrer blir dyra. Det finns folk som pröjsar en mille för en tavla också. Dessa låter ju inte ens bra.

Tillgång och efterfrågan styr ett marknadspris.

Ja eller 100 mille.

Men då låser dom nog in skiten.

Nog skulle jag kunna tänka mig ett par 50-tals strator på väggen om man hade ekonomi till det , hellre det än pengar i några j-la osexiga fonder.
Såååå mycket pengar är det inte , om de flesta här räknar ihop vad dom spenderat på gitarrer stärkare, pedaler gitarrmicka och annat så har dom råd om
dom prioriterar rätt.

Det samma gäller en av PSs burstar.
Känner många som spelat på den ink förra ägaren och alla tycker den är död som en sten.
Men dyr likväl.

PS = Paul Stanley ?

Eller Peter Svensson?

Eller Pelle Sirén?

Fan, alla dessa förkortningar… eller ska man säga fadf?